Aluminiumfolie… (Forskande kattens dagbok)

Under rubriken ”Forskande kattens dagbok” kommer jag att lägga lite små tankar som min katt inspirerat mig till. De är inte fullt så allvarliga som många andra inlägg här inne, men jag hoppas att det inte ska göra något för den som vill läsa. Det är ofta så att barn och djur lyckas få en att inse livets sanningar mycket bättre än vilken tung litteratur som helst. Det är i de små iakttagelserna många viktiga kunskaper finns gömda.

---

Katten tittade på mig när jag kom in i köket. ”Vet du”, sa han, ”att det finns 15 meter aluminiumfolie i en sån där konstig pappkartong? Fascinerande!”.

”Ja”, sa jag, ”det står det på kartongen”.

”Ja”, sa katten, ”men vet du hur mycket 15 meter aluminiumfolie är? Egentligen? På riktigt?”.

”Ja”, sa jag, ”det är 15 gånger avståndet mellan mina fingrar och motsatt axel när jag sträcker ut armen. Ungefär.”

”Hmm”, sa katten, ”inte mellan mina fingrar och axeln. Inte för att jag har några fingrar, för den delen.” Han la huvudet på sned och tittade på mig. ”Nej, femton meter är det som precis räcker för att täcka golvet i köket med härligt prasslande folie.”

”Ja”, suckade jag, ”jag ser det… ganska så tydligt, faktiskt. Men kan du rulla tillbaks den nu då?”

”Nej”, sa katten med ett belåtet leende, ”jag har som sagt inga fingrar, men du är ju så duktig, så… har du någon mera mat, förresten? Jag blev hungrig av allt forskande.” Och med ett lätt skutt hoppade han upp till matskålen och tittade efter om det blivit någon förändring i nivån sedan förra besöket.

Jag rullade sakta ihop aluminiumfolien i en lite mindre slät rulle än det en gång varit. ”Ja, hur mycket är femton meter? Egentligen? Eller en kilometer? Hur ofta tar vi inte något för givet. Det står femton meter på kartongen, men hur mycket är det… egentligen? Och varför är det så svårt att rulla ihop femton meter till en lika liten rulle som det en gång var innan man rullade upp den?”

Enkla frågor… med knepiga svar.

Hemska händelser

Hemska händelser leder ibland till att man tvingas fundera på vad livet egentligen är värt. För en annan människa, och inte minst, för en själv. När hemskheter, som det som skedde i Norge, inträffar, blir verkligheten genast mycket mer påtaglig.

Ibland känns det som att livet vi lever i vårt samhälle är ett enda stort skådespel, där vi, utan att ifrågasätta det, lever våra roller som om det vore det viktigaste i världen. Jobbet, karriären, ja, egentligen allt som sker runt om oss har som enda syfte att ta ifrån oss tid att uppleva det som är centralt. Hur många är det inte som alltför sent inser att de har haft så mycket omkring sig att de glömt bort att se det som egentligen borde varit det viktigaste i livet: barnen, vännerna, upplevelserna… allt det där som man tar för givet.

Jag har som en del av återkomsten efter min utbrändhet fått prova på begreppet ”Mindfulness”. Det är lite av ett modeord, men lite då och då kommer jag på mig med att tänka i de termerna i vardagen. Då kommer de där tankarna. Hur smakar egentligen ett hallon? Hur luktar en ros? Hur känns det när det regnar på en och man inte har ett paraply? Ja, allt sånt där som vi tar för givet. Det är så lätt att vi stressar förbi i vardagen, och sen glömmer allt det som verkligen betyder något. Livet…

Det är när hemskheter, som de i Norge, inträffar som jag blir mer medveten om vad som betyder något i livet. Och det är vid såna tillfällen jag känner att jag vill ägna mer tid åt de sakerna, och mindre tid åt alla världsliga ting. För de människor som förlorade livet på Utöja i Norge och i Oslo, de kommer aldrig att ha möjligheten, lika lite som alla andra människor, världen om, som dör i förtid.

Alla är vi nog överens om att det som hände i Norge är en enorm tragedi, inte minst för att det förorsakats av en enda människas vanvett (såvitt vi vet idag). Vi kommer aldrig kunna försvara oss helt mot den här typen av händelser. Det är omöjligt, men däremot kan vi ägna vårt liv åt viktiga saker, saker som gör skillnad, både för andra och för oss. Det är bara genom att göra ett mänskligare samhälle som vi kan minska risken för att människor mår så dåligt att de kan genomföra sådana här saker. Och det mänskligare samhället är tyvärr (i mitt perspektiv) på väg långt, långt bort.

Skrämmande brist på insikt…

Idag så skallar ett nytt rop ifrån ingenjörskåren Svenskt näringsliv: Sänk studiestödet för humaniora. Man blir förvånad över att någon ens kan tänka i de banorna, men det är kanske också ett symptomatiskt tecken på vad som saknas hos många ekonomer och ingenjörer som utbildas, nämligen kunskaper i humaniora och framförallt kunskaper om humanioras möjliga bidrag.

För att utforma teknik behövs naturligtvis inte humaniora: om en teknisk lösning fungerar så är den bra, oavsett hur den ser ut, eller om den beskrivs med googlad översättning i bruksanvisningen. Men för att bygga in tekniken i samhället så att den läser människors problem, krävs både humaniora och samhällsvetenskap. Design, konst och språk är nyckelfunktioner i att producera mänsklig teknik, till skillnad från ”nördteknik” som är det vi ofta får idag. Att skapa en teknisk lösning kräver att man ser till en hel del andra saker än den rena tekniken, hållfastheten och programmeringsspråket. Vi behöver folk som kan sätta tekniken i ett humanistiskt, mänskligt perspektiv.

Några exempel:

Design och estetik påverkar hur vi uppfattar tekniken. Som Henry Ford en gång sa: Den går att få i vilken färg som helst, bara det är svart. Så verkar vi tänka när det gäller hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning. En rullstol går att få i vilken färg som helst, bara det är grått (eller möjligen svart).

Mänskliga egenskaper måste man räkna in i teknikens utformning. Men tekniken fungerar ju… Nästan. Man kan ställa sig upp i vissa rullstolar, men sen kan man inte flytta rullstolen. Så om man råkar ”ställa sig upp” 10 cm för långt bort från bankomaten, så måste man sätta sig ner igen för att kunna flytta fram rullstolen det som krävs. En teknikerlösning, men tyvärr en väldigt opraktisk lösning ur ett mänskligt perspektiv.

Filosofi har en viktig påverkan på vårt samhälle, eller borde åtminstone ha. Diskussioner rörrande ETIK och MORAL borde vara utgångspunkten för all teknikutformning. T.ex. borde man alltid fråga sig hur tekniken påverkar människor, samhälle och miljö. Är den tekniska innovationen möjlig att motivera ur ett mänskligt perspektiv.

Dessa exempel på humanistiska ämnen som är kritiska för teknikutveckling klargör det faktum att vi borde vända på frågan. Hur ska vi kunna få våra företag att anställa fler humanister och använda sig av deras kunskaper? DÄR ligger enligt min mening problematiken!

---

PS. Jag har ändrat lite på inlägget sedan publiceringen efter en kommentar från Björn Victor, se nedan.

Staten och individen…

Idag hörde jag att demokratin vinner nya segrar internationellt. Journalister som rapporterar från den nya seglatsen till Ghaza kommer nu att tas omhand, utrustningen beslagtas och sedan kommer de journalisterna att beläggas med 10 års inreseförbud. Mig skulle det inte göra så mycket om det drabbade mig, jag vill inte turista i Israel längre, med tanke på den fantastiska syn man har på demokrati och nu alltså också journalistisk frihet. Det enda som jag undrar över är hur övriga demokratistödjande stater kan fortsätta acceptera att man beter sig på det här sättet. Eller är det så att det kanske är så som demokratiska stater ska fungera. Det viktiga är inte längre att människorna i staten blir upplysta om sakernas ordning, bara staten mår bra av att man inte berättar vad som händer i landet.

Jag har alltid varit lite fundersam över cencurens acceptans. Hur kommer det sig att samhället måste ha hemligheter från de som utgör samhället. Jag som individ förhindras att ta del av information som berör mig, eftersom samhället måste skyddas. Alltså, om man tror på att samhället byggs av människor, så måste jag skyddas från mig själv av någon super-organism som beslutat att jag inte får ta del av just den informationen.

I gamla tider, när det var kungen och en liten klick av hans utvalda män (ja, för det var sällan utvalda kvinnor på den tiden), så kan jag förstå att man valde att skydda samhällstoppen från att bli störtad av missnöjda medborgare. Inte för att jag tycker det var bra som fenomen, men det var förståeligt. Men idag, när vi bröstar oss med att vara en demokrati som kommer av de grekiska orden för ”folk” och ”styre”, alltså folkets styre, så borde inte samhället längre behöva skyddas från de som utgör samhällets grundvalar, nämligen folket.

Säkerhetspolis, cencur och hemligstämpling borde inte längre behöva finnas, men det gör de tydligen. För mig är alla dessa företeelser tecken på att det finns en maktfullkomlig klick människor som är mer än folket. Det här blir väldigt tydligt i en pseudo-demokrati som den som nu är inblandad i diverse aktiviteter längre åt sydöst… När man börjar cencurera pressen för att den inte skriver ”rätt” saker, så är man väldigt farligt ute om man vill kalla sig demokrati.

---

Bara för att förtydliga några saker:

1. Jag vet att det finns saker som idag kanske måste hållas hemliga på grund av externa hot, terrorattacker m.m., som t.ex. ritningar på viktiga mål för sabotörer, etc. men det är inte det det handlar om här. Det handlar om att man cencurerar samhällsfenomen, som man inte vill ska synliggöras för andra människor.
2. Jag har inte för avsikt att ta ställning till vem som har rätt och vem som har fel i ”Ship to Ghaza”-problematiken. I mitt tycke så är båda sidor rätt så goda kålsupare allihop, och ursprungskonflikten är dessutom sprungen ur de korkade europeer som trodde att de gjorde något bra efter världskrigen… Det gjorde de inte. I mitt tycke så ser jag alldeles för mycket hämnd och vedergällning från bägge sidor för att kunna tro att den här konflikten kommer kunna lösas inom rimligt överskådlig tid. Tyvärr…
3. Den första meningen är, som jag hoppas ni förstår, ren ironi. Jag ser mörkt för demokratins utbredning, när såna här saker händer.

Cencur och försök till ignorering av problem är aldrig lösningen, sen kan det vara Israel-Palestina-konflikten, Sverigedemokraterna eller andra problem. Det måste upp till öppen diskussion i ljuset, annars blir det bara grogrund för problemets tillväxt. Och det klarar vi oss utan.

Arbetslinjen måste gå hela vägen…

OK, vi har bestämt att vi ska ha en arbetslinje i det svenska samhället. Alla måste göra sitt bästa för något slags otydligt definierat mål, som ibland kallas för ett framgångsrikt samhälle. Tyvärr har det framgångsrika samhället inte plats för ”onyttiga parasiterande medlemmar”. Det framgångsrika samhället skall helt enkelt bara ha nyttiga medlemmar, som kan göra skäl för sig. Det betyder att man måste jobba, hur sjuk man än är, så länge man bedöms som frisk av en icke-medicinsk organisation som självsvåldigt underkänner den medicinska bedömningen av den kunniga läkarkåren.

Om man har (o)turen att vara så sjuk att det faktiskt framgår att man är sjuk, så ska man ändå bedömas för arbetsförmåga av arbetsförmedlingen. Annars får man inga pengar. Är man för sjuk för att gå till arbetsförmedlingen, så skolkar man helt enkelt, och får inga pengar.

Nå, det är i varje fall beslutat att så ska det vara. Det som är intressant är att besluten tagits av ett antal personer som sedan själva kommer vara ordentliga parasiter på samhället. Politikerna… Efter en tidsbestämd mandatperiod, utan krav på resultat, så belönas de med en livslång inkomstgaranti. Och, de får den helt utan att anstränga sig. Har man varit politiker behöver man inte lyfta ett finger mer i sitt liv. Till och med arbetarrörelsens främsta representant, förra ordföranden för Socialdemokkratiska arbetarpartiet, Mona Sahlin, uttryckte i en intervju att hon inte hade lust att jobba mer. Då menade hon att hon inte ville ta ett vanligt jobb, utan något hon kunde välja för att utveckla sig själv… Klassiskt arbetarresonemang. Men hon kan ju säga det eftersom hon inte står för arbetslinjen.

Det jag inte förstår är hur regeringspartierna kan undlåta att ändra på bidragssystemet för våra främsta representanter? Varför ska inte politiker vara tvungna att stå till arbetsmarknadens förfogande när de slutat i riksdagen? Varför ska de, så länge de inte har fått ett vanligt jobb, inte behöva anmäla sig på arbetsförmedlingen ett par gånger i veckan, och gå arbetsmarknadsutbildningar för att få ut sin inkomstgaranti? Varför ska de inte vara tvungna att ta ett jobb som sänker deras lön, istället för att vara bekväma och kvittera ut sin pension varje månad?

Jag missunnar inte politikerna en trygghet efter sin politikergärning, men jag saknar konsekvensen i lagstiftningen. Alla ska vi vara jämlika inför lag och samhälle… men vissa är tydligen mer jämlika än andra.

Uppdatering:

Idag har Sveriges Radio tagit upp det jag skrev om ovan. Som man kunde tro är det många politiker som inte tycker det är något fel att leva på bidrag efter sin politikerperiod…

Osynliga funktionsnedsättningar och utförsäkring…

Jag hörde idag ett radioinslag som berör mig personligen väldigt djupt. Ann Rejhell blev utförsäkrad efter att ha gått in i väggen. Hon gick till arbetsförmedlingen, men blev helt nedbruten av att hon inte klarade någon av sina gamla arbetsuppgifter. Hon kunde inte fortsätta de tre veckorna på arbetsförmedlingen och blev därmed helt utförsäkrad. Om en människa är för sjuk för att kunna gå till arbetsförmedlingen, är hon inte tillräckligt sjuk då?

Jag blir mer och mer upprörd över den hjärtlöshet som vårt samhälle idag visar gentemot den lilla människan; den lilla människan som i det här fallet verkligen har försökt göra skäl för sig genom att mer eller mindre jobba sig till ett allvarligt syndrom. Utbrändhet borde i många fall kunna klassas som arbetsskada, vilket i sin tur borde vara något som samhället borde ta ansvar för. Men, nej, det är den enskilda individen som ska betala för att man försökt för mycket, och ”brutit hjärnan” på kuppen.

Att vara sjuk innebär inte nödvändigt vis att man ser sjuk ut. Man kan ha en osynlig funktionsnedsättning som förlamar mer än ett synligt brutet ben. Och en osynlig funktionsnedsättning kan generera en utökad ångest, genom att personen inte blir trodd, och därmed känner sig dubbelt nedvärderad.

Radioinslaget finns att lyssna på på den här adressen från Sveriges radios lyssnararkiv.

Lyssna och förfasas över den behandling som Försäkringskassan utsätter människor för. Ansvariga ministrar vill naturligtvis inte kommentera fallet. Jag antar att det helt enkelt är för pinsamt att medge att man har sparkat på en liggande människa med sina regler.

PS. Jag kommer osökt att tänka på en gammal Ernie-historia som jag läste för ett tag sedan och som jag parafraserar här:

- Doktorn, hur mår jag?
- Jo, ett tag vara jag orolig att du var allvarligt sjuk, men sen ringde jag försäkringskassan, så nu vet jag att det bara är lite ont i magen som ni har.

Så illa är det idag.

När snålheten bedrar visheten…

Jag har den stora ynnesten att få undervisa på Uppsala Universitet. Ett antal gånger om året sitter en skock med studenter och väntar på att få höra om jag har något vettigt att säga. Och jag tror faktiskt att jag har det ibland också. Men ibland så funderar man på vad det är som håller på att hända med den akademiska världen egentligen. ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”, står det över universitetsaulans ingång. Men ibland undrar man varför de styrande tänker fritt i så hög grad att de inte klarar att tänka rätt.

I år är första året som utländska studenter (icke-EU) måste betala summor i storleken 130 000 kronor för att få läsa en termin på våra svenska universitet. Vår utbildning ska inte utnyttjas gratis, minsann. Vi ska tjäna pengar på de utländska studenterna. Och så sätter vi en orimlig prislapp på utbildning. Orimlig? Den är ju i nivå med vad det kostar på andra universitet som Harvard, MIT, CMU och liknande. Jo, den är orimlig, för på de flesta utländska betaluniversitet så kan man faktiskt söka stipendier som täcker utbildningskostnaden. Men i Sverige har vi inte den traditionen och alltså så finns det inga sådana stipendier (nåja, kanske ett tiotal för hela Uppsala Universitet). Så vi kommer inte att ha så många studenter att undervisa framöver. Svenska och europeiska studenter.

Men räcker inte det då, kan man undra. Nej, det gör inte det. En viktig lärdom vi kan ge våra studenter idag är en multikulturalism, som är svår att uppnå på annat sätt. I en kurs jag hade i våras skulle studenterna skriva programvara där man kunde växla språk. Vid en liten undersökning kom vi fram att på 100 studenter fanns det över 12 olika språk representerade. Och nu pratar vi inte norska, danska, svenska och det mer exotiska isländska, utan hindi, persiska, turkiska, ryska, kinesiska, japanska, för att bara nämna några. Vid en föreläsning utbröt en väldigt intressant diskussion om vad som ändras när man byter språk, en diskussion som aldrig hade uppstått utan den mångfald av språk som vi hade tillgång på kursen.

Men det är väl bara ett specialfall, kanske någon säger. Nej, vid den avslutande intervjun på kursen tyckte ett flertal studenter att det varit mycket lärorikt att få jobba i tvärkulturella grupper. Svårt, men lärorikt!! Visst uppstod det kulturkrockar i grupperna, men genom att lösa dem så lärde både studenterna och vi lärare oss väldigt mycket.

Den här lärdomen är inte mätbar i pengar, den är inte ens mätbar i termer av tentamensresultat. Men den är definitivt mätbar i termer av underförstådd kunskap, som är till nytta i den praktiska verkligheten när våra studenter kommer ut i verkligheten.

Den här kunskapen löper stor risk att försvinna med de nya studieavgifterna. Vi kommer få ett stort bortfall av de utländska studenterna och därmed försvinner det tvärkulturella. Som en lite mindre allvarlig bieffekt kommer naturligtvis en del kurser också att behöva ställas in på grund av för få elever, vilket drabbar våra svenska elever, genom att minska deras tillgängliga kursutbud. Men det är nog den lilla kostnaden.

Det här är ett bra exempel på ett huvudlöst fritt tänkande, som blev allt annat än rätt. Det enda rätta är att åter ta bort avgiften för utländska studenter för att få ett bra inflöde av duktiga studenter från andra länder…

Ändra beslutet nu.