När jag själv drabbades av utmattningssyndrom (som det så vackert heter) inser jag att jag innan det hände inte hade kunnat föreställa mig hur det verkligen är. Det är ett väldigt konstigt tillstånd där man gång på gång tvingas acceptera obehagliga insikter om sig själv. Samtidigt så förstår man inte heller alls varför man fungerar så (dåligt) som man gör. Men jag har i varje fall kommit till slutsatsen att jag vill försöka förklara hur jag upplevt min sjukdom. För det är en sjukdom, eller möjligen en arbetsskada. Och även om jag nu är frisk, formellt sett, så är jag i varje fall inte återställd. I det här lite längre blogginlägget tänkte jag ge min egen bild av hur jag upplevt det att vara ”utbränd”.
Den första veckan jag var sjukskriven kommer jag inte ihåg speciellt mycket av. Jag sov helt enkelt. Jag tror jag fick ihop det till kanske 16-18 timmars sömn på ett dygn. De övriga timmarna gick åt till att äta och försöka göra det mest essentiella. Då och de första månaderna efter det, trodde jag faktiskt att det enda man behövde göra var att sova och vila, så skulle det snart ”gå över”. Det trodde jag nog fortfarande efter tre-fyra månader.
För en människa som haft många saker på gång samtidigt, som alltid ger järnet med det han gör, som vill att allt han gör ska bli bra, så är det väldigt svårt att acceptera att man kört nosen rakt in i bergväggen til tvärstopp. Det är svårt att acceptera att inte bara huvudtanken och reservtanken är tömda på bränsle, utan att även den sista lilla stumpen bränsleslang lider av Saharas torka. För det är precis det som har hänt. Man har kört slut på allt sitt mentala eller kroppsliga bränsle, inklusive den sista reserven. Det går inte att krama ur en droppe till. Och när tanken är tom, så tar det lång tid att fylla på den igen.
Det är svårt att acceptera att man inte längre kan. Man är ju inte sjuk! (Fast det är man ju visst det, man vill bara inte inse att man kan vara sjuk utan att det syns på en.) Efter sommarens sjukskrivna ”semester” där jag faktiskt accepterade att jag var tvungen att vila när jag var trött (och det var jag ganska ofta) så kände jag mig ändå piggare. Men det var ju inte så att jag hade blivit bra, när allt kom till kritan. Nu upptäckte jag gradvis att de symptom som jag reagerat på i efterhand, som t.ex. minnesförlust, oförmåga att läsa komplicerade dokument, brist på förmåga att planera, fortfarande fanns kvar, men jag såg de nu väldigt tydligt istället. Jag var fortfarande sjuk, och nu blev jag tvungen att börja acceptera det som kroppen inte längre visar sig klara av. Det har tagit långt tid att förstå hur det verkligen ligger till, och ännu längre tid att börja acceptera faktum.
Att acceptera att man blivit utmattad, ”utbränd” eller ”har sprungit in i väggen” är en svår och långsam process. Långsam, eftersom det tar ett bra tag att inse vilka saker som inte läker. Svår, eftersom det gör ont att inse att man har fått ”hjärnskador” som man kommer få leva med under lång tid. Det är svårt att själv förstå att man faktiskt har misskött sin hjärna så till den grad att det uppstått tillstånd som är svåra att förstå. Det hjälper inte ens att inse att man fått god hjälp med misskötseln av den sociala omgivning man lever i, för det är ändå hemskt att acceptera det som hänt.
Processen med att ”komma tillbaks” tar lång tid. Många gånger så kommer man bara nästan helt tillbaks, men även i såna fall tar det ändå kanske upp till två år eller mer innan man närmar sig något som kan liknas vid normala arbetssituationer. Originalplanen blev nu att börja jobba 25% redan efter tre-fyra månader, och det värsta är att jag trodde på den planen. Nu har det snart gått två år, och jag känner mig fortfarande inte återställd. Jag är visserligen helt friskskriven, men det beror mer på försäkringskassans regler än på mitt verkliga tillstånd.
Det mest kontinuerliga symptomet är den ständiga tröttheten. Som tur är har jag in hittills inte haft problem med nattsömnen vilket ofta kan vara ett tillkommande problem. Men jag har för närvarande två olika sätt att vara trött på. På kvällen är jag vanligt sömnigt trött och sover oftast relativt ostört natten igenom. Den sömnen känner jag väl igen, för den är den vanliga sköna tröttheten. Men på dagen blir det annorlunda. Då känner jag mig trött på ett helt annat sätt, och när den blir riktigt påträngande, då kan jag knappt hålla mig upprätt. Lägger jag mig då, så faller jag in i den sömnen jag beskrev ovan, en djupsömn utan drömmar där jag är hart när omöjlig att väcka. Vid sådana tillfällen sover jag mellan en och två timmar och vaknar, inte mindre trött, egentligen, men åtminstone så pass pigg att jag kan hålla mig vaken. Den här dagssömnen kommer inte varje dag, utan framförallt när jag har gjort någon ansträngning dagen innan eller på morgonen före.
Det tragiska i det hela är att det inte är någon skillnad på arbete och fritid i det avseendet. Att gå på en trevlig middag med vänner är lika uttröttande som att sitta på kontoret lika lång tid, ja, i vissa fall faktiskt mer tröttande. Bara för att man har roligt betyder det alltså inte att man har mer ork. Det tråkiga faktumet är alltså att man även måste planera sitt sociala umgänge så att det inte blir för mycket.
Vad finns det mer för symptom som dröjer sig kvar förutom tröttheten och problemet med för mycket aktiviteter? Ja, det finns några saker som jag tycker mig märka mer och mer (inte för att besvären tilltagit, utan för att jag ser mönstren tydligare. Det som jag upplever är bl. a. följande:
- Minnesluckor: Om jag inte skriver upp varje dag vad jag har gjort, så kan jag inte komma på vad gjort efter en vecka. Jag har ett tag använt en filofax som dagbok, men det är ju så lätt att glömma att föra in allt direkt. Och ett kalenderuppslag utan minnesanteckningar är en förlorad vecka.
- Tidsförvirring: Jag kan ofta inte komma ihåg vilken veckodag det är, än mindre vilket datum vi har. Jag tappar ofta orienteringen i tid. Jag måste ha en kalender som påminner mig när det är dags för olika saker, som t.ex. en mobilkalender eller en datorkalender.
- Jag har svårt att komma ihåg namn på människor jag träffar och även välkända kändisar. Jag måste söka länge i huvudet för att komma på namnet. Jag utvecklar strategier för att kunna fråga utan att det blir för pinsamt.
- Jag blandar ofta ihop ord på ett associativt sätt, vilket ibland kan tas för ordvitsar eller lekar med ord. Men det handlar istället om att jag ofta väljer ord som jag triggas till av syn eller hörselintryck. Ofta upptäcker jag inte heller direkt vad som har blivit fel.
- Allt jag gör (mer eller mindre) blir till projekt (som jag ofta inte orkar genomföra). En så enkel sak som att gå ut med soporna blir snabbt till något oöverstigligt, för att då inte tala om sånt som att städa eller tvätta. Hemmet har blivit ett veritabelt kaos, som blir övermäktigt att sköta om. Jag håller på att lära mig att komma förbi den här känslan, men det är inte helt lätt.
- Jag glömmer ofta att göra den huvudsakliga handlingen när jag ska göra något. Jagvet med mig att jag en morgon öppnade skafferidörren minst fem gånger innan jag kom ihåg att det var kaffet jag skulle ta ut. Hela tiden såg jag annat som måste göras, och blev förledd att göra det istället.
- Jag är mer aggressiv än förut, inte minst när jag kör bil. Inte fysiskt aggressiv, men jag blir väldigt mycket oftare arg än tidigare. Jag försöker att gå på stresshanteringskurs för att minimera den aggressiviteten.
- Jag klarar inte av att läsa komplicerade formulär och anvisningar. Jag förstår inte ens hur jag ska fylla i blanketterna som ska till försäkringskassan för att fortsätta min sjukskrivning.
- Jag skjuter upp att betala mina räkningar, eftersom det är så obehagligt och stressande att se sanningen i vitögat.
- Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort det hela tiden.
Den här listan kan göras ännu längre, men det är nog inte meningsfullt att fortsätta räkna antalet problem. Då är det bättre att fundera lite på hur det fungerar för personer som hamnar i den här situationen.
Sammantaget så är det här en ganska skrämmande rad av mentala hinder för ett ”normalt liv” men det viktiga är att man trots detta ändå måste hitta sätt att hantera den situation som man har hamnat i. Man måste göra en överlevnadsstrategi. Det gäller att hitta knep och lister som gör att man klarar av de problem som man stöter på i vardagen, och där de besvär jag räknat upp skulle kunna vara allvarliga hinder. Mycket handlar om att lära in nya rutiner, som ger det stöd som man behöver. Att använda mobilens kalender för att boka in möten är en sån vana. Att skriva upp alla uppgifter är en annan sån vana. Att hitta verktygen man behöver kan ta tid, men man får inte ge upp, det mesta går att komma förbi.
En viktig del av att hantera sin situation är att dels själv acceptera att det har hänt och att man även när man börjar bli frisk, kommer att få leva med de kvardröjande symptomen. Dessutom är det viktigt att man har förståelse och stöd för alla konstiga symptom och att man har alla dessa symptom som kommer och går. Är det dessutom en depression inblandad så tror jag att det kan bli ännu större behov av stöd från omgivningen.
Omgivningen står dessutom inför en svår prövning även den. Den aktiva och intensiva person som funnits så länge har helt plötsligt genomgått en förvandling till en person som kan verka apatisk, lat, slö och helt utan initiativ. En person som tidigare kunde bolla med fem sex saker på en gång, får vara glad om han eller hon kommer hem med åtminstone halva inköpslistan från affären. Allt tar längre tid och minsta distraktion kan få personen att glömma allt annat som skulle göras. (jag har själv öppnat skafferidörren fem gånger på raken en morgon för att försöka ta fram kaffet, en massa saker kom fram, men banne mig inget kaffe – skrev jag förresten inte redan om just det exemplet?).
Att vara närstående till en person blivit drabbad av utmattningssyndrom är också en väldigt jobbig och frustrerande upplevelse, speciellt när man kommit en bit på väg med att bli på bättringsvägen. När livsandarna börjar återkomma, men kroppen fortfarande inte orkar. Då vill man så mycket, men orkar bara en bråkdel. Alla ideer på kul saker man vill göra, bleknar snabbt, så fort det blir dags att göra dem. Det gäller helt enkelt även som närstående att acceptera att det verkligen är en sjukdom, som dessvärre inte syns, men märks. Det är i vissa fall snudd på en personlighetsförändring som har inträtt och det är inte lätt att hänga med i den plötsliga växlingen.
Även barn (om det finns såna i närheten) känner ju att något har hänt. Det är inte samma mamma eller pappa som sitter vid matbordet, eller som sover i sängen. Det är frestande att försöka skydda barnen från att vara oroliga, men jag tror att man ska vara väldigt öppen mot barnen. De förstår oftast situationen bättre när man berättar som det är, än om de behöver vara oroliga för att de märker att något är fel som de vuxna inte berättar.
Att drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är inget man ska skämmas för. Det är inte heller något man ska be om ursäkt för inför andra. Det är en väckarklocka som har ringt för att påminna om att man försummat sig själv och sin kropp. Om man inte lyssnar på väckarklockan utan bara somnar om så kommer man till slut att vakna upp försent. Som det är nu har man istället alla skäl i världen att vända på alltihop, att ändra på det som är fel, att hitta nya vägar i livet. Man har allt att vinna och inte så mycket att förlora. Att bli utbränd KAN faktiskt vara en möjlighet eller ett erbjudande och inte bara den livskatastrof som det ofta blir för många,
En bra sammanfattning av hur det fungerar rent allmänt finns på den här webbsidan:
Stressmottagningens hemsida
(länken fungerade inte ett tag, men nu har jag ändrat den så att den ska fungera igen)
Hej Lasse
På ett sätt skrämmade läsning. Jag känner igen mig i det mesta, ja allt. Så glädjen i att inte vara ensam är ju faktiskt större! Punkterna är väldigt talande. Jag hade några specifika kommentare där men dom har försvunnit under skrivandet av detta .(sic) Vi syns hoppa jag.
Leif
Jag skulle tro att de trådlösa nätverken och den elektromagnetiska mikrovågsstrålningen har en del i det här! Bara de senaste 10 åren har strålningen ökat miljontals gånger och fler och fler barn ungdomar och vuxna blir sjuka med en rad olika symptom. De Nordiska strålskyddsorganisationerna varnar kraftfullt och kräver AKUT sänkta gränsvärden utan att något görs! WIFI har en signal som heter beacon som pulserar och är möjligt ännu farligare än 3G och 4G. Barn absorberar dubbelt så mycket strålning som en vuxen gör och många forskare och experter varnar kraftfullt bla Barrie Trower som säger att det är vår tids största experiment och hälsoskandal! I England tar man nu bort TETRA/RAKEL ovh i Frankrike prioriterar man kabeluppbunden dator i skolorna och iakttar försiktighetsprincipen. EU går ut i resolution 1815 med en rekommendation till medlemsländerna att informera hushållen om de hälsorisker som föreligger med trådlösa nätverk och att man ska prioritera kabeluppbunden dator i skolorna framför WIFI. Sverige gör tvärtom och inför massivt WIFI i skolorna. Över hela världen kommer rapporter om olika symptom på strålningen och det jobbas febrilt på många håll för att tvinga myndigheterna att sänka de högst tillåtna strålvärdena till nivåer som inte skadar oss och våra barn. Bara den senaste månaden har jag fått vetskap om 6 personer som fått hjärntumör på samma sida där man använt mobilen. SSM Statens Strålsäkerhetsmyndighet håller mobilindustrin bakom ryggen och skyddar strålningen istället för medborgarna. Jäviga forskare har fått betalt via sk brandväggsavtal! Läs mer Info: Strålskyddsstiftelsen.se Grupp på facebook: SKYDDA VÅRA BARN MOT ELECTROSMOGEN artiklar från hela världen, forskningsintervjuer m.m. Informera er för er egen skull och för era barns skull!
Hej
Är inte det här typiskt då? Alla ”enkla” saker funkar inte. Nu skulle jag skriva ut mumrikens text för att jag kan inte läsa så långa texter på en gång. Vad händer då? det blir mumrikens text OCH alla 175 svaren…. Pappret tog slut.
Känner ni igen er?
Enkla saker blir ofta krångliga på datorn, och tyvärr räcker det med att det krånglar lite, så (åtminstone för min del) tappar man sugen och gör något annat. Just nu kämpar jag med att ”göra färdigt”, istället för att bara sluta när det tar emot. Och det är svårt i sig…
Jag vet hur svårt det är att läsa långa texter, och det är ju ett dilemma. I inlägget ville jag till att börja med bara skriva av mig en massa. Det är dock glädjande att det är så många som känner igen sig eller tycker att det är läsvärt.
Ja du jag har varit hemma i mer än 7 år nu. Och jag reagerar precis på samma sätt. det mest slående är att man inte ens orkar göra det som förr fyllde en med energi. Typ att umgås och skratta! Jag klarar det både en och två kvällar MEN sedan är jag totalt matt och slut i ca 3 dagar innan jag är någorlunda i balans igen! Har arbetat som skolsköterska innan ”jag gick rakt in i väggen”
Tack för läsningen som gjorde att jag inte känner mig fullständigt kass. För vi är så många!
Hej!
Nu är detta ett 7 månader gammalt inlägg men jag måste bara få tacka för att du delat med sig av din historia. Jag har varit sjukskriven som utbränd i ett år och är fortfarande inte frisk, känner exakt igen mig i din text.
Jag går i nian och första reaktionen jag får från folk är att ”femtonåringar kan väl inte bli utbrända?!”. Det är svårt att bli tagen på allvar och jag blir ofta tagen för lat istället för utmattad.
Jag är tillbaka i skolan nu och är med på ungefär 2 lektioner om dagen, sover 9-10 timmar på natten och åtminstone 2-3 timmar om dagen. Jag vet inte om jag matar utmattningen genom att gå i skolan eller om jag någonsin kommer bli frisk, just nu känns det som att jag springer i cirklar. Hur blir man frisk, egentligen? Hur balanserar man det så man utmanar sig men inte utmattar sig ännu mer?
Känner mig frusterad, förtvivlad, hjälplös, TRÖTT.
Hur tog du dig ur utbrändheten såpass att du i alla fall orkar en del?
Hej, och tack för din kommentar! Det är verkligen inte roligt att höra att du drabbats så ung av det här. Men jag är inte heller förvånad när jag märker vilken press många unga utsätts för redan i grundskolan. Jag skulle önska jag kunde ge dig några råd som gjorde att du snabbt blev bra igen. Men tyvärr finns det nog inga genvägar.
Jag var helt sjukskriven ett år innan jag började arbetsträna igen. Men under det året, så var det inte mycket som hände. Jag sov och vilade och gjorde inte så mycket mer… Det jag försökte göra och har lyckats med mer och mer är att acceptera hur jag fungerar. Jag inser att jag inte orkar lika mycket som förut, att jag har dåligt minne, att jag behöver knuffar för att få saker gjorda osv. Mycket av den processen ligger i att jag inte har hållit det hemligt, utan tvärtom varit noga med att tala om för människor runt omkring mig att det faktiskt är något som har hänt mig. Mina kollegor, ja, även mina studenter får veta att jag har de problem jag har, med trötthet, minnesproblem och så vidare, allt det jag har skrivit i i inlägget ovan.
Du är duktig som är tillbaks i skolan. Jag tror att det är bra att du försöker, bara du inte försöker vara lika aktiv som innan. Att bromsa sig själv ÄR viktigt. Att lära sig säga NEJ är ännu viktigare. Det som är svårast är att säga nej till sånt man ändå vill göra, men ibland är även det nödvändigt. Du kommer att bli bättre med tiden, men det första som du måste inse är att det kommer ta tid. Dessutom så måste du under tiden se till att du accepterar att det är så här du är. Det gör ont ibland. Att sova mer än man behöver är svårt och kan kännas tungt ibland. Att behöva skriva upp allt man behöver komma ihåg är något som jag fortfarande inte klarar, och alltså glömmer jag fortfarande.
Det bästa rådet jag kan ge dig så här kort är nog att du måste tro på dig själv. Du är den du är, och du är bra även med de nya egenskaper du har fått genom utbrändheten.
Jag hoppas att du kan få lite råd och stöd genom det jag skrivit, och du får gärna höra av dig till mig om du funderar över något…
Många hälsningar,
/Lars
Intressant att läsa. Har egen erfarenhet men kan i dagsläget reglera det själv genom att: tillföra kroppen vitaminer och mineraler, speciellt B12 (vilket oftast är minimerad i en stresspåverkad kropp), att undvika strålningsfält t ex mobiler, mikrovågsugn, dator, lysrör och allmänt kraftiga elfält! ..Just det! du läste rätt!..Strålningsbomben som släppts ned i vårt samhälle av främst mobiler och Ipads (mobilmaster givetvis) kommer att orsaka massjukdomar i framtiden, tror jag! Värst drabbad är väl alla olyckliga 50-70-talister som har tänderna lagade av bl a det vansinniga amalgamet men även andra metaller som innehåller mkt toxiner. När hörde man om utbrändhet för 40 år sedan? Läs gärna journalisten Mona Nilssons bok ”Spelet om 3G” och ”Mobiltelefonins hälsorisker” eller hennes blogg med samma namn.
// CN
Det finns säkert många olika skäl till det. Jag tror inte det finns en enda orsak till problemen, men själva samhället har också förändrats mycket under den period som du pratar om. El har ju faktiskt funnits länge, men naturligtvis inte i den omfattning vi har nu. Men grundläggande tror jag är den splittring som människor upplever allt mer. Att ständigt växla mellan många olika uppgifter (utan att ha någon kontroll över när man gör det) är otroligt påfrestande för psyket, och gör att en ”normal” stressnivå gärna ökar. Jag har själv provat vitamin B12, men det har inte gett någon (eller åtminstone minimal) effekt. Min slutsats är att det är väldigt olika förutsättningar för olika personer, både vad gäller orsak och vad som är en ”helande” behandling, ooch att det viktigaste vi har att göra är att acceptera att det finns, till att börja med.
bra skrivet!
Har varit sjuk i ca 4 år nu. först 8mån heltid , sendan jobb i 25%, sa upp mig sedan jobb på 50% olika skolor. Nu arbetslös känner att det blir svårare igen och undrar om jag komme att orka alla längre är rädd att bli helt sjuk om jag fortsätter jobba… inte lätt gå vidare efter alla svårigheter. Börjar få alla dess # punkt svårigher tillbaka och synen som vill strejka för att varna mig, men jag tror inte det är någon menig gå till läkaren denna gång.
Intressant att läsa. Jag känner igen allt. Det värsta från min tröttaste tid tror jag var när jag försökte protestera mot tröttheten genom att tvinga mig ut och gå vilket resulterade att jag somnade på marken. Somna är nog inte rätt ord, det var mer som att bli tvingad in i en obehaglig dvala. Det var hemskt. Numer är just den biten nästan borta, det varade ett antal år, men kroppen har många men som jag får dras med, och jag måste alltid räkna med att ha några dagar på mig att vara utslagen om jag ska göra något roligt en dag, värst är att resa och att vara social.
Jag hoppas att det ska gå bra för dig och att du ska kunna må riktigt bra nu och i framtiden.
…”Jag är mer aggressiv än förut, inte minst när jag kör bil.”…
Hej mumriken
Äntligen en blogg som talar rent ut, om vad utbrändhet – egentligen – betyder. Min tilltagande aggressivitet, är en egenskap jag inte gillar. Det är inte så jag vill vara och bete mig. Mitt berömda tålamod är slut.
Svårast är att inte kunna förklara mina hastiga, ibland extrema förändringar i humöret. Omgivningen tittar på mig som en stark person, som alltid har fighting spirit. Jag har till och med fått titel torka, dvs, fotograferingen har räddat mig under 6 år, men nu känns det som om den kreativa ådran försvinner. Tittar mest på motiven omkring mig. Låter dagen gå utan att jag ingriper särskilt mycket. En energisk, innovativ, sprudlande kvinna med blå gnistrande ögon, finns inte där just nu.
Om du inte har något emot det, så följer jag gärna din blogg hädanefter.
Hej Barbro och tack för din kommentar. Jag tror att det svåraste med att bli utbränd är att acceptera sig själv efteråt. Vissa saker förändras, men vissa saker får man tyvärr lära sig leva med. Ibland kan man känna sig bitter, men jag tror att man för sin egen skull får försöka så mycket man kan att gå vidare. För sin egen skull.
Jag har alltid varit väldigt öppen med vad som hänt. Jag berättar för mina studenter i början av kurserna vad som gäller, t.ex. att de MÅSTE påminna mig, och att jag inte kommer komma ihåg saker som de bara säger till mig. Öppenheten kan ju vara en sårbarhet, men jag tror att i de flesta fall så är det en styrka. Jag tror också att ju fler vi är som visar upp hur det verkligen är, ju lättare kommer det bli att få acceptansen för det. Idag är det ett osynligt handikapp och som sådant så är det tyvärr också inte helt accepterat.
Du får gärna följa min blogg, det är ju därför jag skriver, och sprid gärna ut att den finns. Varje liten påminnelse till folk om effekten av funktionsnedsättningar är viktig.
Oj, vad jag känner igen mig i vissa delar av det du beskriver. Tack för att du delar med dig.
Tack, tyvärr så är det inte så lätt att känna igen det innan det är för sent. Fick precis reda på att en god vän till mig hamnat i samma situation och mår väldigt dåligt. Jag önskar att varningstecknen skulle bli mer kända, så att man känner igen det på samma sätt som när man håller på att få en hjärtinfarkt, eller så… Men jag tror och hoppas också att bara det att man inser att man inte är ensam om att drabbas kan vara ett stöd som hjälper en vidare.
Tack tack tack! Jag har själv tänkt föra ner mina upplevelser på papper men ännu inte orkat. Jag har brakat in i väggen för andra gången, första gången blev jag frisk alldeles för lätt så den här gången har kroppen rytit i ordentligt. Just ikväll fick jag stanna hemma från en 40-årsfest för att kroppen sa ifrån vid bara tanken på att gå…jag vet att det var rätt beslut men kan ändå inte låta bli att gråta över det faktum att jag blivit en sån vekling. Bra dagar kan jag se att jag har goda kvalitéer kvar och ett värdigt liv, men vissa dagar går det bara inte. Det värsta är att det kostar energi att bryta ihop också…
Fast jag tycker det är fel att du kallar dig ”vekling”. Du är stark som klarar att tacka nej, även om det är jobbigt. Var stolt över dig istället.
Hej och tack, känner mig inte så ensam och annorlunda längre. Jag känner igen mig i de flesta av punkterna. Personlighetsförändringen och denna fruktansvärda trötthet är värst, att aldrig känna sig utvilad. Jag har orkat jobba 75% i 1 år . På gränsen hela tiden, varje morgon innebär en stor kraftansträngning att komma igång. Funkar bara jag kommer igång på jobbet, em seg, orkar anstränga mig till det sista, när jag kommer hem faller allt, stackars familj, och jag själv, vill gärna känna glädje hemma också. Dags att gå tillbaka till heltid, utförsäkrad!!! Hur har ni klarat av allt med försäkringskassa?? vill inte ge upp, för min egen och andras skull.
mvh Carina
För mig var det läkaren som skickade tillbaks mig i ”förtid”. Till och med min handläggare på försäkringskassan blev förvånad. Helt klart var jag inte frisk när jag blev friskskriven. Så det var bara att gå tillbaka till jobbet. Min strategi när jag började jobba var att vara fullständigt tydlig med vad det innebär när man har varit där vi har varit. Även om vi verkar normala så är vi skadade. Vi går med mentala kryckor och försöker att leva ett bra liv. Men jag gick ut med ett brev till alla kollegor och sa som det var. Jag har de här och de här eftereffekterna av utbrändheten och det kommer jag att ha. Jag behöver er hjälp för att komma tillbaks. Och så räknade jag upp vad som var mina specifika problem. Det har fått ett bra gensvar hos både kollegor och de studenter jag undervisar. Det fungerar kanske inte överallt, men jag tror att det är viktigt att man är ärlig och rak när det gäller det här. Framförallt ska man inte skämmas över att det har hänt, och att man inte är samma människa längre. Man är inte sämre, man är annorlunda mot tidigare.
När det gäller familjen, så är nog enda lösningen att säga som det är. Du orkar inte och du behöver din vila. Det är synd om familjen också, de glöms ofta bort i helheten, men jag tror att det är viktigt att prata även med familjen om hur det är. Kanske låta också dem läsa texter som i den här bloggen, och andra bloggar om samma sak. Man kan inte förstå helt hur det är, utan att ha gjort resan själv, tror jag. Men man kan ju hjälpa sin omgivning att förstå så bra det går.
Hoppas att du kan vända trenden och att du kan känna dig stolt över det du klarar, istället för att känna skuld för det du inte orkar. Jag tror det är där som nyckeln till en lättare tillvaro ligger. Du är duktig, som jobbar 75% på ett brutet ”mentalt ben”. Kom ihåg det.
Det här skrev du 2010 och först nu 2012 hittar jag hit. Jag ler mig igenom allt du skriver därför att jag känner så igen mig och det känns på ett sorgligt sätt skönt att se någon annan beskriva symtomen, framför allt de kvarvarande. Det är så lätt att känna sig ensam i detta och det är alltid svårt att förklara för andra kanske med rädsla att inte bli tagen på allvar, bli trodd. Den där högpresterande, pigga, glada tjejen med alla järn i elden finns liksom inte kvar.
Visst är det hemskt. Att inte vara den pigga glada längre!
Tack, du sätter ord på det som är så svårt att beskriva. Genom detta har du hjälpt mig ett litet steg på vägen.
Det är ett helvete att bli utbränt.Men ett ännu störra helvete att bli ifrågasatt av andra.Gick in väggen år 2001,fast det började långt tidigare.idag har jag whisplash,krons tarmsjukdom,fel på sköldkörtlen,fibramyalgi,astma/allergi och utbränt.är ljud o ljuskänslig.svårt att fungerar. mår bäst när jag är alene.har en stress inom mig.försökar alltid se fresh ut när jag går ut.Hur jag ser ut bakom stängda döra vet få om.jag är kronisk trött,ändå har jag dålig sömn.Ibland har jag panikångest.Jag har varit på resturant i eget selskap och på bio.min hund är mitt allt.Orkar inte skriva mer just ni.
Anni
Hej Anni. Jag håller med dig. Ser att det var många år sedan ,som du drabbades av denna svåra sjukdom. Dessutom, även andra jobbiga problem. Som många läkare och oförstående människor, har mycket svårt för att förstå. Bryter man ett ben eller arm, så kan man få förståelse. Detta får man hjälp med. Man kan komma tillbaks, till livet igen. Efter läkningen. Där har vi kommit långt , inom läkarvården. Men när kroppen , säger ifrån. Med allt vad detta innebär. Så tycker jag att vi har en . Hedenhösnivå. Inom sjukvården. Jag kollapsade 2002. Var med om en olycka 2005. Så att jag vet och förstår. Hur svårt det kan bli, i livet. Mycket starkt gjort av dig . Att kunna gå till restaurang och bio. I eget sällskap. Du har en hund, som är ditt allt. Husdjuren håller oss vid liv. Jag har tre katter , som får mig att kämpa vidare, i mitt liv. Det är 1-år sedan , som du skrev om ditt liv . Hur ditt liv är nu, vet jag ingenting om. Men jag hoppas . Att vi ska kunna ge varann. Stöd och förståelse. Som är mycket viktigt. I LIVETS HÅRDA SKOLA.
Tack, för att du delar med dig om din väg genom din utmmattningsyndrom. Jag känner igen mig i allt och mer där till. Tycker att man får enormt dålig information om vad uttmattningsyndrom ÄR från vården.
Har själv varit sjuk i 2 år nu och det är så jobbigt. Men jag tror att mitt största problem är/var att jag inte blev trodd av läkarna då jag beskrev mina symtom och problem ( de var väldigt allvarliga) därför sjukskrev de mig enbart på 50%. Tillslut bytte jag vårdcentral, vilket blev min räddning. Den nya läkaren blev förkrossad över att jag inte hade blivit helt sjukskriven. Hon sjukskrev mig på heltid och nu har det gått 7 mån och förbättringen är minimal. Kan ibland göra middag och ibland tvätta lite. Hela mitt liv har vänts upp och ner. Vissa dagar kan jag ”acceptera” min sjukdom men bland inte. Jag försöker att sätta upp små små mål men allt tar tiiiid.
Behövde få skriva av mig… Tack:)
Jag har varit hemma i lite mer än fyra månader. Dippat långt ner tre ggr. Knappt orkat ur sängen. Jul och Nyårshelgerna åt jag varannan dag och duschade varannan. Göra bögge sakerns samma dag. Gick inte. Haft några dagar nu i veckan som känns bättre än länge. Men denna otroliga trötthet. Inte kunna ha ljud omkring sig. Musik utesluten. Tv lite tyst. Nä inget tillstånd man rekommenderar alls.
Hej,
läser här att det är fler som har det som jag har nu..fick många fysiska symtomer först, till följd av läkarbesök och kontroller utan resultat. Till slut började kroppen och huvudet kännas främmande och jag fick en depresjon som tog mig ner i källaren och till en psykolog. Hur kan man bli så rädd och sliten att man funderar på att lämna denna världen? Det är lite bättre nu efter samtal och jag börjar förstå att såhär kan det bli om man inte passar sig. Men hur skulle jag veta vad jag skulle passa mig för..jag märkte inget för det var försent.
Hade 2 dödsfall i familjen samma år och och började efter 6 månader få ont i hela kroppen av olika slag. Åt smärtstillande och jobbade mycket och efter ytterligare 6 månader så gick det inte mer. Ytterligare 6 månader efter så har smärtorna nästan blivit borta, mindre panikångest, nästan ingen ångest, nästan inte tusen tankar i huvudet varje dag, orkar ljud och ljus till större grad, inte ont i huvudet, skärandet i tarmarna borta, ticsen borta, blir arg av stress ibland och måste hålla mig lugn..ja listan var längre. Var 50% sjukskriven i 2-3 månader och bytade jobb och är nu 100% i jobb, men har hemska dagar ibland som oftast går över fort.
Byta jobb var något jag ville men ångesten var stor och jag har det bättre på mitt nya jobb konstigt nog.
Mitt i allt detta ryker mitt samoskap på 8år och vår 4 åring får skilda föräldrar. Min sambos mormor dog i dagarna (har varit med på begraving etc och stöttat mest möjligt) så hon är utsliten och utmattad. Väntar nu på att hitta lägenheter åt oss båda var för sig.
Hade jag inte haft mitt barn så tror jag inte att jag hade varit här idag. Men jag har blivit en hel del bättre och läst mycket om detta på diverse forum.
Jag fattar bara inte hur det gick så här? Hur orkar man leva vidare? Är det hoppet om att bli frisk?
Tack för alla delningar som jag känner igen
.. Jag mår så dåligt allt känns hopplöst.. Hur klarar ni er ekonomiskt? Jag är ensamstående och jobbar 100/ och har det nu tungt ekonomiskt hur ska det bli då.. Tack alla
[…] https://mumriken.wordpress.com/2010/02/28/utbrand-hur-kanns-det-egentligen/ […]
Tack för du delar med dej . Jag har inte varit lika ”modig” som du med att skriva i min blogg 😦 men , nu ska jag .bara vara mig . Och skriva för att som du hjälpa andra i samma situation
Stor kram till dej
Hör gärna av dig när du skrivit, så kan jag länka till din blogg om du vill. Jag tycker det är så viktigt att man får reda på att det finns fler i samma situation. Och jag tycker det hjälper även mig att som du skriver ”bara vara sig”. Lycka till!
Kram tillbaks!
TACK!!!
du har satt.ord på mitt tillstånd, något jag inte ens orkat tänka tanken på att ens försöka mig på!
Ska copy&paste till några som behöver läsa detta men först sova lite till o se om lusten att kolla kontot o se vilka räkningar jag ev. Skulle kunna tänkas ha råd att betala denna månad…och kanske e v e n t u e l l t ta ut soporna…fast …ehhh…nä!
En liten fråga först, maten för dig? Orkar du laga mat? 🙂 jag har slutat…köper hem så sonen kan fixa till sig själv och jag…tar typ en köttbulleeller nått…fördel, mindre att skrubba på i duschen 😉
Tack igen!
🙂
Tack för ett mycket bra blogginlägg 🙂
Kraschade rakt ini den berömda väggen för ca 10 år sen. Var sjukskriven under några år på 50%, 75% och 100% och är numera sjukpensionär sen ett par år och till hösten 2014 då det ska omprövas.Har fortfarande inte blivit frisk men har inte den där intensiva tröttheten längre även om jag fortfarande blir trött lätt…. Säger som nån skrev, att hade jag inte haft mitt barn eller mina hundar (som är borta nu 😦 ) så hade jag inte levt idag. Blev mobbad på jobbet under många år innan kraschen så man kanske kan kalla det arbetsskada? Men hur kan man bevisa det? Bara jag tänker på att jag kanske blir utförsäkrad och måste söka jobb igen så bryter jag ihop, får svår ångest och kraschar igen…Har gått i flera år hos psykolog men har inte blivit bättre. Depp- medicin har inte hjälpt utan snarare förvärrat mitt tillstånd. Tar endast ångestdämpande medicin och sömnpiller men ibland kan jag inte sova över överhuvudtaget ändå. Har dock vissa dagar som är bättre
Hej!
Usch va vissa delar känns igen. Det där med tröttheten framförallt och minnet 😦
Tack för inlägget
Hej å jättetack!
Ska skriva ut din text och tejpa upp på kylen för att påminna mig själv och familjen om varför jag är så….som jag är… numer.
Jag gick in i väggen årsskiftet 2001/2002 och är ännu inte ”frisk”.
Mitt humör pendlar som en jojo, uthålligheten är ett minne blott och just det där med att betala räkningar får mig att nicka instämmande….
Jag vet inte hur du eller andra reagerar, men jag vill ge ett exempel ur mitt liv. Jag bestämmer att jag ska göra något kul, som att åka på en resa m familjen eller kompisar, jag längtar å väntar, men sen när resan eller festen står för dörren vill jag inte alls, då har det helt plötsligt förvandlats till något jobbigt, något som kväver och kräver. Ibland ställer jag in med kort varsel, ibland tar jag mig iväg…. Ofta avslutas festkvällen hos vännerna tidigt för jag orkar bara inte vara kvar.
Har jobbat mig upp till att kunna vara bland folk, om än inte lika många och ofta som förut, men vilda hästar kan inte få in mig på ica kl 15 en fredag.. =P
Jag jobbar 25% borta men på mina egna villkor, jobbar sedan hemma i makens företag så mycket jag orkar och kan, ibland för mycket och ibland inte alls.
Man lär sig med åren att hitta sina egna sätt att hantera denna osynliga sjukdom, som ingen kan se och som människor som inte haft den har svårt att förstå. För mina dåliga dagar är det ingen som ser mig, då är jag hemma med låst dörr.
Tack igen för att du ”hittat orden”!
Kram/ Mariamaja
Ja,exakt så är det…. jag har ”tappat bort” en massa ord så jag kan inte beskriva detta helvete själv. Tack o lov att någon annan kan.
Du milde, det är ju mig du beskrivet…..inte bra…..men jag måste TACKA DIG för den välskrivna texten som öppnar mina ögon…nu är bara frågan hur jag ska gå vidare ur den här råttfällan….
Yvonne
Ja, som alla andra kommentarer…så skönt att komma till insikt att man inte är ”ensam”!
2000 blev jag sjukskriven sen har jag försökt flera gånger att ”rycka upp mig” som omgivningen är så snäll att ge tips om – DET funkar inte!
Första gången jag försökte göra mer än vad jag orkade så fick jag epilepsi (pga för låg ”tröskel” enl. min dr). Andra gången blev något annat (minns inte vad just nu, skulle behöva kolla i läkarjournalen men där står säkert inte allt uppskrivet för jag fick även höra att jag simulerade…bytte sen läkare!) Det jag minns är att varje gång jag ”ryckte upp mig” å försökte göra som försäkringskassan sa så blev det en ytterligare komplikation som ställde allt på sin spets. Kroppen protesterar ljudligt så att Du ska förstå, men det tar ändå ett tag att smälta informationen.
Det är en Ekonomisk katastrof att inte kunna få bli frisk i egen takt utan att behöva oroa sig för att inte ha pengar! Någon sa: man måste vara frisk för att orka bråka med försäkringskassan – å jag håller verkligen med!
Idag har jag kämpat mig upp till heltid, som fortfarande inte är helt utan besvär och efterföljder. ALL min energi använder jag på arbetet, för att överleva, min familj får leva med mina besvär å efterföljder samma som Du har nämnt häruppe + några andra. Besvären kommer i vågor. Vissa dagar mår jag toppen andra är rent utsagt fördjävliga men det är psykiskt å syns inte utanpå. *suck*
För ca ett år sen blev jag ”utkastad” från försäkringskassa – nu är jag ”frisk”?? Jag kan ju tala om att Försäkringskassan och jag är inte på samma linje, men vi orkade inte bråka. Min familj har levt med mig i 13 år så här å deras tålamod har tagit slut!
Familjen måste stå ut, men hur länge orkar dom??
Tyvärr är det som du säger inte bara ”huvudpersonen” som drabbas utan även alla anhöriga som finns runtomkring. Jag tänkte skriva ett inlägg även om deras situation. Återkommer när jag skrivit vidare…
Jag kraschade sommaren -12 & har fortfarande väldigt mycket problem. Den största anledningen är p.g.a min ålder. Jag är 24 år & har aldrig haft ett heltidsjobb. Sökte hjälp ganska omgående p.g.a min kraftiga viktnedgång & starka ångest. Jag har bett om en utredning, men ”det var aldrig aktuellt” & jag KAN INTE få en utmattningsdiagnos. Läkaren påstår att man måste jobba häcken av sig, till 40-årsåldern, för att kunna gå in i väggen. Jag vet att så är inte fallet. Människor med neuropsykiatriska diagnoser löper större risk för utmattning & det är bevisat att även barn kan råka ut för det. Det är hemskt att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk. Jag är så trött på att inte bli hörd för att jag är ung. Man orkar inte kämpa mot världen.
Det känns skönt att jag ändå inte är ensam i mitt tillstånd. Vanmakt bytes gärna mot hjälp & hopp. Tack för läsningen!
Hej! Läste ditt inlägg o blev precis påmind om vad jag själv gick igenom för 12 år sen då sjukskrivning blev ett faktum. Lovade mig själv att jag ska skriva en bok i framtiden. Det var ett av de svåraste erfarenheter jag gjort i livet med omgivningens ifrågasättande, sjukvården o att få bra hjälp. Jag kunde inte hjälpa mig själv det förstod jag då allt blev värre o värre.. med samtalsterapi o tiden har jag kunnat återgå till arbetslivet, bilda familj o balansera i vardagen.
Idag mår jag bra efter 13 år men jag är medveten på ett annat sätt om mina egna behov o begränsningar. Planera tid för vila o dra i nödbromsen om det inte känns bra…. kan nog jämföras med att köra bil växla, gasa o bromsa. Känner så väl igen mig planer då är jag bra, då ska jag klara av det o det… alltid inse att jag måste justera planen. Oftast ge mig själv mer tid o framför allt vara snäll med mig själv. Inte bli arg när jag misslyckas, glömmer eller helt enkelt inte orkade. Utan berömma mig för varje små steg som går framåt i det stora hela. Var medveten o uppmärksam över vad ditt nya jag behöver. Sitt gamla jag måste man överge… o acceptera att då levde man i okunskap om livets baksida.
Oj – så här har jag haft det i stort sett i hela mitt vuxna liv… Skönt att läsa att det inte är ett grundläggande fel i mig – jag började så smått tro att jag var en psykopat eller nåt…
För mig började det på universitetet med att jag hade svårt att hålla det jag läste och lärde mig i huvudet tillräckligt länge för att bearbeta det! Att göra om det till egna ord blev stört omöjligt så jag har mina uppsatser ogjorda och därmed har jag ingen examen…
Det hela drogs till sin spets när jag efter att ha ansträngt mig till mitt yttersta på ett amerikanskt college i drygt två år och efter den examen (blev nästan inte heller möjlig) och en sommar hemma i Sverige med bröllopsplanering och bröllop, så kraschade jag i stort sett efter ett par månader tillbaka i mitt amerikanska vardagsliv. Fick gå ner i arbetstid från hel- till deltid. En svår nesa i mina ögon.
Under ca åtta år gick jag på en stor dos antidepressiv medicin och försökte hänga mig kvar i en bild av mig själv som ”normal”! Att sköta ett deltidsjobb och lite sociala engagemang var allt jag orkade. Hemmet var ett ständigt kaos. Och med en petimeter till make blev det dåliga samvetet ytterligare en pålaga till mitt inre kaos! Jag påbörjade projekt, efter projekt för att få hemmet i bättre skick. Slutade oftast med kritik och att jag tappade sugen.
Det tog mig tio år att se att jag höll på att förinta det som var jag! Jag bröt upp, skilde mig och flyttade hem till Sverige.
Till en början fick jag en massa energi- och endorfinkickar, träffade min nuvarande man och blev normal och orkade nästan vara vanlig. Fortfarande bar jag på en hel del inre kaos som periodiskt gjorde att jag drattade på näsan.
Så påbörjade vi vår resa mot föräldraskap och då hittade jag en drivkraft som var märkligt stor. Men det var en livslång längtan som höll på att tillgodoses!
Vi blev slutligen gravida med tvillingar! Det blev en gigantisk chock för systemet att bli tvillingförälder! Min kapacitet var ju redan inskränkt. Så jag drabbades av en förfärlig ”förlossningsdepression” där jag fick stora problem med min självkontroll. Jag tålde inte när mina små älsklingar grät samtidigt, det blev liksom alldeles svart av ilska i mig! Fick återigen börja med mediciner men den här gången även terapi. Den ledde ingenvart…
Så nu sitter jag här med min familj bestående av två treåringar, en make och en sjuklig hund. För tillfället arbetslös och med ett kaotiskt hem (ser en liten förbättring dock), men den förlamande tröttheten infinner sig efter varje aktiv period då jag fått något gjort.
Vanligtvis drar jag igång projekt och kommer precis så långt att kaoset hemma blir ännu värre och där tappar jag sugen! Största problemet är min aggressivitet och blixtsnabbt uppblossande ilska – den är urskillningslös och drabbar naturligtvis mina två döttrar, vilket är ett problem.
Ledsen för min långa kommentar… har lite svårt att begränsa mig.
[…] Ni har ju fått följa med mig i utbrändheten i snart ett år men jag tror att det för många ändå är svårt att förstå vad det är och hur det funkar. Eller inte alls funkar, som det allt som oftast känns som. Framförallt behöver man förstå att inget jag gör har med någon annan än mig att göra just nu. Jag har inget annat val än att välja bort nästan allt socialt umgänge, bara för att orka. Energin finns bara inte. Eller finns ibland och helt plötsligt är den borta. Jag blev tipsad om en text där igenkänningsfaktorn är hög för mig som utbränd. Jag tänker att det kan vara bra att läsa som anhörig, vän eller kollega. Här hittar ni texten. […]
Jag känner igen mig själv och min vardag.. all hopplöshet och känslan att det inte kommer bli bättre nån gång späs tyvärr på av att jag är i en livssituation som ständigt gör att jag faller ner om och om igen.. Jag har tagit mig upp och funkat dugligt många gånger, men så blir det för mycket och så faller jag dit igen..
Jag drabbades av min utmattningsdepression/utbrändhet för ca 10 år sen och jag stöter på mina svårigheter varje dag, de följer med mig som en röd tråd som vägrar försvinna… Min hjärna kan inte återhämta vissa delar som den förlorat Att läsa din text var en utmaning då det blev rätt så långt, men det gick till slut.. Tack för dina ord och lycka till med din vardag…
Jag grät när jag läste det här. Det är exakt dom orden jag använder, det var som om jag själv skrivit det. Jag vet precis vad du menar. Skönt att läsa om nån annan i samma sits, för ibland tror man ju att man är mentalt störd. Mitt i all inre kaos är det lätt att glömma att det finns andra, man känner sig ensammast i världen. Tack för dina ord!
Tack för de du skrivit stämmer exakt in på mej ,,jag fick min utbrändhet samtidigt som world trade center olyckan 12 sept 2010 o den 12 sept 2011 gick min mamma bort hastigt,,känns i min kropp o själ när den dagen börja närma sig,
Det är precis så jag är fort farande efter många år. Kram.
Bra beskrivet. Detta stämmer in på mej till 100%. Började få symtom 1995 med humörsvängningar, minnesluckor och koncentrationsproblem. Sen sömnen. 2002 klappade jag ihop totalt. Två år senare kunde jag börja träffa folk korta stunder. Använde mina erfarenheter till att stötta andra i samma situation vilket gav mej stöd. Men… jag har drabbats av samma sak två gånger till. Jag har svårt med att sätta gränser och att lita på mitt värde utan att prestera. Då presterar jag för mycket – för länge. Eftersom jag har min historia vill ingen anställa mej… då jag startade eget företag vilket betyder att jag har 100% osäkerhet i mitt liv då jag inte får ta personförsäkringar. Hurra för våra trygghetssystem. De gäller bara för politiker tydligen.
Men att vara egen är att vara fri.
Det är läkande i sig att inte vara beroende av Försäkringskassans godtycklighet utan ta konsekvenserna själv.
Ha inte bråttom att bli frisk. Inget hände för mej förrän jag hade förstått att det var prio ett. Det tar nästan lika lång tid att bli LITE friskare som det tog stt acceptera att jag inte mådde bra- var SJUK. När jag inte klarade de enklaste saker vsr jag sjuk. Fysiskt, mentalt och själsligt helt tömd.
Det sjukaste var att jag inte reagerade tidigare.
Tack alla som delar av sina erfarenheter, gör gott o läsa att man inte är ensam, vägen tillbaka är lång och svår och ofta ensam, för mig började det med 2 whiplash 1990-91 då jag blev påkörd i jobbet, men träning och smärtstillande så körde man på igen, man måste ju ha pengar o överleva jag fick utmattnings syndrom 1998 och då kraschade mitt äktenskap sen 15 år. Men inte såg man varningsklockan och snart jobbade man mer än heltid och dessutom var en toppen förälder som coachade barnen och var en hel ylle mamma som baka o laga mat.
Så gick jag in i väggen en gång till 2003 och efter utredning av Specialist 2004 fick jag också veta att jag utvecklat fibromyalgi som extra grädde på moset, och då orkar ingen med, som tur är har mina barn varit helt fantasiska och utan dem undrar jag hur jag skulle ha orkat.
Hade flera dödsfall i familjen de kommande åren så nu var det bara barnen jag hade av släkten.
Mina turer med försäkringskassan har varit många och flera tunga utredningar som visat samma sak, envist har jag tackat nej till sjukersättning och varit glad om jag hade kunnat få ha någon social del kvar i livet om än för bara några timmar,, arbetsträning men inget genomgående, men det kostar för mycket och inte ens en omutbildning har dem kunnat givit mig som kanske skulle ha hjälpt till från början.
Träffade en man för 8 år sedan, blev sambo och tänkte att nu kanske det är dags för lite bra saker i livet, Men eftersom jag inte orkar vara fixaren i längden (det funkade i början då jag hade en bra period) men när man har hamnat i denna sitsen så är man inte som andra, hjärnan tänker men man funkar inte, i perioder så har man inte så mkt att säga som egentligen är självklart för andra. man försöker be om hjälp fast man klarar det mesta själv.
Men han hade egna problem och jag orkade inte lösa dem också.
Man är outsägligt trött i perioder och värken i kroppen gör att vissa nätter kan man inte sova och då blir det ett missnöje, till slut så fanns ingen förståelse och jag är nog som de flesta andra i denna sits, jag kör på men sitter inte o tjatar o klagar hur ont jag har eller förklarar hur trött jag är.
Man vill att någon ser o tar vid där man inte orkar om det bara är att ta hand om sista kastrullen vid diskningen när man lagat maten och haft den klar när alla kommer hem. Man gör så gott man kan. Det är svårt för de nära att sätta sig in i det man har.
För ett år sen så tog samboskapet slut. Inte så roligt, idag har jag fått sjukersättning på heltid och försöker hitta min strategi till att komma tillbaka lite till men det är inte så lätt när man åker på bakslagen. Ekonomin,, den har man inte haft på länge. men jag är glad ändå för det hade kunnat vara värre, jag lever och dem sakerna jag orkar med försöker jag vara glad åt.
Dessutom så finns det dem som har det värre än jag. Alla dem som misstror o tror att man är lat önskar jag kunde få en av mina dagar, dem ser mig när jag har en bra dag, de dåliga dagarna orkar jag inte träffa folk. Så jag tackar för alla som delar med sig av sina erfarenheter. Kram alla där ute.
Tack för en mycket bra beskrivning!
Att förstå helt hur det är utan att ha varit där själv är nästintill omöjligt, men tror många får en liten uppfattning i alla fall.
Själv har jag nu jobbat 100% i ett och halvt år, visserligen på ett mindre krävande jobb, men känner mig mycket nöjd med min comeback. Men de kognitiva problemen kvarstår allt jämt.
Hej!
Jag ”gick in i väggen ” för ca 2 år sedan och jag är inte helt återställd ännu.
Jobbar 75 % på en bygghandel .
Jag blir trött i kroppen varje fredag.
Mycket bra, tack
Tack!! Tack för att du så bra har beskrivit det tillstånd jag själv är i. Senast inatt ( jag drömmer galet i stort sett varje natt) drömde jag om att jag stod och skrek på en grupp människor att de inte förstod hur det var att ha gått i väggen. Jag var så arg och frustrerad. Jag är tyvärr minst lika arg på mig själv som inte funkar bättre än så här. Snart två år sedan jag kraschade
Helt suverän beskrivning på en tyvärr väldigt vanlig sjukdom idag. Jag har själv varit hemma i nästan 3 år, för utbrändhet, fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom. Så jag känner igen mig i allt du skriver, plus att jag har en hel del värk som kommer o går när jag minst anar det. För bara ett år sen, hade jag hemtjänst som fick komma och städa, diska tvätta mm. Och familjen har verkligen fått en ny medlem. Jag är en annan person idag, som tar dagen som den kommer, planerar in det jag behöver göra under dagen. Är det inget måste, och orken saknas, så stället jag in det. Hälsan går före allt nu. Tack för en fin blogg.
Fint att läsa det här inlägget. Känner igen mig allt utom sömnen. Så fint, att tårarna rinner, för det är ju så, jag försöker acceptera läget. Och även om jag vet och förstår, så är det inte riktigt samma sak som att acceptera. Att få dina ord på ungefär det jag upplever det ger styrka och hopp. Så…Tack. Varma hälsningar från Mela
Ja nog känner man igen sig till stor del allt. Brakade runt 2005 och har fortfarande inte kommit ikapp mig själv riktigt. Men jag brukar säga att sen jag vart sjuk har jag blivit frisk för en del saker har faktiskt blivit till det bättre efteråt. Tex att jag jämt innan hade svarta kläder numera kan jag knappt ha svart utan vill ha bara färger. Har lärt mig säga NEJ och TACK. Alltså NEJ till att jag har inte tid nu eller att just nu fixar jag det inte. TACK till komplimanger om utseende och om man gjort nåt som andra tycker är bra. Det har tagit lång tid och har inte färdigbearbetat det än men är på god väg. Jag äter fortfarande tabletter för panikångest men numera är det långt mellan anfallen tack o lov.
Jag fick lära mig två saker, det ena är var att så lång tid det tog att braka så lång tid tar det att komma tillbaka igen och det andra att det värsta nån kan säga till en person i den här situtaionen är, RYCK UPP DIG!. Det gör att man bara sjunker längre ner. Min kurator sa att det är en dödssynd att säga en sån sak i det läget.
Numera om jag åker ner tar jag mig upp fortare men känner ändå av det. I början tog det flera veckor innan jag kommit upp till första trappsteget igen.
Tack för ett bra blogginlägg om nåt som inte många vill prata om.
💚
Tack för svaret på min livsfråga….trodde jag blivit dum i huvudet….allt som jag klarade förut är som att bestiga berg..vill bara ifrån min kropp o bli ”normal” igen….men tror det aldrig kommer hända igen….o hur fan accepterar man att livet aldrig blir som förr…..kronofogeden hänger över mig o är i ett förhållande som jag inte tar mig ur….tack för att du satte ord på min känsla…
Hej !
Vad bra du har beskrivit det som faktiskt händer med hjärnan ! Själv handlade min utmattning om en hormonell och biokemisk obalans och med hjälp av de rätta hormonerna tillsammans med naturliga aminosyror har jag faktiskt kommit tillbaka till ett bättre liv nu än innan 🙂
När det handlar om tröttheten har jag själv tagit mina sköldkörtelvärden på allvar. Enligt läkare så är mina värden okej (ett referensvärde kan vara 1,3 som undre gräns och jag har 1,4…hm) Jag anser själv att jag har en underproducerande sköldkörtel, vilket är naturligt efter att kroppen körts på högvarv under längre tid. Dessutom så påverkar detta även binjurarna…som får stå och pumpa ut stresshormon hela tiden om livet är intensivt och för kravfyllt…så det vanliga är ju att systemet kapsejsar…mage och tarm som är grunden till allt välmående tar ju också stryk, vilket resulterar i haltande näringsupptag…så inte konstigt att man blir ”utmattad”.
När jag fått bukt med mina hormonnivåer, signalsubstansen serotin var i balans och binjurarna hade återhämtat sig, så började jag må psykiskt väldigt bra. Kvar var bara den förlamande tröttheten och den tröga hjärnan.
Då började jag äta en aminosyra som heter L-Tyrosin, som är en är en icke-essentiell aminosyra (kroppen kan bilda den själv om det inte finns problematik). Den bildas ur aminosyran Fenylalanin. Det är en föregångare till sköldkörtel-hormonerna, samt Dopa, Dopamin, Norepinefrin (Noradrenalin) och Epinefrin (Adrenalin). Hud- och hårpigmentet Melanin härstammar även ur Tyrosin OCH jag har blivit som en riktig Duracell-kanin. Orken är tillbaka och minnet är mycket bättre. Detta hände efter två veckor med tillskottet L-Tyrosine.
Om du vill läsa om min väg tillbaka för att faktiskt balansera upp de värden som rubbats, så får du gärna kika in på min blogg ”Ulrikas hälsoskola” på FB. För mig räckte det inte med vila.Jag behövde även komplettera med tillskott för att höja kroppens för låga nivåer. När jag var som sämst kunde jag bli galet arg. Sedan visade det sig att det lugnande progesteronet var kört i botten, medan jag låg alldeles för högt på testosteron (vilket delvis också är en följd av hög träningsdos under långvarig tid) Nu är det ”love, peace and understandig ” hela tiden 🙂
Jag kommer att ta med din text och be min arbetsgivare och mina arbetskollegor läsa den, då jag upplever att de gärna vill göra det till en personlig egenskap, den dagen, då jag pga av för mycket omkring mig, inte förmår komma ihåg vissa saker. Det är det första som jag märker, när stressen hopar sig. Då börjar glömskan igen 🙂
Tack än en gång för en bra beskrivning !
Länk till min väg tillbaka :
Ulrika!
Vad glad jag blir att du berättar om din hjälp tillbaka via kosttillskott. Jag har själv fått hjälp via närings- och örtterapi och är helt säker på att jag inte varit där jag är idag utan det. Precis som du beskriver har jag ett mycket bättre liv idag – även om svackor med extrem trötthet kommer ibland mår jag så mycket bättre mentalt och känslomässigt. Det är stor skandal att vården inte har kunskaper inom detta – rent biokemiskt är utmattningssyndrom det samma som utmattning av sköldkörtel och binjurar. Lägg därtill en obalans i övriga hormoner som progesteron, östrogen etc. så blir det kaos i både kropp och knopp. Det tar lång tid att återställa dessa organs funktion och jag är övertygad om att kroppen behöver hjälp att stötta denna process. Önskar verkligen att fler med utmattningssyndrom söker hjälp via den alternativa vården.
Pernilla,
jag vet inte själv vad som är den korrekta ”medicinska orsaken” och det vore mig förmätet att ge en förklaring till hur det fungerar på kemisk nivå, eftersom jag inte är medicinskt utbildad. Effekterna av ett utmattningssyndrom är t.ex. väldigt lika de av en stroke, dvs. de som man kan få av en fysisk skada.
Jag tror att det finns många olika vägar tillbaks, beroende inte minst på individen och graden av utbrändhet. Kosttillskott kan vara en del, traditionell anti-depressiv medicin en annan. Jag är själv väldigt försiktig med att föreslå mediciner och preparat som någon lösning, men jag tror att det viktigaste är att man inte ger upp, utan vågar tro på att man ska kunna fortsätta leva ett bra liv.
Detta var det bästa jag läst. Här kan jag få kunskap mot tillfrisknanade. Just nu i dagarna kom väggen för mig. 2005. Jag har årsdag nu 9 april. Tack jag vill dela.
Min årsdag är lite senare, i Maj, men jag kommer fortfarande ihåg de sista vändorna innan det brast. Glad att höra att du hittar något matnyttigt här. Jag hoppas kunna fortsätta striden mot utbrändheten, efter att ha hämtat lite kraft under påsken nu.
Vilken fantastiskt bra och träffande beskrivning av hur livet förändras när man drabbas av uttmattningssyndrom. Tack för att du delar med dig av dina tankar.
Det bästa jag läst om det som styrt mina sista 10 år
Det som gjort mitt liv så smärtsamt, tomt o ensamt
Ingen som inte varit där förstår nånsin vilken smärta det är
Därför tackar jag dig Lasse för den fina beskrivningen….
För 50 år sedan existerade inte ens ordet utbrändhet. Jag säger absolut inte att du inte mår dåligt och att du faktiskt kanske är sjuk men om folk inte blev det för 50 år sedan så kanske nått riktigt fel med dagens människor?
Ja, eller så är det något som hänt i samhället. Det har blivit väldigt annorlunda bara på min tid som lärare sedan 1991. Vi blir mer styrda av regler och system, får mindre tid för mer jobb och allmänt sett också mindre kontroll över vår situation. Även om ett syndrom inte noterats tidigare, så är det inte omöjligt att det drabbade folk redan då, fast vi kallade det något annat.
Felet med dagens människor är nog i så fall att vi försöker för mycket och ger varandra för lite stöd i arbete och privatliv. Familjerna har mycket mindre stöd av tidigare generationer och vi ska försöka klara allt själva.
Egentligen spelar det ingen roll heller vad man kallar det, helt klart är att många människor idag mår dåligt av något som händer runtomkring oss. De som slipper det, kan ha haft tur, eller så har de någon egenskap som gör att de inte drabbas lika lätt. Stresstålighet pratar man om, men det är svårt att beskriva vad som ger stor stresstålighet.
Möjligen kan det vara så att det är vårt samhälle som göra att människor blir sjuka…
Det är nog inte bara möjligen så, utan ganska troligt. Vad jag tycker man ser är att det är många av dagens samhällstrender som mer eller mindre är recept på hur man hamnar i en utbrändhet, om man jämför med ett tidigare blogginlägg här, ”Se varningstecknen…”. Man ska vara outtröttlig, hålla många bollar i luften och se alla möjligheter. osv, osv… Något som kanske fungerar i början, men definitivt inte fungerar under en längre tid.
Vad bra att du skriver om detta, det är INTE lätt att hitta modiga människor som går ut att man råkat ut utmattnings syndromet. Jag har själv trillat ordentligt dit över tio år sedan.Jobbade mycket, jag hade helt underbar jobb, älskade det. Fem barn och konstant trött. Det blev skilsmässa och där var jag ensam med allt..en flicka med ADH och tonårsbarn i olika åldrar. En dag orkade jag inte stiga upp, inte laga mat inte ta hand om något,det som jag mins mest var rena tvätten högen jag inte fick inne i skåpet. Det tog sin tid att komma tillbaka. Märkte att jag var inte längre den som jag var innan. Jag kommer inte heller att bli den person som jag var innan.Uttmattningen lurar i knutarna och några gånger har jag hamnat dit igen, Har fått andra sjukdomar också, värk i hela kroppen som i vissa tider är väldigt svår, ångest , depression mm, Det tog länge att lära sig att leva och akseptera hurdan man är nu, det finns ”jag innan ”, ”jag efter ”. Viljan att kunna mer, vara mer delaktig,men orken finns inte. Idag är jag glad att bara vara! Det skulle vara så mycket mer att berätta men det skulle bli en bok istället! Kämpa vidare alla!
Hej och tack för att du skriver ned allt, jag menar allt som man drabbas av. Själv gick jag in i väggen med en hjätinfarkt på köpet 2005 fick det i 50-års present.
Nu äntligen väntar jag på sjukersättning för att klara mig ekonomiskt, har försök att komma tillbaka i arbete fyra ggr men bara blivit sämre för varje gång.
Sen så passade jag på att skilja mig också för att livet skall ju inte vara lätt.
Att man orkar är ett under med utbrändhet,ensamhet och dålig ekonomi för sjukskriven i mer än ett år får man ju inte vara i detta land, alla kan inte komma tillbaka till arbete hur mycket man än vill.
Oj oj oj! Läste och kände igen mig i det mesta…. Jag är i början av min ”kamp” att hitta tillbaka till mitt gamla goa jag igen. Hoppas att du mår bättre…. själv kämpar jag en dag i taget! ♥♥
Gott att Du skrivit vad jag själv borde skrivit för länge sedan. Jag drabbades (fel ord då åkomman är smygande) när det var populärt att ”bli utbränd”. Diagnos fick jag långt senare, när frågan om arbetsskada var överspelad och jag var utförsäkrad, i samband med att mitt hus brann. Kontakt med psykolog ingick i hemförsäkringen!
Nu är klockan 03.55. Typiskt att man går igång när man inte orkar. Skulle gärna väcka en debatt om myndigheters, uppdragsgivares/arbetsledares med fleras bemötande och hanterande av de drabbade.
Bra skrivet! Jag känner tyvärr igen mig i mycket.
Sjukt bra skrivet… Jag har en helt rubbad kommentar jag fick på jobbet av en föredetta chef. ”Jo du jag vet hur det är och ha ångest (han syfta till min ångest problematik jag har) För jag har oxo varit bakfull och mått dåligt dagen efter…. Så lågt kan folk sjunka, jämföra min panik ångest som jag har dagligen med hans jävla bakfylla….
Det tog mig 10 år att komma tillbaks. Men det är en ny människa som kom tillbaks. Mina 10 år var som en lång transformation. Jag var tvungen att hitta nya livsverktyg för att kunna fungera. Jag ändrade min kost. Renade kroppen. Gick i terapi. Valde att gå på alternativa behandlingar. Jag var tvungen att lära mig förstå hur min kropp och mina känslor fungerar. Hur jag med hjälp av tanken kunde förändra mina känslor ( Mindfulness) Jag hade även en period när jag bara ville dö. Min läkare sa ”Det är som din själ är brännskadad. När du får ett ”sår” tar det längre tid för dig att läka än för en som är frisk.” För mig var det en fin förklaring. I dag är jag frisk. Med nya livs verktyg och ny förståelse om hur JAG fungerar. Jag förstår att det var en del av min själs resa. Det går att komma ut på andra sidan! Inte som den du var, utan som en ny version av dig själv. All lycka till er där ute som kämpar för att komma tillbaks. Kom ihåg att det går!
Tack! För att du delar med dig. Jag blev utbränd för 10 år sedan och tappade flera viktiga funktioner som aldrig kommit åter. Något som även gör mig mer utsatt för att falla i samma grop igen. Står nu på gränsen till ny utbrändhet, men har stoppat upp i tid och lyssnar till varningssignalerna. Har inte riktigt accepterat mitt nya jag…. men jag jobbar på det! Din text hjälpte mig att inse att jag måste sluta blunda och acceptera mig själv! Jag kommer aldrig bli helt återställd!
Jag tror att det är bland det viktigaste man måste ta med sig, den nya synen på vad som har hänt, så att man kan gå vidare utan att riskera att hamna där igen. Det var ytterst nära under hösten, även för mig, men jag hade tur och stort stöd hemma, så jag hoppas jag klarade av denna vända på ett bra sätt. Att acceptera sitt ”nya” själv är svårt, och det viktiga är nog att inse att det inte handlar om att man bara har försämrats. Det kan vara stärkande för personen också, om man bara vågar ta den utmaningen. Men man kan behöva stöd under tiden. Jag har haft tur.
Läste på din blogg först idag. Och tänkte ” herregud det där är jag”.
Jag för ca 8 år sen …men är fortfarande väldigt skör för att stressa eller få krav på mej. Jag tror personligen att man för alltid har fått väckarklockan att ringa i vissa situationer.
Fick byta läkare en gång, för den jag hade ville bara skriva ut lyckopiller och sjukskriva mej 2 veckor i taget. Jag hade panik hela tiden för jag visste att det var något fel på mej men klarade inte av att förstå.
Till slut fann jag en läkare (som själv hade varit ”utbränd”) som lyssnade. Sjukskriven 2-3 månader i taget i 2.5 år. Inga lyckopiller utan samtal med beteendevetare specialist på ”utbrändhet”.(ps. har motstånd mot att äta mediciner när man kan bota på annat sätt. Inget fördömande för de som väljer att äta ”lyckopiller”. det kan vara deras lösning)
Vilken lycka !
Men sviterna är precis som du beskriver dom, dom går aldrig över tror jag.
Läkaren sa något väldigt bra ” du måste göra de saker du tycker är roligt, men vara beredd på att det kostar ork”. Och det har jag tagit fasta på. jag gör saker jag älskar att göra, resa,dansa,motionera m.m. ….men sen sover jag och jag vet att det inte är något allvarligt fel på mej.
Jobbar !!! ja jag gör det av och till men har lärt mej att säja nej.
Min son och dotter var ett fantastiskt stöd under hela resa eftersom jag hade 0 i immunförsvar också. Kunde inte vara själv pga att jag var så sjuk emellan åt att jag svimmade bara jag försökte ta mej till toa.
Många vänner försvann under den här tiden…men nya kom till som förstår mej och tar mej för den jag är idag.
Så jag vill tacka för ditt inlägg i din blogg och önska dej lycka till och ta hand om dej i framtiden. Inget är större värt än ens egen hälsa och själ.Kram.
Birgitta
Ja, det är ju bra om man kan klara sig utan medicinering. Själv vågar jag inte försöka eftersom jag varit deprimerad tidigare, och jag tror att det är en viktig del i min sjukdomsbild. Det är ju det som är så svårt, inget fall är det andra likt. Man måste hitta sin egen väg mitt i allt annat. Jag hoppas bara att jag kan förmedla en känsla av att det går, och att man inte är ensam i sin situation.
Är på gränsen nu…känns som jag snart kollapsar…oj nu glömde jag vad jag skulle skriva….vem ska man prata med? Har varit hos olika, inte hittat rätt. Jag bor utanför Göteborg. Börjat med yoga o meditation oxå. Vill bara komma iväg oftare. Men orkar ju inte…. Men känner att det är så bra när man väl får gjort det. Jag har eget företag. Som inte går jättebra…så press, stress på har jag på mig. Ett stort berg. ..Ekonomi, äktenskap, vänner…allt går snart åt h- vete!! Nån som vet nån bra o inte för dyr….runt göteborg.
Kram
Tack. jag tror bestämt jag måste var rädd om mig NU !
Jag har också varit där, för 5 år sedan och trodde aldrig jag skulle kunna fungera igen. Jag har förändrat det mesta i mitt liv sedan dess och någonstans kan jag känna mig tacksam för det som skedde. Det fick mig att omvärdera allt och jag börjar ära mig att leva med mina brister. Visst händer det fortfarande att jag ignorerar min själ och min kropp, men numera hör jag varningsklockan så starkt att jag reagerar i tid. Lycka till, kära vänner!
Tack för att du satt ord på hur jag har det just nu! 🙂 Delat den för att få andra att förstå när jag inte kan beskriva det.
Mycket intressant läsning! Bra att du kan och vill skriva! Orkade dock inte läsa alla intressanta kommentarer. Kanske senare. Fick posttraumatiskt stresssyndrom efter en traumatisk olycka 2003. Mycket liknande symtom. Mår bra nu men kommer aldrig bli helt frisk. Lycka till med allt!
Just det här med att man aldrig kommer bli frisk är nog det som är jobbigast. Jag tror det är viktigt att man vågar erkänna det för sig själv. Just känsligheten för ljud (och ljus) är en sak som är svårt att hantera. Jag blir fruktansvärt irriterad dels av mycket ljud (som i affärer och på fester), dels av småljud (som när någon äter ett grönt äpple). Jag håller på att försöka lära mig att stå ut, för man kan ju inte be folk att vara tysta omkring en.
Sköt om dig, och hoppas att du fortsätter läsa i bloggen.
Så bra skrivet!! Jag har också varit sjuk i utmattningsdepression och det tar lång tid att kravla sig uppför stegen igen. Det jag tampas med nu är framförallt ljudnivåer i olika situationer. Är det många som pratar samtidigt, typ i ett fikarum eller dylikt, får jag rundgång i hjärnan och det slutar med att den stängs av. Mycket obehagligt. Det tar ett tag innan jag kan bli mig själv igen. Jag har jobbat med barn tidigare, men kan inte gå tillbaka till det yrket nu. Jag känner igen mig på det du säger att minnet är dåligt. Jag har svårt att hålla fokus och koncentrera mig. Många såkallade ”biverkningar” får många människor efter en utmattning och det verkar vara sånt som vi får lära oss att leva med. Det finns sätt att hantera dessa biverkningar. Ett tips som har hjälpt mig många gånger är att ANDAS. Andas ordentligt! In genom näsan och ut genom munnen och att man andas ända ner till magen :). Man ska känna att luften når ända ner och att magen blir som en ballong.
Tack för att du tar upp detta!! Stor kram till dig… 😀
Det verkar stämma väldigt bra på enligt mina erfarenheter också men eftersom jag fortfarande är sjuk så orkade jag förstås inte läsa igenom allt .. 😉
Det är ju ett viktigt problem, att man inte längre orkar ta till sig information som man behöver ha för att kunna leva i samhället. Jag har fortfarande svårt att hantera den växande informationsmängden som strömmar över oss som samhällsmedborgare.
Sköt om dig och ta en liten bit i taget. Se varje sak du läser som en seger.
När jag läste din beskrivning på utbrändhet/utmattningssyndrom så kändes det precis som om du hade varit inne i mitt huvud och tagit ut allt som jag känner och har gått igenom men inte kunnat förklara det så bra.
Första gången jag gick i väggen var 2007 och mina tre barn var hemma. Själv minns jag inget av den dagen utan det är mina barn och min mamma som har fått återberätta vad som hände. Och utifrån vad de berättade så förstår jag att det var en mycket hemsk upplevelse för mina barn (de är idag 26, 18 och 13 år). Vid detta tillfälle levde jag själv med mina barn men som tur var så bodde jag så nära min mamma så hon kom inom fem minuter från det jag ringde till henne.
Fastän jag snarare sprang än gick in i väggen så var det inte enda gången jag har hälsat på den, utan har gjort det en gång om året från 2007 till 2011, vilket tyvärr har gjort så att jag även har utvecklat fibromyalgi.
Jag har liksom du beskriver jobbigt med alla de bitar du har tagit upp. Enda skillnaden är att jag sover alldeles för lite, men det beror mer på min smärta.
Vill avsluta med ett tack till dig som har lyckats sätta ord på något som många andra i vår situation inte har lyckats med. Mycket bra formulerat och det skapar även en inre bild inom en under tiden som man läser det.
Lycka till på din väg att må bättre.
Bra skrivet! Känner igen mig trots.att jag bara fick ”början till utbrändhet” av läkaren.
Är ganska många år sen men inte helt bra ännu. (Var bara ca 21 när jag fick det. Lägg sen till asperger syndrom så har man en fin soppa).
Kombinationen med sådana diagnoser som Asperger och ADHD tror jag faktiskt kan vara medverkande faktorer vid utbrändhet också. Helt klart är att utbrändheten inte hjälper upp situationen när man har sådana syndrom.
Utbrändhet är ju inte antingen av eller på. Jag skulle nog säga att början till utbrändhet kan vara (minst) lika svårt att hantera, eftersom kroppen inte stänger av helt, utan man har en del kraft kvar, men ändå måste bromsa sin aktivitet avsevärt. Jag hoppas du kan hålla dig på rätt sida om stressnivån. Försök hålla koll på varningssignalerna. Jag ska försöka att sammanfatta dem i ett inlägg snart.
Super bra skrivet, välformulerad & rak på sak, Att läsa igenom var som en wake-up call för mig, inspirerande text du fått ihop.
Tack
Tack för att du skrev det här!!
Känner igen så mycket av det. Har haft studieuppehåll (från universitetet) nu i drygt ett år pga utbrändhet. Är på väg tillbaka, men fick ett litet bakslag med en liten stroke för en månad sen. Men det får gå 🙂 Siktar på att så sakteliga börja studera på distans till hösten. Går det inte får jag vänta ett tag till.
En sak jag märkte de första månaderna var att det kändes som att jag var invirad i bubbelplast. Jag såg att människor levde o pratade runt mig, men det gick som inte fram. Jag var med men ändå inte. Lättnaden då ”bubblorna” började spricka och jag kunde ta in allt… helt underbart.
Nu är siktet inställt på att hitta ett nytt sätt att leva. Inser och accepterar att jag inte orkar som förr. Det gäller att prioritera. Och världen går inte under om jag inte har tipp topp hemma (även om jag trodde det) eller kan vara med på allt.
Lycka till med livet!
Tack för att du kunnat beskriva mycket av det som händer och att spåren sitter finns kvar länge. Vad skönt att få läsa det på papper, allt det där som vi vet och andra inte riktigt fattar. Tårarna rinner när jag läser detta. Allt det svåra med att inte känna igen sig, att aldrig bli sig själv igen, inte orka, inte minnas namn, gå iväg mitt i ett samtal. inte kunna vila sig frisk, det finns delar i hjärnan som inte kommer att fungera som innan. Delar är väldigt lika ”Alsheimers” , men är inte det har läkarna förklarat för mig.
Jag läste mycket, deckare tex, minns inte att jag läst dem utan kunde ta i boken, hm den är har jag läst, inget minne av handlingen, läste igen – lika spännade, den var som ny. Det blev ju billigt. Hittade denna vägg 2001 tillbaka i jobb 2009 50% och vidare 75%, nu är jag där igen tillbaka på ruta 1.
Tragikomisk teflon likhet.
Teflonminnet är nog det som är svårast att hantera för min del. Det skadade mikrominnet, som får mig att öppna skafferidörren fem gånger till frukost utan att få flingpaketet på bordet är så störande, och så svårt att understödja. En kalender får den mer långsiktiga planeringen att fungera, medan småuppgifterna blir liggande.
Jag kunde inte heller läsa skönlitteratur på en gång, men jag har sakta men säkert tvingat mig till att läsa igen. Det går, men är väldigt tufft.
Du har satt ord på detta syndrom känner så väl igen det mesta. 1,5 har gått men fortfarande ej helt frisk. Hoppas och tror att jag har lärt mig något av denna jobbiga resa..
På något sätt känns det lite bättre av att man ej är ensam.. Nu snart dags att gå upp på 75 % igen!! Hoppas att det nu går bra, vill ej backa igen! Mvh Helena
Kanske kan vara bra att läsa dagens inlägg där jag pratar om vilka varningstecken som man kan se. Jag var på väg in i en sväng nu i höstas, men jag tror att jag har klarat av den vändan, genom att ändra på min arbetssituation till slut. Men jag hoppas att du kan klara av att dra i handbromsen i tid om du är på väg in i samma situation igen.
jag känner igen mig så i beskrivningen. jag har varit på botten och kommit tillbaka i fulltid dels p g a försäkringskassans krav och min vilja att bli frisk. dock har det resulterat i sjukskrivning igen och allt börjat om igen..det som jag upplever som svårast att förhålla mig till är att jag inte ha fått konkret hjälp med hur jag ska bli frisk och stöd i att träna upp ett bättre sätt att fungera på och hur arbetsplatsen kan hjälpa till och förändras, jag får själv försöka hitta lösningar när jag inte har varken ork eller förmåga. dessutom så saknar jag att inte chefer eller medarbetare får information om vad utmattning är och fungerar och vilket sätt de bör ha för att stötta mig för att jag ska kunna bli frisk. brist på förståelse leder ofta till irritation, pikar, sura miner som gör mig mer stressad och ledsen och jag känner ytterligare misslyckande. det ända resultaten blir att det är jag som är korkad som inte kan hantera situationer på ett bra sätt då allt beror på mig. visst jag behöver ändra mitt förhållningssätt och jag kan bara ändra mig inte på någon annan. men det problematiken ligger också på ett högre plan och borde vara ett företagsansvar och ett samhällsansvar för att alla ska fungera och må bra.jag upplever så ofta en så stor oförståelse och intolerans från andra människor. det blir så lätt en nedåtgående spiral när jag inte lyckas lyfta mig själv. jag känner mig så trött, förvirrad och osäker på vem jag är och vart jag ska. ja, jag skäms för att jag har bränt ut mig, att jag inte kan fungera i vårt samhälle.
Du ska definitivt inte skämmas för att du hamnat där. Var stolt istället! Du är en hjälte!
Ulrika, själv såg jag till att få hjälp av psykolog via företagets hälsovård, kan det vara en möjlighet?
Ja det är så lätt hänt. Själv hann jag få stopp på den negativa spiralen innan jag gick in i väggen. Men det har tagit tid och arbete för att göra det. Numer är jag mer vaksam på varningssignalerna men jobbar fortfarande hårt med vissa delar för att mer permanent ändra mitt sätt.
Men att se varningssignalerna hos andra är svårt, jag missade dem själv hos en kollega. Dessutom hänger nog det ihop med att man faktiskt skälv måste förstå att man är sjuk och acceptera det. Annars så lyssnar man inte.
Min kropp reagerade genom att sluta fungera. Först kändes det som om jag gick ur mitt eget skinn, min hjärna sade till mig att det fick vara stopp nu. Tyvärr försökte jag lite till, då slutade mina ben fungera. Jag blev alltså tvungen att sakta in. Så fruktansvärt otäckt. Hoppas jag aldrig hamnar där igen. Det tog 4-5 månader innan jag kunde gå igen, men inte i samma fart som förut. Som tur är , har jag fått väldigt mycket och bra hjälp, från läkare ,kuratorer och min underbara familj som låter det ta den tid som behövs för att jag ska komma tillbaka. Jobbar nu 75% efter 1 ½ år. Har lärt mig väldigt mycket om mig själv och min familj. Jag behöver inte vara överallt hela tiden, det är okej att inte alltid orka vara till hands för alla utom mig själv. Jag får säga ifrån utan att vara egoistisk och jag är bara en människa som inte alltid gör allt felfritt. Det är en underbar känsla att komma till den insikten och så mycket enklare att leva. Nu är min huvud uppgift att inte gå tillbaka till mitt tidigare tillstånd.
De fysiska problemen klarade jag mig ifrån, som tur var. Min kropp reagerar med en våldsam trötthet, som gör att jag kan somna mer eller mindre på stående fot. Lite av det har jag fått tillbaks när jag stressade under hösten-vintern, så nu har jag dragit i handbromsen igen… Jag hoppas att du hittar ditt eget sätt att leva och kan fortsätta vägen framåt.
Tack mumriken för dina ord. Jag har själv varit hemma nu en dryg månad, och har väldigt svårt att acceptera allt jag inte kan/orkar göra längre. Jag ska spara din text och när det känns extra tungt ta den som stöd för att försöka förstå vad som hänt. Och jag ska sluta tvinga mig själv att försöka vara aktiv, när jag är så trött att jag somnar stående och gående. En kalender var också ett mycket bra tips för att komma ihåg det jag faktiskt måste göra, men som helt enkelt bara ”försvinner” in i dimman.
Hej! Härligt att få läsa dina symtomer och att man känner igen sig i allt du skriver.Det har nu gått 8 år sen jag totalt gick in i väggen som vi brukar säga.Har fått all den hjälp man kan få både av sjukvården och företaget.Man är tillbaka och jobbar 100% men det är allt man orkar idag efter 8år. Så den fundering man ofta har! är när skall jag bli den glada och energiska människa jag en gång va? Kanske ska det ta lika lång tid att läka som det tog innan man blev utbränd. Man får ta ett steg i taget och se positivt när man känner att det går framåt. Tack för en bra förklaring av att vara utbränd.
Mvh Anders
Man kommer nog alltid att halta lite mentalt efter en sån här smäll. Det påminner väldigt mycket om att ha fått en stroke. Men det viktigaste är nog att man måste försöka att hitta det som ger en glädje i livet igen. Livet är inte slut efter en utbrändhet, även om mycket har blivit jobbigare. För mig har det blivit ett tillfälle att tänka efter lite mer om vad jag vill ha ut av mitt liv. Det resonemanget har gett mig väldigt mycket tillbaks. Jag tror att vi ofta förväxlar lycka med att lyckas. För att lyckas måste man stressa ihjäl sig, men för att bli lycklig behövs nog något annat. Det är i varje fall vad jag tror.
Hej pá dig,
Drabbades själv av denna syndrom och har fortfarande de flesta symptomen. Jag har vänt upp och ner pá mitt liv, Jag bor i Spanien och jobbade pá en mycket stressande bank 20 ár, till slut brakade allt ihop, som tur var det just dá en bra ekonomisk chans att lämna banken, sá jag utnyttjade den. Jag jobbar som en freelance översättare hemma. Jag känner mig farligt trygg i denna miljö, det kanske inte är sá bra, men jag ar inte rädd för att vara ute med kompisar. Jag är ganska tankspridd, sá jag behöver mobilagendan för att komma ihág de FÁ grejer jag máste göra, jag öppnar skafferidörren inte fem gánger, kanske tio innan jag kommer underfund med det jag ville ha, men jag försöker koncentrera mig pá det jag ska göra utan att titta med ögonvrán pá andra saker, sá jag fár saker och ting gjorda. När jag avslutar nágot känns det som en triumf.
En spansk kusin har drabbats av den här syndromen ocksá, känns det Ok om jag översätter till spanska ? Vill du ha texten pá spanska?
Med vänliga hälsningar
Tomas Johansson
Hej, och ursäkta om det dröjt med svaret! Du får gärna översätta texten till spanska, och om du vill dela med dig av resultatet så vore det jättekul! Jag tror det är ett globalt problem, som vi kommer se mer och mer av, efterhand som vi stressar upp våra samhällen. Det är nog viktigt att sprida diskussionen vidare.
Fantastiskt bra beskrivet!! God bättring på dig 🙂
Jag hittade en hjälp på vägen, där jag bor fanns något som kallades ”Steg in i livet” det var en samtalsgrupp för människor i kris, LHS linjen (Livets Hårda Skola) sjukdom sorg mm , vi använde 12-stegs metoden, vägen fram till ”krisen”, lärde oss känna igen tecknen, se hur vi hittade tillbaka till livet -glädjen och lärde oss själva att se fallgropar o mycket mer. Vi jobbade genom samtal, att lyssna, känna igen oss i andras livsöden, hitta väg som kunde fungera för oss själva. Utan denna samtals grupp och med de ledare vi hade, hade jag inte kommit tillbaka i arbetslivet.
Jag har trots detta med all den kunskap jag har om denna sjukdom, hamnat där igen, blundat igen för att jag vill för mycket. Det är inte lika tydligt, men tillräckligt för att vara sjukskriven.
Jag är ju fortfarande samma person, får leva med ”ärren-skadorna” resten av livet. Jag har fortfarande samma ”go” som gör mej till en med lätt för ”återfall”.
Jag jobbar oxå inom skolan. Ser att kollegor är nära gränsen, jobbigt att känna igen symtomen. Se bubblan omkring dem o inte nå fram till dem för att kunna hjälpa.
Så skönt att läsa och känna igen mig. Jag gick in i utmattningen straxt före 2000. Jag har varit på god väg tillbaka, men så svårt det är att lyssna på kroppen. I augusti 2013 fick jag en stroke. Visserligen lindrig, men nu känns det som jag är tillbaka på ruta ett igen. Minnet är sämre än det någonsin varit och tröttheten är enorm. Jag är friskförklarad nu, men det som känns jobbigt är att kunna arbeta och ha ett normalt liv. Det är inte lätt att orka med omgivningens krav. Läs arbetsförmedlingen och försäkringskassan, jag är sk. Fas 3:a då måste du sköta arbetsuppgifterna du är tilldelad. Och söka en massa arbeten som ska redovisas…….orka
Det känns så skönt att läsa att jag inte är ensam. Tack för att jag fick chansen att läsa din blogg
Faktum är att jag flera gånger hört att det är väldigt liknande symptom när man haft en stroke och när man har varit utbränd (även från personer som haft strokes). Jag hoppas att du kan dra i nödbromsen när det går för fort igen. Jag befinner mig där då och då, och hittills har jag klarat mig med, ibland med väldigt liten marginal (var på väg nu igen, det är därför det tagit tid att svara). Sköt om dig!
Ville bara informera för de som inte känner till att det finns en snabbare väg att komma tillbaka. Tyvärr kostar det lite mycket pengar för många, fast det kostar att vara sjukskriven också. Floating har hjälpt många att ”komma tillbaka” efter stressrelaterade åkommor. Det finns mängder med internationell forskning kring ämnet och här är en lank till en utav de svenska avhandlingarna. https://www.kau.se/om-universitetet/aktuellt/nyheter/forskning/2525
Jag tror att en stor del av utbrändhet många gånger handlar om för stark utsatthet för sinnesintryck. Att kunna dra sig tillbaks i en lugn miljö där man inte har några måsten (åtminstone för tillfället) är förmodligen en mycket bra medicin för en trött hjärna, så jag är inte förvånad över om floating skulle kunna vara en väg som leder framåt efteråt. Även meditation och avslappningsövningar kan ge väldigt bra resultat. Men det krävs ju att man har tillgång till en lugn miljö, så att man inte blir störd under tiden.
Martin Martin brabrabra kan inte sägas bättre i Ditt tilltånd!!!!”psykiskt” är detta en beskrivning utöver det vanliga.Har deltagit med stor inlevelse i det DU har upplevt och gått igenom ;; _________sjukdomen har tydligen ingen rubrik i försäkringskassans manual_________l;;Vi hörs gärna i sype över nätet min skypeadress är hasse638 hälsa Marina och Disa från di Golfvänn hasse
Stämmer in väldigt väl på mig också även om jag inte är lika hårt drabbad som många av kommentatorerna här. De har gått upp och ner ett antal år med depression och panikångest. Har fått bukt med ångesten efter samtal med kurator, men har hela tiden känt att nått har varit fel och inte har stämt med hur de va tidigare! Minnet, orken och få nånting gjort är väl de största bitarna som nu fått en rätt så bra förklaring på varför saker är som dom är! Gäller bara att lyckas ta tag i saken och inte bara köra på som vanligt!
Ja, tyvärr kan det vara lättare att ramla tillbaks om man haft en mindre allvarlig variant. Jag vill gärna sprida ett annat inlägg till de som varit där… Man måste verkligen vara medveten om vägen dit.
Att läsa din blogg och alla kommentarerna känns så befriande. Det finns faktiskt alltså folk som förstår vad jag går igenom! Det finns människor som har samma handikapp som jag! Det finns människor som jag!
Min andra smäll kom i september 2013, hade inte tagit min första smäll på allvar så den här gången kan jag inte säga att jag ”gick” in i väggen, utan mer som att jag blev påkörd av ett tåg… Jag är arbetslös, och kommer nog aldrig komma tillbaka till mitt tidigare yrke (industrin) pga stressnivån, så nu försöker jag i lugn och ro fundera på vad jag ska göra när jag är frisk igen (för det ska jag bli, så här vill jag inte leva resten av livet!)
I min blogg skriver jag om allt. Både hälsan och sjukdomen, men även vardagen, drömmar och livet. Jag tror att det är otroligt viktigt att ha en gnutta hopp kvar i livet.
Läs den gärna och jag hoppas den kan hjälpa någon 🙂
http://kittycupcake.bloggo.nu/
Det är inte lätt att undvika att falla tillbaks även om man är medveten om faran. Jag tror det är jätteviktigt att man inser att man inte är ensam i sin situation, utan att det är något som är alltför vanligt. Jag ska sätta mig och läsa din blogg, och kanske jag kan lägga upp länken i min bloggroll om jag får?
Hej
Jag va hemma i 7 år, försökte jobba men jag föll tillbaka tre gånger innan jag insåg att jag måste ta det pö om pö nu är jag uppe i en 75% på jobbet, vissa månader går detsuper bra och vissa så blirjag sämre. Ofta så reagera jag med trötthet eller så blir jag lätt iriterad vimsig, glömmer allt jag ska göra. Så känner i genmig i dinberättelse det gör jag. Jag tror att det är så olika på hur man är.
Jag blev faktiskt lite skakad när jag läste ditt inlägg. Känner igen mig själv alldeles för mycket. Fick diagnosen för tre år sedan och har intalat mig att jag är frisk nu.. Uppenbarligen är jag inte det och det är svårt att acceptera. Känner mig otroligt otålig och att acceptera sig själv…hur sjutton ska man kunna göra det.
Det är inte en lätt process, och jag är inte där helt och hållet än, men jag hoppas på att jag ska kunna förstå mig själv till slut. Jag tror att första steget är att vara stolt över det man kan och det man har återvunnit. Varje steg tillbaks är en seger. Men det är inte lätt!
Tack för ditt blogginlägg. Känner igen alltihop…..sprang själv in i väggen 2002, och är ännu inte bra….är nu förtidspensionerad. Försökte otaliga gånger att ”komma tillbaka” till jobb i någon form, men det gick inte, det spädde bara på problemem. Minnesluckor, koncentrationssvårigheter mm är är vardagen. Dessutom depression och panikångest. Varenda litet hushållsgöromål är ett jätteprojekt. Att passa tider går fortfarande inte…..magen vänder in och ut på sig. Ska jag till t ex läkare, måste jag upp väldigt tidigt så att magen ev. hinner lugna ner sig. Alltid trött med sovsvårigheter med jämna mellanrum. Insett att jag aldrig mer kan bli riktigt bra.Har blivit en anna….så väggen jag sprang in i, det gjorde jag riktigt ordentligt
Jag tror det är viktigt att man försöker acceptera det som hänt. Man kan sörja den person man var, men sen måste man nog för sin egen skull försöka att komma överens med de saker som finns kvar. Det är ju svårare att acceptera än om man fått en rent fysisk skada, för den fysiska skadan är ju mer påtaglig i många fall. Men även en fysisk skada som ger ett kvardröjande funktionshinder kan vara svår att acceptera. Du har kommit långt på vägen tillbaks, känns det som.
Hej
Jag blev sjukskriven för ganska exakt 1 år sedan i januari. Jag har ingen aning om vad jag gjorde i februari, inte en susning, det är totalt svart. När jag blev sjukskriven ville min läkare att jag skulle bli det med en gång, men jag sa att jag skulle jobba helgen så hon fick snällt vänta till måndagen efter. Jag trappade upp hela våren och till efter semestern var jag tillbaka på mina 30 timmar igen. Men jag kan inte säga på rak arm att jag fungera normalt ännu. Jag har som sagt svårt att komma ihåg saker och namn. Min familj brukar fylla i där det fattas. När jag som du beskriver det så himla klockrent med tröttheten så blir jag nästan gråtfärdig att det är någon annan som upplever det också. Tack för att det var någon på facebook som läst din blogg och jag fick möjligheten att läsa den också. Kaisa
Problemet är väl med att vi själva definierar ”normalt” som innan det hände. Det gäller att acceptera att man faktiskt kämpar hårt för att ta sig tillbaks, och att varje framsteg är en seger. Läs gärna ett inlägg som jag skrev för en tid sedan. Man måste var glad för den man är, inte för den man hoppas på att bli snart igen. Det kanske låter tröstlöst, men det är nog bra att försöka acceptera sig själv, och försöka hitta nya vägar framåt.
Lycka till!
Hej!
Vad jag kände igen mig i din berättelse samt i många andras kommentarer. Väldigt viktigt att man sprider alla sådana berättelser tycker jag med. Önskar jag kunde orka skriva mycket mer än jag gör i dagsläget. Har startat upp tiotals bloggar men sedan glömt dem, he he!
Jag brakade redan in i väggen för första gången när jag var 23-24 år men blev inlagd på en öppenvårdsavdelning på psyk i tio dagar. Åren som fortsatte var kantade med korta sjukskrivningar. Jag studerade på komvux men hoppade av fjärde terminen av sex osv.
När jag fött mitt första barn -01 så började symptomem kraftigt igen. Sommaren -04 när jag fått jobb som undersköterska efter en uska utblidning brakade jag rejält in i väggen! Blev sjukskriven två veckor i taget i slutet av det året för att sedan bli sjukskriven en månad i taget och sedan två månader i taget. Då levde jag ihop med min man som var alkoholist och hans äldre son samt vår dotter.
Varje gång de sjukskrev mig korta perioder fick jag panik och stressen blev värre. Jag var ju inte frisk! Fick lyckopiller då jag utvecklat en depression.
Efter att ha fött min son -07 med en annan pappa så brakade jag in i väggen ännu en gång. I januari samma år hade jag blivit sk sjukpensionär alltså tillfälligt. Då äntligen kunde jag varva ned lite. Fick min adhd diagnos -09.
Fick diagnoserna generaliserad ångest syndrom, dystymi, sociala fobier samt depression -06.
Min dotter som nu är tolv år har autism och adhd. Jag har sjukersättning som skall kollas upp nu igen av fk i mars! Jag bor ensam med dottern sedan juni – 13. Jag har högt blodtryck samt början till diabetes. Vi får ingen hjälp mer än en stödfamilj en helg i månaden. Jag har vänner endast på nätet som är guld värda. Har flyttat 50 gånger i mitt liv, svårt att hålla kvar de få vänner jag lyckats få då ler. Jag är dessutom ett sk maskrosbarn. Har usel ekonomi och skulder som aldrig minskar. Får ej hjälp från soc och heller ingen skuldsanering då kreditskulden bara är på 25.000kr.
Borde kanske försöka skriva på min senaste blogg. Har ju redan skrivit ett fasligt långt inlägg ju.
Trots allt detta försöker jag ta livet som det kommer en dag i taget trots att både dottern och jag behöver framförhållning. Har lärt mig att leva med alla mina diagnoser och att vila så mycket det nu går med en krävande explosiv dotter. Jag tar vara på alla små stunder av guldkorn i livet för att orka en dag till.
Det var en skön läsning. Det är inte bara jag!!!
Jag har varit hemma i 4 1/2 år nu och känner så väl igen mig i din text.
Minnesförluster och kaffet. Ja jag öppna kylen och står och tittar in och ”va vad det nu jag skulle ha”
När jag ska ut och samtidigt pratar i telefon och ska samla ihop nycklar mm så undrar jag ”var e telefonen”. Ja just precis, den jag pratade i.
det är jävligt jobbigt.
Om jag brutit benet hade alla sett att jag inte är bra.
Många kommentarer jag fått är; du verkar ju så bra, det syns ju inte på dig, du verkar så glad, kom igen
Sanningen är så att jag laddar upp inför varje tillfälle till sammankomst med andra människor
När till och med släkten säger att jag myglar då känns det tungt 😦
Tur jag har en sån underbar fru och barn som stöttar mig då jag behöver
Det var skönt att få skriva av sig lite, de behövs
Bra beskrivning om hur denna sjukdom ter sig. Själv fick jag (o har än) problem med sömnen i stället. Kunde i början inte sova. Var vaken i flera dygn i sträck. När man väl somnade blev det 1-2 timmar max… jobbigt att själv förstå sig på o än svårare för omgivningen o de närstående..
Ja, det är nog väldigt individuellt hur det drabbar varje person. Men en gemensam faktor är att det är svårt för omgivningen att hantera. Jag ska försöka att ta mig samman och skriva lite om det, för jag tror det är viktigt, inte bara för den drabbade utan för hela familjen och vänkretsen. En familj sätts på stora prövningar när det händer.
Har läst din beskrivning och de kommentarer som följer den med stort intresse och känsla av igenkänning. Själv är jag sambo med en ”drabbad” som till kanske 80% har exakt samma upplevelse som du av sin utmattningsdepression. De delar som skiljer sig åt är att sömnen varit ett stort problem, framförallt de första åren, och att hon samtidigt periodvis kunnat ägna sig åt fysiska ansträngningar(t ex praktiska projekt i hemmet) i förvånansvärd stor utsträckning. Inte under sina sämre perioder, då sömn och vila varit temat, men under sina bättre.
För hennes del har återhämtningen kunnat ske tack vare en kombination av komponenter; vila, KBT(grupp- och individuell), antidepressiv medicin, mildare sömntabletter, samtalsterapi hos psykiatriker, mindfulness och t o m träning. Det ska dock sägas att alla dessa olika delar naturligtvis inte skett parallellt, utan som i en stegvis återhämtning under ca sex-sju år hittills. Sakta men säkert återhämtar hon sin kapacitet, även om vi begått misstag under resans gång, som att trappa ned medicinering för fort t ex.
Det var nu alltså ca sex- sju år sedan det hände och förloppet och upplevelsen var överensstämmande med din och andra drabbades på ett skrämmande sätt. Som ”medpassagerare” på sådan resa inser jag efter ett tag hur otroligt okunnig och naiv jag som närmast anhörig varit. När sjukskrivningstillfället först inträffade trodde jag på riktigt att det handlade om några dagars-, eller möjligtvis någon veckas vila, så skulle allt ordna sig. Det tog kanske ett år innan vi insåg omfattningen och allvaret i situationen.
Som närstående känner jag naturligtvis skuld, för att inte ha sett sambons hälsotillstånd med klarare ögon innan det hann gå för långt. Såhär i efterhand inser jag ju också att hon viftat med varningsflaggan i flera månader innan hon ”rasade ihop” och gick till läkaren en morgon i stället för till jobbet. Det skriver jag inte för att själv försöka göra mig till ett offer i sammanhanget, utan för att det är otroligt viktigt för den drabbade att de anhöriga sätter sig in i vad utbrändhet är och innebär, när det inträffar. Att acceptera situationen och få de insikter man får som drabbad eller nära anhörig är otroligt viktigt för att återhämtningen ska kunna ske tror jag.
Jag förstår också kommentarerna om kontakten med Försäkringskassan och andra inblandade myndigheter och organisationer. Själv har jag ju kunnat hjälpa min sambo med delar av kontakt och blanketter osv, men även jag måste anstränga mig för att hänga med i alla turer fram och tillbaka med F-kassan. All kontakt med vården under dessa år har hon ju fått gå igenom själv och även om detta är för hennes bästa på sikt, är det nog så jobbigt i stunden.
Vill avslutningsvis säga att min sambo idag arbetstränar på deltid hos en helt annan arbetsgivare, och att det går bra. Detta mycket tack vare en förståelse hos arbetsgivaren, en positiv miljö och att min älskade innerst inne är en fantastisk människa som ”bara” drabbades av rad olyckliga omständigheter hos fel arbetsgivare.
Ta hand om er där ute, och var snälla mot er själva.
Jag tror faktiskt att för många kan de fysiska ansträngningarna vara enklare än de mentala påfrestningarna. När hjärnan är trött är det lätt att tro att även kroppen är trött. Men jag hade själv mycket små fysiska projekt på gång i början, även om det tog emot ibland. För mig var problemet oftare att jag inte slutförde mina projekt, något jag har fått mycket stöd med av min fästmö sen tre år.
Att vara närstående är, tror jag, extra svårt. Man glöms bort i behandlingen, men det är ju mycket både känslomässigt och praktiskt som lastas över på de som är runt omkring. Jag tror man måste bearbeta sina skuldkänslor, och det är nog något som man borde få hjälp med. Tyvärr så lämnas de omkringstående ofta ensamma med sina funderingar och sin oro. Inte minst är det svårt att veta hur man ska bete sig gentemot den som blivit utbränd. Ni verkar ju ha fått det att fungera någorlunda i varje fall, och det ska du ha stort erkännande för. Arbetsgivarens attityd är också viktig för att det ska fungera, och jag håller numer föreläsningar på arbetsplatser om hur utbrändhet fungerar ur ett personligt perspektiv. Jag tror det behövs i väldigt hög grad.
Sköt om er och jag hoppas det ska fungera med din sambos återkomst till arbetet!
Hej! Har skrivit tidigare.. Nu har jag kommit upp på 75 % igen sedan 3 veckor tillbaka.. Tröttheten har bara blivit värre men har tänkt att det kanske går över (tagit mig i kragen 😳).. Långledig sedan torsdagen men kroppen skriker bara – jag orkar inte! Kommentarer om att jag måste ändra mitt tankesätt, man måste nog ta sig i kragen ibland (chefen).. Sjuk i 1,5 år och jag bara undrar när detta ska bli bra!? Inte lätt när andra misstror en, att man är lite trött.. Man förstår ej!! 😢 Från och med idag ska jag gå tillbaka på 50 % enligt doktorn, backa bandet. Men vet ej om det blir bra, så trött som jag blivit igen.. När ska detta bli bra!?! 😢 Känner även press från FK då jag blir utförsäkrad i december.. Suck..
Måste kanske sluta och tänka på vad människor tycker och tänker.. Ej lätt!
Var tvungen att skriva av mig min frustration.. Mvh Helena
Att strunta i vad andra tycker är nog något av det viktigaste. Speciellt när det gäller nära och kära, som kanske inte ens vill se att det har hänt något (av rädsla för allt vad det innebär). När det gäller att trappa upp som du håller på med, så tror jag att det är en väldigt svår del, för det är så lätt att ta det som ett misslyckande när man inte orkar hela vägen. Men det är ju tvärtom! Det är ju för att du är en hjälte och försöker tänja dina gränser som du måste backa lite. En höjdhoppare har tre försök på varje höjd, och utnyttjar man försöken väl, så brukar det ofta lösa sig med de lägre höjderna.
Sköt om dig, och försök inte anpassa dig till de andras förväntningar, utan se till dig själv istället (fast jag vet att det är enkelt att säga).
Tack för de fina orden! Det är många runtom mig som borde läsa din blogg om detta samt alla andra människor som har varit med om denna jobbiga sjukdom.. Går till jobbet snart med svarta ringar under ögonen och en trötthet så stark men ska ”ta mig i kragen” och försöka.. 😉 Som vissa säger.. 😳
OM det är något jag ogillar, så är det just uttrycket ”Ta dig i kragen!” eller ”Skärp dig!” (inte menat som kritik mot att du skrev det, alltså, utan ”som vissa säger…”). Det är som att säga till en person med brutet ben att springa till bussen… Ta det försiktigt!
75% är bra tycker jag även om det kan bli bättre med tiden men bättre ett steg tillbaka än att haverera. Ibland undrar jag om ett steg tillbaka är ett steg fram i det stora hela efterhand. Ta sig i kragen är ett säkert tecken på att man aldrig varit i detta tillstånd själv, därmed helt idiotiskt att säga. Men man ska inte ge upp om man så måste krypa på knäna..dag för dag så klarar man ju ivartfall något.
Mumriken har helt rätt i det han skriver.
Angående svarta ringar så är detta ”tvättbjörnssyndrom” en del av det hela;-)
Angående jobb..jag bytade jobb mitt i allt efter 2-3 månader 50% men var fortfarande riktigt dålig. Jag slet mig igen kurs och allt och fattar inte att ”ingen” såg att jag var dålig..varför ser inte folk? Men oavsett..1 år i det nya jobbet så är det faktiskt mycket bättre men måste ta det lugnt. Och på mitt nya jobb så får jag mindre ”syn och ljudintryck” vilket oftast är rena terapin för mig.
Problemet är ju att det är så lätt att kläcka ur sig en sådan kommentar: ”Skärp dig”. Vi gör ju det lite då och då, men det blir extra känsligt när man inte kan ta sig den där extra kraften som behövs, eftersom den faktiskt inte finns. Energin är slut och reservtanken tom. Då går det inte att skärpa till sig längre.
Just ljus- och ljudintryck brukar man vara väldigt känslig för, har jag förstått. Även när det är i trevliga sammanhang, så orkar inte hjärnan hantera dem per automatik, och då blir man väldigt trött efteråt.
Nu var det längesedan du skrev det här, men jag har nyligen insett att det är utmattningssyndrom som jag råkat ut för. Punkterna du skriver i din artikel är så otroligt träffande på mig så att jag häpnar. Jag har kanske inte riktigt ”gått in i väggen” än, men har så gott som alla symptomen upptill, om än inte riktigt alla. Och jag har haft det så här i 4 år nu, utan att nåt blivit bättre, snarare tvärtom.
Det enda jag orkar är att leva för dagen, ta hand om det som måste göras som städ, tvätt, disk så att hushållet fungerar någorlunda. Men att t.ex. betala räkningar är ett elände… det är en himla hög tröskel att sätta sig och gå igenom sånt elände som sk. pappersarbete, och jag får påminnelser varenda månad, ibland på sånt som jag inte ens insett att jag missat.
Det enda som känns bra är att gå och springa i skogen, vara tillsammans med barnen (som bor hos mig varannan vecka, och när andra är beroende av vad jag gör så sker en skärpning med hushållet) och koppla bort hjärnan med nåt tv-program på kvällen. Personliga projekt som jag tycker om, skulle vilja ha gjort, bara ligger utan att jag orkar ta tag i dem.
Nu undrar jag vad du, och ni som läser det här, tycker om en sak. Först ska jag tala om att jag har gått och pratat med två olika psykologer de tre senaste åren. Var för sig, men sammanlagt så länge. Samtal känns bra för stunden, och när man pratar med nån så vet man vad man ska, skulle kunna, och borde göra. Men det hjälper ju inte när man är hemma igen.
Så sent om igår var jag hos min läkare och pratade om det här, och vad man kan göra. Han sa att det finns ingen mirakelkur, man kan bara fortsätta som jag gjort. Ta hand om min hälsa (jag springer i skogen nästan varje dag när det är snöfritt), äta bra, och gå i samtalsterapi. Men, jag har gjort det i tre år, och klarar fortfarande bara att ta hand om vad som måste göras för dagen. I bästa fall. Min läkare tycker att ”om man orkar städa, diska och ta hand om barnen varannan vecka så orkar man ju jobba också. Bara inte med något stressigt”.
Nu undrar jag vad ni tycker. Hur har ni gjort för att få bli långtidssjukskrivna? Jag har sett att flera i den här situationen varit sjukskrivna för att bli bättre. Har ni under tiden gått i någon form av behandling och terapi? Vad för slag i så fall?
Jag vore jättetacksam för tips om hur jag ska fortsätta för att inte vara så inaktiv resten av livet…
Tobbe
Jag känner igen mig i det mesta du skriver. Att inte ens klara av att sköta om hemmet och t.o.m min egen hygien är så sjukt! Jag klarade inte ens av att lämna in min deklarationsblankett i våras. Detta startade när jag var egen företagare och jobbade 14-16 timmar per dygn. När sedan en nära anhörig råkade ut för svår sjukdom rasade jag ihop och firman gick på tok. Jag sökte dock aldrig hjälp utan sökte istället jobb. Jag har fortfarande alla dessa symtom kvar och jag upplever det som att jag har en tvättsvamp i huvet! Inte ens dom lättaste problem klarar jag av att hålla fokus för att kunna lösa och man känner sig så jäkla korkad!!
Hej!
Det känns rätt hemskt att känna igen sig i ditt inlägg… Speciellt när man är 19 år och går tredje året på gymnasiet… Men samtidigt skönt att kanske kommit fram till varför jag mår som jag mår. Jag känner igen mig i de flesta symptomen du skrivit om.
Till en början trodde jag väl mest att jag började bli lat, eftersom jag börjat bli tröttare ocg segare än förut. Jag har även märkt att min koncentrationsförmåga har sjunkit drastiskt och att jag har svårt att lära mig nya grejer. Ingenting fastnar liksom… Jag kan sitta på lektion och lyssna och föra antekningar under genomgångar, bara för att 5 minuter senare knappt fattar vad vi håller på med. Detta gäller främst de teoretiska ämnena, så som matte, kemi och fysik. Tack vare detta känner jag att jag börjar falla bakom i planeringar och mina prestationer på prov sjunker långt under godkänt. Jag har aldrig haft lätt för matte, men minst godkänt har jag kunnat nå. Nu känns det som om jag inte kan ett skvatt, och att jag inte kommer lära mig något heller.
Jag har även märkt att jag inte är lika pigg på dagarna heller, inte lika alert och inte luka utåtriktad. Detta känns jobbigt för mig då jag alltid varit en utåtriktad person. Jag har alltid gjort det jag skullat, alltid ställt upp för andra och alltid tackat ja. Det är kanske det aom är grunden till allt detta? Att jag aldrig lyssnat på vad kroppen säger.. På dessa tre år på gymnasiet så har jag varit hemma från skolan sjuk en gång. En gång på tre år! And you gessed it, det var magkatarr, ett symptom jag läst kan tyda på utbrändhet. Alla gånger jag varit förkyld etc. har jag kämpat mig till skolan, till och med när jag haft feber.
Nu med tanke att jag går tredje året på gymnasiet så dyker det upp en massa stressmoment, som prov, deadlines, avslutning, sommarjobbsansökan, högskoleansökan och en massa annat känns det som allt efter hand faller ur mitt grepp, då jag snart inte orkar bry mig mer, på grund av att jag är alldeles för utmattad. Jag har dessutom märkt att jag utvecklat prestationsångest genom att se mina betyg falla då mina kamraters stiger. All denna stress som jag har hängande över mig hela tiden. Det är jobbigt och jag vet inte hur länge jag pallar med det inban jag blir riktigt sjuk..
Jag har nu förstått att jag måste ta första steget för att få mig på bättringsvägar. Jag måste kontakta skolsköterskan snarast möjligt! Dock har jag inte vågat berätta hur jag mår för mina föräldrar, då jag aldrig gjort mycket väsen av mig. Det är nog det jobbigaste, att jag aldrig berättat för någon, och därmed aldrig insett att allt faktiskt inte är bra, att jag faktiskt är sjuk.
Om du fortfarande läser så vill jag tacka för att du fått mig att inse att något måste göras. Och jag skulle även vilja påpeka att detta är första gången jag öppnat mig och därmed tagit mitt första steg i rätt riktning. Till att kunna sova gott på natten och vakna dagen efter och känna mig utvilad, pigg och redo att leva. För som det ser ut just nu följer jag bara samma gamla mönster och står och stampar på samma ställe, kanske till och med tar ett par steg tillbaka. Men det ska det bli ändring på.
Åter igen. tack!
Mvh
Alexander
Hej,
den här gången är det nog du som får mig att få lite aha-upplevelser! Tack för din berättelse som visar på så mycket som är fel idag med vårt alltmer prestationsinriktade samhälle. Att skolan är en utmärkt grogrund för utbrändhet har jag misstänkt länge. Men en mer gripande beskrivning av hur det är är svårt att hitta. Jag hoppas det är OK att jag publicerar den här kommentaren offentligt på bloggen, för jag känner att det är många som skulle behöva läsa din kommentar.
Jag kan inte ge så mycket råd eller hjälp mer än att du måste gå till skolsjukvården så snart du kan. Det är jätteviktigt att du får hjälp att hantera din situation. Ett andra råd är att försöka vara så rak som möjligt, och även att du vågar ta kontakt med dina föräldrar. Det är tillräckligt illa att du kämpar i motvind som det är, men att dessutom behöva gömma allt för de man har nära. Jag dröjde nog aningen för länge med att berätta att jag mådde dåligt, men jag var desto mer noga med att vara öppen med allt som drabbat mig efter det. Den här bloggen är ett resultat av det, och jag känner att även om det är lite otäckt att blotta sig, så har jag blivit starkare av att inte behöva gömma saker för andra.
Du får gärna hänvisa till den här bloggen när du pratar med skolsköterskan, och jag tror att det kan vara bra att låta dina föräldrar läsa det här, och de är hjärtligt välkomna att kontakta mig om de undrar över något. Att vara anhörig är inte heller lätt.
Men jag hoppas verkligen att du kan komma iväg till skolsköterskan och att hon kan ta dig på allvar. Du är inte ensam, och det är viktigt att komma ihåg när det känns lite hopplöst.
Håll koll, för din berättelse har inspirerat mig till ett nytt inlägg, så det blir förmodligen något skrivet inom de närmaste dagarna. Tack för att du orkade skriva ner så mycket om hur du upplever det. Kom ihåg att du är en hjälte (läs här).
Publicera så mycket av kommentaren du känner för! Jag tycker det är skönt att kunna inspirera och få folk att tänka om, speciellt kring detta ämne!
Mvh
Alexander
Blast from the past!
Uppdatering snart 10 år senare. Samma Alexander, men med lite mer kunskap än då.
Jag sökte mig aldrig till skolsköterskan, då, men jag tog mig igenom gymnasiet. Blev tillslut iallafall godkänd i allt, men långt ifrån vad jag vet att jag hade kunnat uppnå. Jag sökte in på högskola, och där sökte jag upp skolkuratorn och vi kom fram till att jag om inget annat var på gränsen till ett utmattningssyndrom, kuggade det plugget inom 8 månader och fick hoppa av. Jag har jobbat på 4-5 olika jobb, testat plugga igen, kuggat igen. Intressen har flackat fram och tillbaka, aldrig lagt någon ordentlig tid på något utan att börja spåra in på nya grejer. Planering existerar knappt och allt känns fortfarande snurrigt. Och vet du vad, de senaste 1.5 åren har jag gjort en adhd-utredning, och ta på tusan. Jag har adhd.
Av en ren slump hittade jag tillbaka hit och fick en liten tår i ögat när jag läste allt igen. Att det var adhd som spökade då hade jag inte en tanke på under den tiden, men nu när jag tittar tillbaka känns det så rätt. Allt stämmer ju!
Läste nu även att du utretts och diagnostiserats till detsamma, intressant hur liknande upplevelser man kan ha!
Jag är fortfarande i startgroparna i att hitta mig själv och hur jag fungerar. Kommer börja testa och ställa in medicinering nu på fredag (22/7 2022) och hoppas att det kan vara ett steg i rätt riktning att få lite ordning på livet.
Hoppas allt är bra med alla som läser bloggen och min kommentar. Kom ihåg att även när allt känns hopplöst så tar man sig igenom det. Ge aldrig upp och fortsätt vara nyfikna!
På återseende!
Alexander
[…] fick en gripande kommentar på mitt inlägg om hur det känns att vara utbränd. Det är ju också det inlägg som haft flest läsare under åren. Jag är naturligtvis glad över […]
Hej
Jag fick diagnosen utmattningssyndrom för 8månader sedan.
Jag fattade inte vad som hände, jag bara vaknade en morgon med väldig yrsel och skakningar i händer och ben.
Vi skulle åka på semester två dagar senare, vi gjorde så ändå för barnens skull.
Första veckan mådde jag skit skakade, grät och var yr.
Plötsligt släppte allt och jag mådde mycket bra resterande två veckor och även första veckan när vi kom hem, trodde att jag blivit bra.
Dagen innan jag skulle börja jobba igen rasade det totalt kom inte ur sängen, trodde att jag hade fått MS eller ALS då blev ångesten ännu värre.
Sen blev det långsamt bättre och sämre igen.
Det som är jobbigast i min situation är att jag kan känna mig helt bra i 1 månad, och plötsligt kommer yrseln och skakningarna, orkeslösheten tillbaka, då känns det som att jag aldrig kommer att bli frisk, en hopplöshet befinner sig.
Just nu är jag inne i en svacka sen 5 dagar tillbaka.
Går hos psykolog och BK (basal kroppskännedom) vilket jag tycker ha hjälpt.
När man läser bloggen blir man lite rädd att detta håller sig flera år.
Tacksam för tips och kommentarer.
Visst kan man bli orolig över att det tar tid att komma tillbaks helt och hållet. Min avsikt är dock inte att skrämma upp någon, utan att man ska komma till något slags förståelse över vad som hänt. Det är inte helt lätt att hantera sin situation efteråt. Själv har jag varit väldigt, väldigt nära att falla tillbaks i utmattningen trots att jag ändå vet om hur det förhåller sig.
För min del tror jag det viktigaste är att man inser att man hamnat där och att man försöker att ge sig själv chansen att bromsa en hel del. Och man måste bromsa även när man mår bra, det är det som är det tråkiga. Hopplösheten finns där ständigt på lur, den tror jag man får leva med länge. Men det är ju då det är viktigt att veta varför den kommer; det är viktigt att familjen vet att den kommer ibland, så att du kan söka stöd hos de som du kan lita på.
Det finns nog ingen enkel lösning på problemen mer än att man nog måste acceptera situationen och gå vidare därifrån. Jag tror att alla former av medvetandeträning är bra. Meditation och mindfulness har hjälpt mig lite, och jag kan tänka mig att BK skulle kunna ge samma sak.
Jag funderar ständigt på vad utmattningssyndromet kommer sig av och hur man kan bli bättre, och ibland får jag små ideer, som jag kan förmedla på det här sättet.
Men det är nog viktigast att veta att man inte är ensam om sin situation, utan att det faktiskt finns de som förstår en någonstans. Det märker du ju att det finns rätt gott om här bland kommentarerna (tyvärr).
Tack för ditt svar!
Skönt att jag hittade denna bloggen
Bra skrivet !
Har själv gått igenom, går igenom, återhämtning.
Accepterandet och att ”förlåta sig själv” för sin oförmåga,, har varit viktiga delar att jobba med.
Själv fortsatte jag kämpa många år till och skadade mig ännu mer.
Orsakade kronisk värk och tappade minnet av hela min uppväxt, totalt….fruktansvärt stressande…
Minnena har dock återkommit sakta men säkert, lite som ett bevis att jag gör rätt… på samma sätt som förvirringen ökar om jag tar för stora steg.
I dagsläget, +10 år senare, har jag återgått till arbete, inom nytt område, med anpassning.
Fortfarande smärta, men minskad. Fortfarande med minnesstöd, men mindre.
Fortfarande vaksam över mina livsval, en sak per dag i kalendern.
Fortfarande svårt att lova, planera- litar inte fullt ut på orken
MEN- minskad trötthet och ökad livsglädje
Att se alla svar, med liknande symtom, gör mig ledsen.
Önskar det gick att sprida lite insikt, lite kunskap, Du är viktig!
Bromsa i tid. Du är inte oumbärlig.
”Var rädd om din kropp- var ska du annars bo?”
Fantastiskt bra skrivet – förklarar verkligen hur det är.
Kan inte låta bli att än en gång förundras över hur lika det är, hur många drabbade som säger i princip samma sak. Men ändå blir vi överkörda av samhället o systemet o sjukförsäkringsreglerna. Helt vansinnigt…
Eftersnart 7 års terror i sjukförsäkringssystemet anser läkaren att det är överhängande risk för betydande förvärrat tillstånd om jag inte får ro snart…
Hej
Jag tänkte berätta lite av min situation ang utbränd. Idag är jag 23 år snart 24. Jag har hela tiden känt att jag varit på kanten till utbränd. Sedan 2008 har jag alltid haft minst 114% arbete i form av dubbel jobb i 1 år, Heltid högskola samt jobb 2,5 år, och dubbeljobb samt högskola 214% 8 månader (heltid anses vara 100%). Detta pga att min mor var ensamstående med 2 barn och jag ansåg att det var min plikt att hjälpa till ekonomiskt men också att jag ville få ut så mycket jag kunde i livet och vara duktig. Det kändes som om jag levde 3 liv ibland och inte ett. Ett dygn ansåg jag skulle vara 48 timmar inte 24 för tiden räckte aldrig till åt nöjen, kompisar, migsjälv utan bara jobb skola. Ni tänker säker hur fick hon ihop tiderna men tro mig det går, en dag skippar man skolan går och jobbar. En dag tar man flex från jobbet när man måste vara i skolan. Plugga på kvällar efter jobbet och sova i ca 5 timmar / natt om jag lyckades.
Våren 2013 började det går riktigt utför och jag var tvungen att välja bort något i mitt liv för det kunde inte fortsätta. Jag valde att skjuta upp högskolan eftersom jag istället prioriterade ett vikariat för att få arbetslivserfarenhet och inkomst. Vid den perioden hade jag redan alla symptom jag var Trött, låg apatisk, grät och orkade ingenting, hade inga vänner utanför jobb/skola. Istället för att inse att jag var sjuk började jag träna som självmedicinering för att ta bort ångesten och försöka komma tillbaka till det jag ansåg vara normalt. Det fungerade tro det eller ej och jag började träna mer och mer, tillslut blev det 2-3 timmar om dagen samt 2 jobb. I efterhand inser jag att det bara var en tillfällig flykt från livet och det grundläggande problemet som var för många projekt samtidigt utan att bli klar med något utan bara skjuta upp och ta på sig mer.
Sommaren 2013 kom och jag tog ledigt åkte utomlands 4 veckor och gjorde så lite så möjligt. åt, sov, festade sällan tränade inte gjorde inga utflykter utan bara var.
Kom tillbaka eftersemester och började träna ännu mer för jag hade påbörjat ett nytt projekt jag skulle vara med i kroppsbyggning tävling= ja skulle gå ner 10 kg på 15 v i form av extrem träning och strikt kost. Jag klarade det och det var skönt att känna att man klarade ett mål men nu i efterhand skakar jag bara på huvudet.
Det som hände efter tävlingen var ett helvete. Jag gick upp 14 kg hade extremt ont i min kropp, ångesten var större än någonsin, jobbade hela julen i butik när ja skulle komma tillbaka till heltidjobbet kontor efter julledigheten tog det stopp ja sjukskrev mig i 2 dagar sen fick ja ångest gick och jobbade på något sätt. mitt vik blev förlängt månad för månad så jag kunde inte säga upp deltidsjobbet, tänkte samtidigt på skolan som ja hade kvar och var allmänt förviddad.
Av en slump hamna jag på ungdomsmottagningen i slutet av feb där slog det mig vad jag hade utsatt migsjälv för. Jag grät jättemycket och kuratorn sa att ja behövde akut hjälp. Samma dag sjukskrev jag mig fick läkartid och psykologtid redan 4 dagar efter. Den tiden var ett helvete Panikångesten var enorm och som andra skrivit man orkar inte ens gå upp ur sängen för att göra de mest vanliga sysslorna. Blev sjukskriven i 2 v heltid sen kom ja tillbaka på 50% deltid i 2 v och nu sitter jag här och jobbar återigen 100% efter 4 veckor. Arbetsbelastningen har blivit mindre och jag har fått fast ans vilket gjort att min tillfrisknad verkar gå relativt bra iom att vissa saker faller på plats. Jag säger inte att jag är helt frisk (sover 4-5 h om natten, ångest, gråter ibland orkar inte lika mycket, trött m.m) men jag har förstått vad grunden i mina problem ligger och nu vet jag vad jag måste ändra för att må bra. Jag jobbar from nästa v 80% och kommer göra klart en uppsats sedan är skolan klar. Extrajobbet har jag sagt upp mig från och träna gör jag när jag har lust. Meditation har hjälp mig jättemycket gick lite på kognitiv beteendeterapi hos psykolog tog absolut Inga läkemedel men det bästa man kan göra är att meditera! NU lever jag för dagen tar en sak i taget och uppskattar allt. Motgångar får alla men det gäller att vara stark och inse att livet är och kommer alltid ha motgångar samma som det kommer finnas framgång. Lev livet i nuet.
Detta var ett långt inlägg men jag tror att fler försöker fly från situationen innan man går in i väggen. Som om man långsamt drunknar men försöker klamra sig fast vid allt för att tillslut inse att det är lönlöst. Ta era symptom på allvar och ta tag i det grundläggande problemet innan ni hinner gå in i väggen för det är inget roligt
// Sandra
Väldigt bra skrivet!! ❤
Nu är det här inlägget ganska gammalt men jag väljer att kommentera ändå.
Förra året började jag efter cirka fyra år av negativ stress, både privat och på jobbet, få minnessvårigheter, det följdes åt av panikångest, koncentrationssvårigheter. Jag var konstant trött och hur mycket jag än sov så kände jag mig aldrig utvilad.
På mitt dåvarande jobb påbörjades en rehab med företagshälsovården som sjukskrev för panikångest, jag skulle även senare få göra ett konditionstest för att se om min trötthet berodde på dålig kondis. Det blev aldrig av då min chef inte godkände flera besök.
Jag fortsatte jobba på och kontaktade företagshälsovården som i sin tur hörde av sig till min chef, men inget hände. Jag märkte mer och mer att det var fler än jag som var sönderstressade och började prata med mina kollegor, vi var alla överens om att arbetsmiljön var otroligt dålig och att vi skulle ta det till vår fackliga klubb på jobbet. Det slutade med att jag helt plötsligt stod helt ensam mot företaget som då ville bli av med mig, de hade inga grunder förutom sena ankomster och det kan man tydligen inte sparka någon för på dagen, jag hade då arbetat där 1 år och 10 månader.
Jag gick med på en deal, jag fick tre månadslöner och blev arbetsbefriad. Skönt tänkte jag att slippa stressen på jobbet. Väl hemma gjorde jag ingenting, jag bara sov och tog hand om det mest väsentliga. Träffade en läkare på min vårdcentral som gav mig diverse ångestdämpande tabletter då jag vid den tiden fått en oerhörd ångest och vågade knappt va hemma själv. Magen var helt galen och led av svår magkatarr i 10 dagar och hade dödsångest dagligen. Fick sedan kronisk huvudvärk som höll i sig i tre månader. Läkarna gjorde ingenting, de sa att jag skulle äta värktabletter. Hade även utslag på benen som såg helt sjuka ut men det var enligt läkarna någon infektion bara. Som jag aldrig fick veta vad det var. De försvann på tre månader.
Sedan var jag tvungen att skriva in mig på arbetsförmedlingen och sen följde tre månader av cirka 15 intervjuer till jag sist fick min nuvarande tidsbegränsade anställning. Jag har nu insett att jag inte har förmågan att arbeta heltid då jag senaste månaderna börjat lida av yrsel både när jag sitter och ligger ner, det kommer bara över mig. 😦
Läkarna vill fortfarande inte ta i mig med tång och jag börjar bli trött på att ingen tar en på allvar. Känner mig uppgiven och vet inte vad jag ska ta mig till. 😦
Inlägget är visserligen gammalt, men det är väldigt väl läst, och det är många som har kommenterat på sista tiden också. Tyvärr verkar det inte vara bättre situation nu heller. Att läsa din historia gör mig verkligen ledsen och bedrövad. Jag hoppas du kan finna lite stöd i att veta att det inte är dig det är fel på, och att du inte är ensam. Man trodde ju ändå att instanser som försäkringskassan och arbetsförmedlingen borde ha insett att det här inte är något som bara går över efter ett litet tag. Det här är ett samhällsproblem.
Hör gärna av dig om du har lust. Du får gärna hänvisa läkare och tjänstemän till bloggen, jag tror att det finns många som skulle behöva läsa lite mer om hur det är…
Du har helt rätt! Det spelar ingen roll att det är gammalt, det är ju fortfarande aktuellt och problemet av långtidssjukskrivna av utmattningssyndrom blir bara större och större. Det är hemskt att FK, politiker och andra samhällsinstanser inte kan/ eller vill göra mer för oss som är sjuka. Sen är det verkligen inte något som går över efter ett litet tag, det var därför jag tackade ja till min sista anställning. Det är verkligen inget tillfälligt, det ÄR ett samhällsproblem och det känns hemskt att jag som 33 år gammal hamnat här. Även de som kommenterat som är 19 år, det är ju helt åt helvete med något här i världen. Jag har funderat kring andra länder, om det finns människor som lider av utmattningssyndrom där och vad statistiken säger. Att helt friska människor blir utmattade är ju något allvarligt fel. Alltså inte på oss som är sjuka utan på samhället som sådant, vi ska vara tillgängliga 24/7 och dessa jäkla mobiltelefoner som piper i det oändliga.
Idag har jag ÄNTLIGEN blivit sjukskriven av en läkare som lyssnat på mig. De andra har slutat lyssna efter jag dragit upp 5 av alla mina 50 symtom ungefär. 😦 Läkaren vill dock att jag ska överväga att äta Citalopram, men jag känner mig inte direkt deprimerad. Jag har iofs skärmat av mig en del och går gärna inte ut mer än onödan och känner inte direkt samma glädje och intresse i saker, dock känner jag mig inte deprimerad och självmordsbenägen. Fast det har jag förstått att man inte behöver vara för att ha utmattningssyndrom.
Jag är glad och lättad att jag äntligen hittat den här sällsynta läkaren som inte säger som den jag träffade i måndags (”men du vet, man kan inte sjukskriva folk till höger och vänster, då kommer ju dina grannar betala din sjukskrivning”) Öhhhh va?!!! Jag sa till henne, jag är ju för fan sjuk, jag behöver hjälp. Hon sa att jag hade en stressreaktion… aha ok… som vaddå, pågått i 1 helt jävla år???!!! Jag blev fly förbannad och började skaka i hela kroppen. Hon sa att jag måste jobba och börja prata om en massa politiska saker… Dock var mitt huvud så slut efter det hon sa om mina grannar att jag knappt orkade lyssna på vad hon sa…
Supertack för en otroligt bra och välbehövd blogg!!!
Nä, nu orkar jag inte sitta mera vid den här datorn. Ha det gott och ta hand om er!!!
Alltså jag tackade ja till min senaste anställning för att jag trodde att det var tillfälligt, de symtom jag hade.
Alltså jag hittade denna när jag surfade på utbrändhet och Du har satt ord på mitt tillstånd, jag har haft svårt att beskriva för andra hur jag känner det förutom den enorma tröttheten men dina ord beskriver exakt hur jag mår just nu, så skall faktiskt ta och skriva ner med en blandning av dina uttryck och mina egna ord och berätta för min kurator och läkare.
Om du har lust så får du gärna lägga upp vad du skrivit om här också… Det är bra att andra får se att de inte är ensamma med sina upplevelser. Det är ju ofta ett problem att kunna sätta ord på dem just när man hamnat i utbrändheten, då har man ju liksom tappat orken helt.
[…] sådan fart, men det var lite skrämmande att se kommentarerna på det mest populära inlägget, om hur det känns att vara utbränd. Det skrevs år 2010, men kommentarerna visar fortfarande hur lätt det är att hamna här, och […]
Usch, det låter hemskt och låter skrämmande likt ADD.
Jag fick diagnos ADD 2010 men medicinerna har inte hjälpt mig.
[…] läsa kommentarerna som kommer in lite då och då. Det är så många som känner igen sig i min berättelse som jag skrev för fyra år sedan. Många tycker också att det är skönt att få känna igen sig […]
Jag skriver upp hur jag mår varje dag i en liten bok.
igår började jag må skit igen med yrsel och oro, skakningar, svag i benen.
Jag hade mått som vanligt i 74 dagar.
Trodde jag var frisk, men inte det, blir man det?
Man får samma tankar varje gång ett bakslag kommer, men tiden blir längre och längre mellan bakslagen, mina bakslag sitter i ca 7 dagar innan jag börjar må bättre.
Kommer det att hålla på så här hela livet???
Hej!
Som så många skriver här i kommentarsfältet så höll även jag på att ”gå in i väggen”. Jag blev dock rätt snabbt själv medveten om att jag höll på att tappa greppet så jag sökte hjälp i tid innan det gick för långt. Jag har i små steg börjat ta mig tillbaka till livet och hoppas att jag lyckas hålla hela vägen ut.
En sak som jag lagt märke till när jag läser bland kommentarerna är flera säger att ”sånt här fanns inte för 40-50 år sen”. Om jag får skjuta in en tanke i den diskussionen så måste jag säga att jag tror visst att det fanns då.
Ja, självklart har vårt alltmer stressade samhälle en roll i att kanske alltfler drabbas men jag tror inte att detta är en ”ny” sjukdom. Dock så har den medicinska utvecklingen gått framåt och vi har fått nyare resurser och kunskaper att kunna ställa bättre diagnoser idag.
En människa som drabbades av dessa symptom för kanske 50 år sedan klassades troligen som depressiv, ja kanske t.om psykiskt sjuk, om man ens vågade tala om att man mådde dåligt. Jag kan mycket väl tänka mig att många som drabbades av detta förr kanske började döva ångesten med alkohol för att då klassas som alkoholist eller ännu värre tog livet av sig.
Stress kommer inte alltid av att det är hög puls omkring dig eller många höga krav. Stress kan uppstå om du drabbas av att din livssituation plötsligt förändras och du drabbas av sorg eller av andra tunga känslor. Din trygghet plötsligt försvinner. Att känna att man har många höga krav på sig eller att drabbas av sorg är inte unikt för det moderna samhället utan har funnits i alla tider. Vi har bara blivit lite mer lyhörda för konsekvenserna av att utsättas för det. Sen har vi en bra bit kvar för att öka förståelsen helt med tanke på hur vi drabbas av de nya kraven som ställs av försäkringskassa och läkare och omgivning som tycker att vi ”ska rycka upp oss och ta oss i kragen”.
Tack och lov finns det guldkorn bland dessa kravställare som faktiskt förstår och jag har haft turen att få träffa dem.
Har haft en ont i kroppen sen 2007.. jag har bara kört på…i dag i svergie finns det ingen vård… Man är misstrodd …
jag kan gå å röra mig mm ..Jjag har jobbat mest inom industri…
Tunga jobb,,10..112 timmars dar…resor allt jävla bluffande med det.
Nu på slutet av 2013 —framåt känns det inget vidare… alla skiter i allt å tänker bara på pengar ytliga saker.
Man kan tro att jag skulle va deprimerad eller nått sånt….Men det är jag inte…bara trött på alla lögner ….som givetvis rinner av mig som vattnet på en gås..
Men vem fan bryr sig i detta koruppta land. för det är det de är.
Jag skrattar åt hela skiten…jag kör på till slutet. vem bryr sig.får mer hjälp av en GIN flaska eller impren…!!!
GUD bryr sig.
Du har verkligen fångat det mitt i prick. Har precis blivit sjukskriven 50% (klarar inte av att gå hem själv hela dagarna pga panikångest) pga just utmattningsdepression. Hoppas det är okej att jag delar din text.:)
[…] Det här inlägget som heter Utbränd – hur känns det egentligen på Mumrikens blogg, hjälpte mig när det var som värst. Jag förstod att det fanns fler som jag. Jag förstod att många saker jag inte kopplat ihop hade samma ursprung. Att min nackvärk och min dåliga mage inte var separata kroppsliga problem. Att min plötsliga oförmåga att hålla tråden i ett samtal eller hitta rätt ord när jag behövde dem inte var tillfällig. Och jag kunde visa det för mina nära när de egna orden inte räckte till. För det gör de inte i den akuta fasen. […]
Jag känner igen mig så mycket, efter min sjukskrivning 2003 så är det nu 9 år sedan jag efter ca 3 års kamp gick upp i heltid. Så här i efterhand så önskar jag att jobbet inte varit så viktigt för mig, livet är så mycket mera.
Mycket varför jag tog mig över det sista hindret var ett enormt boost av självförtroende som jag fått, och att jag äntligen förstod. Jag hade väldigt svårt att förstå varför, var det jobbet, var det det eller det, för att kunna fixa det så jag skulle bli bättre. Jag hade också väldigt svårt att förklara mig och var livrädd för det som hände mig, det gick inte ihop. När jag mådde bra och inte hade nån stress o då PANG! kom det över en. Bara att sjukanmäla sig, eller ringa och säga att vi inte kommer till Bion, eller festen.
Vad huvet ville, ville ju inte min kropp. OK -det är inte ”fel” på mig, det är min kropp som inte orkar och det finns inget snabb fix, då blev det enklare att hantera omgivningen och säga nej, att lägga energi också på rätt saker. De bra dagarna blev fler och fler och de sämre är till slut borta. Det blir en distans till åren som sjukskriven och en dag var bröstsmärtorna som skrämde mig så fruktansvärt borta helt, den jobbiga stressen över minsta lilla borta och utbrotten färre, menar då utbrott som skrik och bråk, kastar saker.
Jag hade dock en röst i mig länge, och en rädsla för återfall, det är också borta.
Fullträff! Jag lyckades se symptomen och ändra lite i mitt liv för att slippa den värsta smällen, men orkeslösheten och förvirringen känner jag så väl igen! Och viljan att prestera är fortfarande stark, vilket ju är oerhört förrädiskt när jag borde satsa helhjärtat på att läka mig själv från den långa tid av negativ stress jag utsattes för. En eloge till dig för din text -rakt på sak, avskalad, ärlig. Det är en tröst att veta att det finns fler som jag.
Och nu är det påsk 2015 och jag känner igen många symptomer, även om jag var ‘frisk’ för några år. Kanske visa saker läker aldrig. Att vara utbränd också förändrar någon permanent.
Och nu är det min frus tur…..
Hej! Alla de kvarvarande symtom du beskriver stämmer precis! Så skönt att få bekräftat att man inte hittar på. Det tar tid att bli frisk o frågan är om man någonsin blir helt återställd. Jag började jobba 25% efter 5 mån. ung o jobbar nu 50% sedan ung 8 mån. Det funkar bra men jag blir väldigt trött efter jobbet o då jobbar jag 4 tim/dag. Brukar somna i soffan nån timme. På kvällarna har jag svårt att hålla mej vaken. Börjar jag se på nåt på TV:n missar jag mycket för att jag somnar i soffan. Trist….
Sånt som fyllde mej med glädje förut tröttar så mycket att jag ibland väljer att avstå t.ex dansa, träna, träffa kompisar m.m. Dock går det på vilja till största delen.
Man måste förändra de krav man har på sej själv för att kunna läka. Men vi kommer att lyckas, får bara låta det ta den tid det behöver. Ha det bra!
Ibland känner man sig ju nästan hypokondrisk när man funderar över vad som hänt. Det är inte så lätt att förstå att det kan bli så allvarliga efterverkningar, och ibland lurar man sig själv. Men jag tror också att det till stor del handlar om att själv kunna acceptera sina symptom så att man vågar vila i att man vet vad som gäller. Jag förstår mig fortfarande inte på hur mitt nya minne fungerar, men jag har accepterat att det i vissa delar fungerar som på en guldfisk med teflonminne. Ingenting fastnar. Det är helt enkelt bara så det är.
Jag tror också att man kan orka med mer kul saker igen om man bara accepterar att det kommer en dag eller två då man inte orkar så mycket efteråt. Då vågar man unna sig mer, även om man som du säger ändå måste sortera en del bland allt man kunde göra förut.
Utmattad!
Bra beskrivning av denna ofattbara sjukdom.
Ät ofta trött på att alla förstår utan egentligen förstå ngt.
Har drabbats för andra gången i mitt liv. Första gången var 2002 då jag inte förstod vad som drabbade mig. Företog långt efter att jag i flera år kört över mig själv. Jag var rädd att sova eller koppla av, för då fick jag ingen luft och fick panik, vaknade på natten och hade panikångest … Detta var förfärligt.
Lovade mig själv att jag aldrig vill uppleva detta igen. Men tyvärr har det drabbat mig igen.
Började terminen i skolan med en ovanligt dålig start och en hemsk klass det höll för mig till mitten av september, då rasade allt och ett sovande kolli häckade i soffan( jag). Jobbade mig ganska snabbt tillbaka men 25%, 50% ,75% fick backa tillbaka till 50%. Har sedan en chef som misstänker mig för saker och efter det är jag helt sjukskriven och mår sämre än innan jag gick hem i september.
Känner att jag nog måste försöka hitta en annan arbetsplats eftersom det är tungt att jobba och inte känna att man har arbetsgivarens förtroende. Det är svårt att orka ta sig i kragen men skam den som ger sig.
Många som vet vad utmattnings syndrom är har ingen aning utan det är vara ord. Jag liknar det som ” influensa då kroppen värker och febern pulsar och inga ben vill bära kroppen. Trots detta kämpar man med ta sig upp, ta sig till läkaren, fixa lite mat mm. Efter detta sjunker man ner i närmaste soffa, säng och sover några timmar och tror när man vaknar att det bara gått en kvart”
Tack för mig/ Fia
Jag tycker nog att det som är bland det jobbigaste, är nog det du skriver om i första stycket: att så många tror de förstår, fast de egentligen inte gör det. Att veta hur det känns när man ligger som en klubbad säl, och inte orkar ta sig ur sängen efter att man varit med om något jobbigt, oavsett om det varit roligt eller inte, det kan man inte om man inte varit där, tror jag. Men jag längtar mer efter acceptans än efter förståelse.
Din beskrivning av hur man somnar och sover ”en kvart”, är på pricken. Hoppas du kan hitta något nytt ställe att jobba på, för det verkar ju vara en direkt motverkande plats för din del. Tack för kommentaren!!!
kram till dig
Hej och tack för en ”mitt i prick” beskrivning av vad utmattningssyndrom egentligen är. Det är idag 4 år sen jag blev sjuk och har genom att lära känna igen min kropps varningssignaler klarat mig rätt bra från att trilla dit igen som det var då för 4 år sen, men jag är absolut inte frisk.
Jag jobbar stenhårt varje dag med att lära mig att ”less is enough” alltså ingen älskar mig för att jag är den där studsbollen som hinner allt, är överallt, kan allt, gör allt själv, lyssnar på alla, ler alltid, hjälper alltid till, utan de som älskar mig älskar mig när jag mår bra och det gör jag genom att ta hand om mig själv lite mera! Kanske jag inte behöver starta den där tvättmaskinen, städa och laga mat just nu utan istället lägga mig i soffan och läsa några sidor ur den där boken jag tycker så mycket om.
När man alltid varit den där studsbollen så är det ett hårt och svårt arbete att lära sig att göra saker för sig själv utan att må dåligt över att man inte är tillräcklig för alla andra. Ett exempel som OFTA händer i vår familj är att jag bestämmer mig för att ta en stunds återhämtning t.ex. ligger på soffan när jag kommer hem från jobbet, barnen kommer och säger mamma mamma vi behöver skjuts, jag säger inte nu mamma behöver vila en liten stund sen kan jag skjutsa. En diskussion uppstår och jag får dåligt samvete och känner mig som världens sämsta mamma som inte ställer upp för mina barn.. Det är denna känsla man jobbar för varje dag att överkomma.
Idag jobbar jag 80% vilket jag valt självmant efter att FK anser att jag är fullt arbetsför igen. Detta har renderat i att vi fått börja leva billigare och lite smartare i vardagen för att få det att gå ihop, men det går! Vill mycket vinn allt!
Vi har så många ideal som är destruktiva, inte minst det där om hur man ska vara för att ”lyckas” i dagens samhälle. Jag tror de flesta skulle må bra av att gå ner till 80 procent, för att kunna uppleva mer av livet. Att sänka sin ekonomiska levnadsstandard som ni gör, kan ju faktiskt göra att man får en högre mental levnadsstandard, även om det är svårt att få allt att gå ihop. Jag tror du gör rätt, som försöker minska arbetstiden. Var stolt över att du hittar ett nytt sätt att leva, det är så värdefullt. Jag har inte kommit dit än, även om jag har avsagt mig en massa ”Bror Duktig”-saker. Men jag hoppas att jag kan hitta dit också någon dag.
1) ett forskarlag i Östersund har visat på bestående förändringar i frontalloben vid utbrändhet
2) beskrivningen stämmer mkt vä överens med fibromyalgi. Synonyma diagnoser?
Jag kan inte uttala mig om det, egentligen. Många av symptomen stämmer också överens med effekterna efter en stroke, så vad man förmodligen kan säga är att det verkar som om det är liknande (reella) skador på hjärnan som uppstått i de olika sjukdomarna/skadorna. Helt klart tror jag det kommer behövas mer forskning om den här typen av hjärnskador. Tillfrisknaden sker också i stort lite på samma sätt som efter en stroke, via utvecklandet av nya sätt att ta sig förbi hindren som minnesförlust och trötthet.
Hej det du skriver är helt enkelt sant och jag har själv varit utbränd och det tog lång tid att ta sig upp och 14 dagar av mitt liv helt enkelt borta .Det tar lika länge att bygga upp sitt liv som man har förstört det och det är ju inte lätt men man måste ta en dag i sänder och tänka Positivt.
Instämmer med alla andra detta är precis på pricken hur utbrändhet fungerar.
Det som skrämmer mig är att vi är så många som drabbats men samhället har inte fattat eller velat ta till sig. Alla arbetsgivare, chefer, ledare, läkare kort sagt alla som har med människor att göra borde läsa detta och tänka efter Hur kan vi förändra klimatet i samhället så att inte fler drabbas. När gick vi från att vara människor och medmänniskor till att bli behandlade som maskiner och robotar som bara ska prestera mer och mer. Helst också på mindre tid så ägaren kan tjäna mer pengar. Jag har alltid sagt ( sedan tonåren) att i vissa bitar borde vi backa tiden till 40-50 talet. Då hade man tid att pausa ( slänga några ord med varandra) och alla på samma gård visste vart alla hörde till. Jag menar inte att vi ska ta tillbaka de dåliga bostäderna och fattigdomen men medmänskligheten , lag andan och grupptillhörigheten. Vi behöver varandra Ingen ska vara ensam
Min mormor sa att det alltid fanns något gott i allt som sker Detta har jag funderat en del på och nu inser jag vad som var gott med detta. Jag tvingades ändra mitt liv till ett liv med lägre hastighet, mer njutning i nuet av små ting och det fick mig även att inse att jag behöver inte de senaste prylarna och kläderna De ger mig inte lycka men att få sitta i solen och lyssna på fåglarna, prata med grannen och ta en fika Det är livskvalitet Stor KRAM till alla meddrabbade
[…] några dagar sen hittade jag ett lysande blogginlägg på Mumrikens blogg: http://mumindalen.org/2010/02/28/utbrand-hur-kanns-det-egentligen/. Det var skrämmande läsning eftersom jag kände igen mig i så kusligt många punkter, som jag […]
Ja, så här är det. Jag har varit sjuk i snart 14 år. Jag kom aldrig tillbaka till jobbet så gå inte tillbaka till jobbet för tidigt för då kan det braka iväg ordentligt. Har man inte varit med om detta så går det inte att förstå. En dag tog jag bilen, i början av min sjukdom, och kom plötsligt på att jag inte visste hur jag skulle bromsa så det var bara att vrida om nyckeln och då blev det tvärstopp. Det tog sex år sedan innan jag vågade köra bilen ensam.
Utbrändhet kan vara extremt tufft, har själv gått i väggen efter många års egenföretagande med 12-13 timmars arbete per dag. Till slut tog det stopp, jag orkade ingenting.
Men det som ändå räddade mig och tog mig tillbaka var att jag inte accepterade mig själv som ett hjälplöst offer som många tyvärr verkar göra. Läste någon kommentar här om någon som varit ”utbränd” i 7 år. Då tänker jag, om än möjligligtvis en aning cyniskt, att man inte har något större intresse att ta sig tillbaka. Man accepterar liksom att man blivit ett offer, man accepterar att man inte räcker till. Lite som en död fisk som flyter med strömmen.
Se tillbaka 100 år, då fanns inte denna nymoderna ”utbrändhet”. Varför? Ja inte handlar det om microvågsungnar eller mobiltelefoner, eller annan foliehattsteori. Det handlar om det sociala skyddsnät vi har idag när det tillåts att vara ”utbränd” år, efter år, efter år – för att sedan efter ett liv av obotlig utbrändhet, kunna bli förtidspensionär.
Tycker att det är på tiden att ni som ömkar er själv i oändlighet tar av er curligvantarna, tittar er i spegeln och skaffar en framtidsvision. Och inte en framtidsvision där andra försörjer er med bidrag, utan där ni själva kommer tillbaka till det ni en gång i tiden varit. En människa. Med visioner. Levande.
Ryck upp er!
Jag tror att du kanske går lite hårt åt de som kämpar. Det kan ta lång tid att komma tillbaks, även om man har stöd. Jag tror som du sa att utbrändhet inte fanns (i lika hög grad) för hundra år sedan. Men det beror nog inte på att det är något nymodernt ”påfund” som du skriver, utan snarare att vi har fått ett helt annat samhälle idag än vi hade för hundra år sedan. Det är få arbetsplatser som saknar stress och framförallt har man ofta splittrade arbetsuppgifter (många bollar i luften, heter det i platsannonsen). Jag skriver en hel del om det här. Det handlar nog inte om mikrovågsugnar eller andra tekniska hjälpmedel egentligen, utan om den ändrade takten som vi har i samhället idag. Forskning visar bland annat att det inte är inbillning utan man har verkligen fått en hjärnskada efter utbrändheten. Många symptom påminner om det som finns kvar efter en stroke.
Att ”rycka upp sig” är inget man gör i brådrasket; det tar tid att läka en hjärnskada, och det kan gå olika fort beroende på vem man är. Helt klart mår man bättre av att komma tillbaks fortare, men det är inte alla som klarar av det. Jag tror att det är väldigt få som vill bli ”curlade”, men den hjälp många får av sjukvården är inte alltid helt adekvat. Jag är glad att du fixade din come-back så bra, men jag tycker inte det är rätt att bedöma andra från sin egen situation. Hade jag gjort det hade den här bloggen inte blivit till…
Åh, man tror att man är ensam… Men vi är många som har drabbats av detta (elände).
Jag har nu varit sjukskriven i 5 mån. För några dagar sedan efter att suttit i samtal med min kontaktperson så gick det in i min skalle att jag är faktiskt sjuk … Började att tänka , backa bandet i min hjärna Det är inte så konstigt egentligen att jag har hamnat här där jag är idag Jag har legat på en hög stressnivå en lååång tid både när det gäller jobbet och som singelmamma till 4 barn. För säkert 10 år sedan kom första varningstecknet. Ambulansfärd till lasarett , med hjärtklappning och svår huvudvärk. Dom befarade att jag hade haft en 10:à. Minns inte om jag var sjukskriven efter den händelsen.
Men tröttheten har varit ett ständigt gissel.
För 3år sedan fick jag en kärlbristning på hjärtat, alltså en typ av hjärtinfarkt. Det blev ingen lång sjukskrivning så det var bara att kämpa på igen.
För 2 år sedan pajade magen, ambulansfärd igen, mitt i semestertider.
I Nov 2014 gick jag från jobbet och har inte satt min fot där ännu.
Men jag känner idag att jag får god hjälp av både en förstående läkare och samtalsterapeut
Det jag måsten acceptera och försöka förstå är att denna diagnos utmattningssymptom har en lång läkningsprocess
Vad skönt att du har fått en förstående läkare och terapeut. Det betyder mycket. Som du säger, det handlar mycket om att dels inse att det hänt, dels acceptera att det har blivit en mer eller mindre bestående förändring. Det senare är ofta väldigt svårt. Jag tycker själv att jag faller tillbaks ibland och inte vill acceptera mitt dåliga minne, till exempel. Men det är ju sånt som terapeuten kan hjälpa dig med. Det är ju som du skriver ibland en väldigt lång process som leder fram till att man till slut faller och tyvärr brukar det då också ta lång tid att läka. Hoppas att du hittar ditt nya jag och kanske till och med ett nytt jobb att fortsätta med.
Hej
Läste o läste detta inlägg.. Så himla bra skrivet.. Jag känner igen mej i allt, förutom att jag fick en depression oxå. Detta hände för 3 år sen. Men är inte tillbaka ännu på jobbet. Försökt flera gånger, men ramlar tillbaka.
Hur lång tid tog det för dej? Du får gärna maila mej.
Kram😄
Tack!
Känner igen symptomen och vardagsbeskrivningen allt för väl.
Slåss själv hårt mot den meningslöshet som infunnit sig och en vård som inte helt förstår patientens situation och behov.
Min egen skildring kan man läsa om här:
iknoppenmin.wordpress.com
så igenkännande och så bra beskrivet!!
Ett tips jag tror kan hjälpa några av er.
Redan 2001 står i en artikel i Läkartidningen att sista fasen av långvarig stress får kroppen svårt att producera stresshormonet kortisol. Det är som lägst vid 8 på morgonen och normalt ska det vara på topp. Det stiger långsamt och når topp på em/kväll och först då kommer energin.
Efter 10 år fick jag fortfarande komaliknande tillstånd, svimningskänsla och låg raklång i flera timmar ofta med djup drömlös sömn. Lika trött när jag vaknade. Hjärnan funkar inte tankarna och problemlösning var lamslaget. Det kom plötsligt och utan förvarning. Läkarn sa jag fick lära mig leva med det problemet.
Så fick jag reda på att kortisol är som insulin fast tvärt om. När blodsockret sjunker är det kortisolet som höjer det, men om det inte finns kortisol får man sk insulinkänning. Symtomen är de jag nyss beskrev. Prova äta Dextrosol om det hjälper efter en kvart har du nog svaret på ditt problem.
Sen jag började äta 4-6 mellanmål om dagen och gröt innan läggdags har livet vänt. Manuellt håller jag blodsockret uppe med flingor och fil när kroppen inte kan lagra och släppa ut extra energi i levern. Dextrosol i fickan eller en påse nötter hjälper när jag är på språng.
Intressant, kanske värt att ta fasta på… tyvärr är det kanske svårt att orka inse att man är i slutfasen av en lång stress. Men det handlar kanske mer om att anamma en livsstil som inte leder fram till slutfasen.
I skrivandets stund är jag under utredning då jag har förändringar på hjärnan (sett på MR). Väntar på att komma till neurologen. Läser din text. Förstummad. Inte ett dugg över vad du skriver om, för allt det där har jag också. Alarmerande ringer varje klocka i mitt skinn och mitt inre. Jag blev sjukskriven den 17/2-2014 för utmattningsdepression. Blev uppsagd under tiden och fick nytt heltidsjobb i september. 10 mil enkel resa. Och här sitter jag. Med ett mående som inte går att tapetsera i ord stundtals (mestadels för att jag tappat såväl orden som den kreativa sidan att skräda dem).
Jag har funderat den sista tiden. På vad som kan ändras. I mitt liv då. Och den största förändringen är nog den som jag är smärtsamt medveten om, men fortfarande oförmögen att genomföra helt ut. Förändringen av inställningen till mitt jag. Vem jag är NU.
Kram på dig och tack för dina ord. Även om de skrapar upp ej läkta sår, så skrapar de upp på ett bra vis.
Ibland måste man öppna sår för att det ska läka bättre. Jag känner själv när jag läser mina gamla inlägg hur det känns jobbigt att återuppleva det som hände. Men samtidigt tror jag att man måste påminna sig själv om hur det var. Och även jag blir ibland förskräckt över hur många som faktiskt känner igen sig i min text. Och inte minst över hur många som tror sig vara ensamma om att ha hamnat här. Tack för din kommentar, det är fint att läsa.
Hej!
Jösses vad bra beskrivet!
Jag drabbades för 4 år av en mental kollaps tillsammans med utmattningsdepression, men det var ingen som berättade vad det kunde innebära… Min läkare sa tidigt i våras att jag fortfarande hade restsymtom, jag fattade inte vad hon menade. Jag är ju frisk igen, annat jobb, mer stöd både från vården och Arbetsförmedlingen osv.
När jag läser din beskrivning förstår jag att jag repade mig aldrig helt och hållet, och att jag är mycket mer sårbar.
Tack till dig för att gjorde mig uppmärksam på att jag kanske är på väg åt samma håll igen, delade information, skillnaden mellan frisk och återställd, tips och annat bra!
Vänliga hälsningar!
Pernilla
Det är så lätt att ramla tillbaks igen. Själv har jag dragit i nödbromsen flera gånger nu sedan jag blev ”frisk”. Även om man bytt arbetsplats så hamnar man lätt i gamla mönster och missar varningssignalerna. Jag har skrivit lite om det här i ett annat inlägg som du kanske redan läst. Det gäller att lära sig att se varningstecknen. Det handlar nog mycket om att lära sig att vara uppmärksam på det som är vanskligt i sin situation.
tack för en bra beskrivning.
Över ett år innan den första kommentaren till din artikel, gick jag in i den beryktade ”väggen”, totalt lamslagen under en lång period, men repade mig tillslut och kom igång med livet igen, det är länge sedan nu, men jag känner idag fortfarande av många punkter, funktioner och känslor du beskrev, så det är en lång kamp vi får göra. Inget jag önskar min värsta fiende, men en erfarenhet i självkännedom och gränsdragning och ödmjukhet är det verkligen… Alla ni/vi som tar oss igenom, klappa er på axeln och njut av livet!!!
Jag tror att man kan gå stärkt ur en sådan pärs som det är. Det svåra är bara att acceptera att det har hänt och att man faktiskt har ändrats efter det. Och vi ska vara stolta över att ha varit igenom det istället för att skämmas, helt klart.
M-A
Känner igen allt. Drabbades i slutet av -98, och då var ännu förståelsen för utbrändhet i sin linda. Språklärare. Kroppen protesterade via sin svagaste länk, i mitt fall hörseln. En busvissling nära örat gjorde mig först döv, sedan stark tinnitus och ljudöverkänslighet (eftersom jag inte lyssnade till alla ”signaler” utan bara körde på). Det värsta var arbetsgivarens oförståelse och bristen på ”uppbackning” samt LRs lama agerande. Trettio högstadieår (älskade mitt jobb) och sedan ajöss. Var bitter några år, men det gick över när jag aktivt började jobba med kroppen. Utbildade mig på Axelsons m.m. Att acceptera att man inte längre är samma högpresterande mska med tentakler i alla väderstreck har varit svårt att acceptera liksom hastighetsbegränsningen. Tack för din öppenhet!
Ja, att hålla hastighetsbegränsningen är svårt. Det är inte så självklart att veta hur man ska göra. Här har jag mina teorier, men det är också naturligtvis helt individuella lösningar som gäller. Men att ha stödjande vänner runtomkring sig är ovärderligt.
För mig är det också svårt att acceptera mitt försämrade minne, även om jag insett att det är något som kommer vara en mer eller mindre permanent skada. Men det är nog viktigt att försöka nå den där acceptansen till slut, för då slipper man den negativa belastningen, och kan lättare gå vidare framåt.
Bra skrivet jag är i princip utbränd men varken sjukvården eller min arbetsgivare tar mig på allvar. Jag har försökt att få bli sjukskriven men jag upplever att det har en hel del att göra med att jag är man att göra. Jag har ingen energi att göra det jag vill all energi går åt till jobb och det sociala livet är i stort sett obefintligt. På min arbetsplats så finns en stor oförståelse för min situation. Många vill pressa fram ett högre tempo i min arbetsuppgifter jag har i princip gett upp att försöka förklara därför att det tar kraft och energi därför lider jag i tysthet. Jag är jävligt rädd för framtiden. Att leva själv och ha lite social gemenskap kommer bli sjukt jobbigt om jag blir tvungen att sluta jobba och jag är rädd för hur min ekonomi kommer bli lidande i framtiden.
Du sitter ju i ekorrhjulet, helt klart. Pengar och social omgivning är faktorer som gör att man inte vågar ta steget och bryta. De flesta som hamnar i en utbrändhetssituation mår bäst av att helt ändra kurs i sitt liv. Som man måste man ju dessutom vara stark och osårbar, annars är man inte mycket värd (tror man åtminstone). Har ni ingen företagshälsovård som du kan ta kontakt med? Annars kanske du måste ta kontakt med den psykiatriska vården, för de är ju specialisterna på sånt här, faktiskt. Att gå till psykakuten är inte lätt, men det är väldigt skönt att komma dit och se att de förstår, trots allt. Men företagshälsovården bör kunna ha erfarenhet av det också, eftersom det inte är så ovanligt just nu.
Det är ju också därför jag har skapat den här bloggen, för att man ska förstå att det faktiskt är närmast en folksjukdom idag. Sprid gärna länken vidare, för jag tror det är många som inte vet hur många vi är. Hör gärna av dig igen om du funderar kring något här.
Äter Velafaxine sedan två år tillbaka. Bästa valet jag gjort efter tre utbränd/depp episoder, tre psykologer samt sjukskrivningar. Som en ny fungerande människa. Skulle säga att det nog tar 3-6 mån innan medicinen ger full effekt men sedan hur bra som helst tycker jag.
Skönt att det fungerar, och att du faktiskt vågat ta vägen genom medicinen. Många gånger kan det också leda till en nystart när man hamnat i en utbrändhet, och då gäller det att våga satsa på den nystarten! Bra gjort att gå vidare.
Intressant läsning.. Varenda punkt stämmer in på hur jag har det. Det konstiga är att jag varit sådan sålänge jag kan minnas. . Kan jag fått en utmattningsdepression när jag var liten (många traumatiska upplevelser som liten, förälder som försökt ta livet av sig många ggr osv) som jag aldrig blivit frisk från? Eller är det bara den jag är??
Det finns ju vissa egenskaper i utbrändheten som påminner om hur det är att ha ADD – även om det blir mer tydligt efter en sådan situation. Svårighet att fokusera på något, att inte komma ihåg att man hört något (på grund av distraherande faktorer t.ex.) och liknande saker kan definitivt finnas i båda fallen. Ibland tror jag att vissa effekter av en utbrändhet är något som funnits innan och sedan fördjupats. Men visst kan man ha många av problemen innan något händer, eller så är det lättare för en person som har ADD eller ADHD att hamna i situationer som leder till utbrändheten. Har man svårt att fokusera, så blir ju en splittrad arbetsuppgift rena stresskatalysatorn. Och en utbrändhet kan ju faktiskt komma tidigt just efter sådana saker som du berättar. Jag har själv funderat kring om det inte finns något trauma (dödsfall, skilsmässor osv.) som utlöser en utbrändhet när man befinner sig en stressad situation i övrigt. Problem på arbetet, problem hemma, och traumatiska händelser klarar man oftast av, men om de tre kombineras, så finns det säkert en risk att det kan gå överstyr (även i unga åldrar). Så visst kan det ha hänt något tidigt som du inte kommer ihåg, men som satte sina spår i dig redan tidigt.
tack!
fick den 29 juli 2015 reda på att jag har utmattningsyndrom och depression.
Länge mått dåligt men inte fattat vad som händer.
Svårt förklara för andra som ”fattar allt”.
hoppas din text och även alla dessa bra inlägg kan ge dem lite mer förståelse.
För det är det enda jag ber om nu, lite eller iaf någon förståelse.
Jag hoppas att mina texter kan vara till nytta för andra och inte minst för att försöka förklara hur det är för andra. När man befinner sig mitt i, så är det väldigt svårt att hitta orden. Sprid gärna bloggen vidare, för ju fler som läser om hur det är, ju bättre kan man hoppas att de förstår oss också.
OJ!!! Jag kände igen mej i VARENDA punkt du skrev! Mitt intellekt säger att jag är på väg mot (eller redan är i) en utbrändhet, men jag kämpar emot och vill kanske inte inse? Denna trötthet… Så fort man har gjort något ansträngande, typ en lång 12-timmarsdag på jobbet, eller för den delen något kul med en kompis, är jag totalt utslagen. Orkar ingenting och vill bara sova. Då kommer det dåliga samvetet fram och säger att jag är en dålig människa som inte tar tag i saker och låter hemmet gro igen. Min man lagar för det mesta maten och jag är tacksam för detta, annars hade det inte blivit många lagade mål i familjen, men samtidigt mår jag dåligt och känner mej lat och värdelös. Jag arbetar heltid och ställer alltid upp och hjälper till när det behövs. Hjälper även vänner och familj och säger ofta till dem att tänka på och vara rädda om sig själva och att det är helt ok att bara ”vara slö” och göra ingenting någon dag. Men gör jag det själv, känner jag mej värdelös. Jag kanske är helt korkad, för jag förstår ju att det inte är bra. Jag har ALLA ”symptomen” som står i din text och lite till, för min mage krånglar och vissa dagar lever den runt och jag måste äta Imodium. Men jag får inte för mej att göra något åt min situation. Söka hjälp? Vad ska de göra åt det hela? Sjukskriva mej? Jag KAN ju jobba. Hemmet gror igen. Ibland tar jag ett krafttag, men orkar inte hålla det. Känns som om man är på väg att drunkna. Sjunker till botten sakta, sakta tills man nuddar den med tårna. Tar då fart uppåt tills man precis når ytan och kan ta ett andetag, varpå man återigen sjunker sakta, sakta. Jag lever med min almanacka och brukar skämta ”om den försvinner, försvinner mitt liv – för då vet jag inte vad jag ska göra och vad jag har gjort”. Kommer inte ihåg någonting. Jag FÖRSÖKER verkligen lägga på minnet alla siffror om vad vi har i huslån, vad bilen kostade, vad vi betalar i elräkning och vad jag har i lön osv osv. Sånt som folk pratar om på fikarasterna. Jag sitter som ett fån, för jag har inte den blekaste aning, trots att jag kanske kollade upp det dagen innan. Jag skäms så fruktansvärt av sånt. Ska jag slå ett tel.nr med ett rikt.nr som jag redan kan, glömmer jag det andra numret trots att jag rabblat det ett par gånger bara för att jag först måste slå riktnumret. Jag distraherar liksom mej själv. Precis som när jag ska prata, speciellt om jag är lite trött. Jag tänker på ett ord som jag ska säga, men munnen säger något annat ord (med samma betydelse, dock) och så blir det bara ett hoprört ord som inte existerar. Vad tusan ska man göra? Detta har liksom blivit ”min personlighet” för mina närmaste. Jag inser nog mer själv att det är kanske allvarligare än vad de runt omkring mej gör. Jag har humor, försöker skratta och hålla skenet uppe och har mina symptom ”i smyg”. Är nog rädd för att inte bli trodd och tagen på allvar om jag berättar. Vill inte höra att jag ska rycka upp mej, när jag är trött eller när jag absolut inte vill iväg och träffa folk och umgås med andra utöver jobbet. Det är ju det jag gör och försöker göra varje dag redan. Ja, det blev ett förskräckligt långt svar, men har inte berättat om detta för någon och trots att jag varit inne på nätet och läst mycket om utbrändhet, har jag aldrig hittat något mer slående och igenkännande som dina ord.
Det är ju tyvärr så att man inte så enkelt kan bromsa själv. Det är något man behöver hjälp med. Och det är dessutom så svårt att acceptera att man är på väg själv. Man ser alla tecknen, men själv har man ju kontroll… tror man. Jag gjorde ju samma sak, och i efterhand är det lätt att konstatera hur fel det blev, men då i situationen hade man det ju helt under kontroll.
Det låter som att du är väldigt nära gränsen, om inte över den. Har du någon företagshälsovård som du kan kontakta? Jag tror att det skulle vara bra. Annars bör du kontakta din husläkare som kan ge dig en första ordentliga sjukskrivning, så att du kan få en andhämtningspaus. Att du KAN jobba är inte samma sak som att du bör göra det, tvärtom. Allt du skriver mot slutet är ju dessutom tydliga tecken på att du inte ska fortsätta på samma sätt som du gör nu. Jag vet att det inte är enkelt att bromsa, men du måste också fråga dig själv: vad vinner du på att du rasar ihop totalt? Ingenting!
Om du har någon familjemedlem eller nära vän som du litar på, så skulle jag försöka att anförtro mig åt honom/henne, och be om hjälp att bromsa. Visa min blogg, och prata tillsammans om det här och vad du kan göra och inte. Fortsätt inte att försöka, utan se till att du släpper taget nu innan du faller ännu hårdare. Jag tror inte att du behöver vara orolig för att inte bli trodd på allvar, om du ser till att ta en seriös pratstund med någon du litar på. För mig var det väldigt skönt att kunna ställa mig upp och tala om för min omgivning att ”så här är det”. Det var också så som bloggen kom igång. Jag menar inte att du ska göra likadant, men kanske ändå vara modig och stå upp för dig själv. Det här är inte lätt, det vet jag av egen erfarenhet, men jag tror du skulle vinna på att göra det.
Du får gärna höra av dig igen, och berätta hur det går. Om du vill skriva mer personligt, så skriv bara att det är personligt i kommentaren, så publicerar jag det inte, utan svara till dig på epost istället.
Tack för en väldigt bra beskrivning. Känner även jag igen mig i mycket av det du skriver.
[…] dels hur mycket de känner igen sig i min beskrivning av hur det är (se här), […]
De flesta av de symptom som du beskriver lever jag med varje dag och har gjort mer eller mindre i hela mitt liv. Jag har ADHD eller högfungerande autism som det visst heter nuförtiden. Hela mitt liv består av att försöka att inte somna och en rad knep och trix för att hantera min tillvaro. Därtill en social oförmåga som inte går att sätta ord på. Då är livet alltid för oss med neuropsykiatriskt funktionsnedsättning. Detta accepteras dock aldrig som skäl till att bli sjukskriven, inte ens delvis. Däremot blir vi sjukskrivna för alla de depressioner som kommer sig av att vi tvingas vara konstant överbelastade de perioder vi inte är deprimerade. Tycks mig bättre att acceptera att många av oss helt enkelt inte klarar att arbeta heltid hur mycket vi än gillar våra arbeten. Liksom vi inte heller klarar av ett rikt socialt liv hur myvket vi än älskar vpra vänner, nära och kära. Så är det bara.
Hej! Jag ville bara tacka dig för att du idag fick mig att förstå mig själv, min sjuktid och min diagnos utmattningssyndrom! Jag är fortfarande i den fasen att jag inte accepterat att jag mår som jag gör.
När jag läste det du skrivit var det som att DU satte ord på mina symptom, tankar, känslor mm. Underbar läsning som gjorde att jag nu fått en förklaring på en för mig tidigare oförstående diagnos. TACK 😍
Oj vad jag kände av mig själv i texten! (I alla fall början på den då jag inte orkade läsa hela, men lovar att göra det sen!) Ligger I sängen sen tre/fyra timmar tillbaks. Tog så mycket av mina krafter för att gå till dagis med min son imorse så jag nu inte kan ta mig upp igen. Jag känner igen symptomen och förstår att jag måste besöka vårdcentralen, men hur ska jag göra det när jag inte ens kan ta mig upp ur sängen!?! Underbart dock att läsa att man inte är ensam och helt tokig i alla fall. Hoppas du mår bättre nu ( såg att inlägget är ca 5 år gammal, men ramlade in bara för jag googlade mina symptom)
Texten är gammal, men jag har fortfarande kvar en hel del symptom kvar. Tyvärr, måste jag säga, och jag har mer eller mindre insett att många av problemen kommer finnas kvar. Även om det inte längre är så att varje dag är en kamp, så är jag väldigt känslig för stress och framförallt sammanhang där det finns många människor samlade. Jag måste fundera varje gång jag ska gå på en fest om det är värt det eller inte. Är det värt en trevlig fest kväll att sedan bli sängliggande för en dag eller två (beroende på hur festen avlöper). Minnesproblem har jag haft ungefär lika mycket hela tiden, och jag har kanske möjligen lärt mig att hantera en del av dem, men jag kan inte leva utan en kalender idag heller.
Det är just för att man ska se att man inte är ensam om att råka ut för det här som jag försöker hålla bloggen vid liv, även om jag har en del svackor ibland. Det kan ta lång tid mellan uppdateringarna och att jag svarar på kommentarerna. Men jag tycker det är väldigt viktigt att folk inser att det här är något som förekommer alldeles för ofta i dagens samhälle.
Kan du inte be någon vän att hjälpa dig komma till vårdcentral och läkare? Det är inte lätt att komma iväg, men det kan hjälpa att ha någon som man litar på som kan och vågar knuffa på en. Helt tokig är du inte alls, snarare är din kropp ganska intelligent som säger till dig att du måste stoppa upp.
Sköt om dig nu, och hoppas att det löser sig för dig!
Den här texten hade jag lika gärna kunnat skriva själv… Så mycket känner jag igen. Jag delade den på min Facebook så att mina bekanta kan läsa och kanske förstå lite mer. Hoppas det är ok. Tack för texten…
Självklart får du dela den. Jag tror att vi behöver sprida kunskaper om hur det fungerar, inte minst för att man ska inse att man inte är ensam, men även för att få till stånd en ändring. Jag är allvarligt oroad för hur samhället av idag ställer så stora krav på att man ska vara effektiv och framgångsrik. Till och med skolan idag har utvecklats till en fabrik för utbrändhet och utslagning. Jag vet inte hur man ska förhindra det om vi inte blir några som reagerar och kanske protesterar…
Krya på dig, och hör gärna av dig om du får reaktioner på din delning.
Vad bra 🙂
Ja det är helt galet hur det har blivit. Jag har försökt engagera mig lite i ett politiskt parti som heter Enhet. Deras filosofi tilltalar mig och jag tror att det är den vägen vi måste gå om vi ska få till en förändring.
Tyvärr blir det väldigt tyst från alla när man pratar om utmattning… det är många som inte förstår alls vad det innebär utan de dömer bara direkt… Det har aldrig varit så tyst runt mig som nu… Det är ett svårt ämne att prata om, för det är oerhört tabu att inte orka med samhällets krav… När jag orkar ska jag engagera mig mer politiskt, men just nu har jag fullt sjå med att ta mig igenom dagarna.
Tack för din krya-på-dig hälsning!
Halloj och STORT tack för att du så väl lyckas sätta ord på det man upplever som utbränd. Lite tråkigt att du var tvungen att gå tillbaka till arbete efter bara ett år, men det visar bara på samhällets oförstående inställning till mental ohälsa. En inställning de förresten visar i alltför många områden! Själv drabbades jag för hmm…. 7½ år sen och jag hade ”turen” att få vara sjukskriven så länge jag kände att jag behövde det. Kanske beroende på grava suicidala tendenser, vad vet jag. Jag vet bara att jag TOTALT förlorade mina ord under det första halvåret, jag som brukade vara ett vandrande lexikon/ordbok för vem som helst att fråga om vad som… stavning, context mm mm… de ord som kom ur mig fanns mest i 2-3 ordsmeningar, alltså det spann man brukar sätta för.. vad är det nu igen… 2 åringar? Och många av mina ord som kom var på engelska. Svenska ord låg liksom längre bort i min hjärna än de engelska…
I samma veva hände en massa andra negativa saker som itne gjorde det hela lättare, men det tog jag liksom bara ”i steget”.. det följde med..
Jag märkte tillslut att jag sökte korsord, för att få tillbaka orden, för det är ritigt skrämmande när en sån sak händer. Och ändå var jag lite förvarnad, eftersom jag hmm… var det nåt år tidigare hört talas om en annan som gjort min resa tappat alla sina ord, men inte i samma omfattning.. så det var inte förrän jag började reflektera över det, som jag märkte att jag tappat orden… känslorna fanns ju hela tiden där, men tydligen hade jag itne uttryckt mig till min omvärld.. jag hade bara tystnat utan att de ifrågasatte eftersom de såg att jag itne mådde bra..
Nu har det gått 7½ år sen jag sökte till psykakuten och äntligen verkar livet komma tillbaka. Visserligen har jag gått på arbetsrehab och arbetsträning sedan 2013, men innan dess ORKADE jag inte ens tänka tanken på att ”komma igen”. Som du berättar så faller livet sönder och det är inte alla bitarna man hittar i sina försök att återskapa det som varit. Jag kommer för ALLTID vara överkänslig/ allergisk för stress, men en mage/tarm som reagerar med tydliga signaler om jag inte skulle uppmärksamma hjärnans försök att signalera. Jag har varit tvungen att se den verkliga BOTTEN på livet, eftersom jag varit beorende av socialbidrag under 5 års tid.. en tid av ständig förudmjukelse där man varje månad måste redovisa ALLT, samt mer eller mindre skämmas för att man behöver hjälp!
Allt måste omvärderas och ens närmaste måste ”omprogrameras” för JAG är inte ”jag” längre, och det behöver de förstå.
Att själv acceptera sitt handikapp, för det ÄR det, har varit tungt och att inse att läkande för utbrändhet tar TID…. WOW, det var nog det svåraste.
Hmm…. blev lite för långt för en kommentar.. men det är så SKÖNT att veta att man itne är ensam, även om jag vet det med bestämdhet idag..
Ha ett gott liv, och ta vara på dig! Du har bara ett liv!
Kram, Lena Vintervarg
Det är aldrig för långa kommentarer; jag är snarare glad att få läsa om reaktionerna på det som finns här på bloggen. Jag vet tyvärr att det är många som känner igen sig i min beskrivning. Det vore skönt om det vore färre som hade råkat ut för det. Men jag tror att det enda sättet att få till stånd en ändring är att sprida kunskapen om att det ÄR vanligt. Då kan man börja reagera på hur det ser ut i samhället med den ökade stressen och de ökade kraven på framgång.
Det tar lång tid att komma tillbaks, och kanske kommer man aldrig att bli samma människa igen, men jag tror att varje steg tillbaks är värdefullt och en seger. Att bli medveten om sina inre signaler är bland det viktigaste i tillfrisknandet. Jag har fortfarande svårt att se det i tid, men hittills har jag klarat det, om än ibland på gränsen till ett återfall.
Sköt om dig och ta ett steg i taget. Se framstegen och försök att lära dig från eventuella bakslag.
Kramar tillbaks!
Så himla slående.
Idag satt jag, tog på mig bh under 20 min, för kom inte på hur jag på bästa sätt skulle göra det. Kom på det till slut iaf, tack o lov.
Det blir så jobbigt ibland.
Målar staket hemma nu, jag känner mig så lyckad när jag målar för det vet jag hur jag ska göra 😊👍🏻.
Alla saker man gör är en seger hur små de än är. Trodde själv inte jag skulle göra något stort eller ens klara mig igenom dagarna oftast. Nu totalt 4 år (med medicin i 2år sista åren) så reste jag helt SJÄLV på semester til Australien. Riktigt nog til familjemedlem så jag hade tryggt boende osv men ändå!? Från å vara så dålig som man blir till detta hjälper på självförtroendet. Blev bara totalt utmattad på vägen hem på flygplatsen i Singapore, medisinen gör sitt jobb men fick vila i 3 timmar tils flyget gick. La mig i en soffa å strunta i alla å tenkte at jag blir bättre å bara konsentrera mig om att inte få et stort anfall. Det gick bra men var orolig. Nu är jag så stolt o glad at jag fått lite av livet tilbaka..inte helt frisk å inte mitt gamla jag å på medisiner men ändå. Jag klarar å ta vara på min dotter å jobba 100% med viss dåliga slitna dagar..men er så glad för at det blivit bättre. Lever dag för dag å hoppas andra fortsätter å hålla ut även om man tvivlar ibland. Ofta har jag även riktigt bra dagar med.
Känslan jag fick att det finns någon som kan sätta ord på det jag känner, vet vad det handlar om och som vet vad det innebär att hantera sorgen över något man förlorat, processen att ta sig tillbaka, fast i en helt ny form, kändes, ja overkligt. Allt du skrev, allt du beskriver är exakt det jag har gått igenom, går igenom och förmodligen alltid från nu, fortsätta att få jobba med. Det som gör det svårast är, som du beskriver, omgivningen, som inte kan förstå, men som också är med om en anhörig förlust, för man blir ju en annan, i alla fall jag, Allt man förut gjorde som det inte finns på världskartan skulle fixa idag. Dagar då jag velat dö, men varit för feg. Vänner som försvinner för att jag inte orkar vara social. Barn som drar sig undan, för att jag gör det. Minnesförlusten, då jag kommer till jobbet och glömt bort vad folk heter. Ja, som sagt, du satte ord på allt jag känner, allt jag förlorat men också ett nytt sätt att se på saker, ta hand om sig och acceptera att det ar så här det blev. Ha det bäst och Tack för att du delade med dig. Sabina
Så fantastiskt bra skrivet!!!!!! Känner igen och håller med om det mesta.
Tack för att du får vissa att kanske förstå mer o bättre ☺
Denna skrevs för några år sen kan jag se, men ville bara säga att du sätter ord på mina känslor. Jag är 24 år gammal och i måndags gick jag in i väggen. Pang sa det, så var jag där. Detta har självklart pågått under en längre period, som jag nu i efterhand kan se av det jag läser här. Jag har bara tryckt ifrån mig alla känslor. Men nu är jag här. Jag sov från måndag till torsdag morgon. Jag har sovit och sovit. Idag kändes det så pass okej att jag faktiskt orkade klä på mig och jobba några timmar. Men det känns som att allt jag gör tar dubbelt så lång tid. Och det är okej. Jag måste ha det så ett tag framöver. Men jag är rädd för hur jag ska ta mig vidare nu. Känner mig väldigt ensam i det här.
Hej, och jag är ledsen att det dröjt med att svara på din kommentar. Jag har väl inte varit helt hundra procent den senaste tiden. Jag hoppas att du har kunnat komma tillbaks efter din sjuktillvaro, men det är ett tungt lass att dra sig själv framåt. Man måste nog tyvärr ge sig själv tid, och det är ju jättesvårt eftersom man vill bli frisk snabbt.
Mitt enda råd jag har att ge, är att försöka att acceptera att det har hänt, och att intala sig själv att det måste få göra det. Reserverna är tömda, och man har inget extra att ta till. Ensamheten är också en försvårande faktor, som man måste hantera på något sätt, men det är ju tyvärr så att man inte heller orkar vara social, även om man verkligen skulle vilja vara det. Du får gärna höra av dig om det är något som du vill prata om, jag hoppas att jag ska kunna vara lite mer aktiv framöver (men du kan gärna kommentera här och be att jag svarar på epost). Jag modererar alla inlägg och vill man vara privat, så publicerar jag naturligtvis inte inlägget på bloggen, utan svarar via epost istället.
Tack för texten, jag ska nog faktiskt visa denna för min son som är 14 år och lever med mig.
Allt var bättre efter sommaren mina värden sjönk till normala nivåer, men så fort jag kom tillbaka till jobbet så åkte blodtrycket upp igen 😦
Den här veckan har börjar skit, på ett jäkla humör och då med en tonåring så är det svårt att hålla tillbaka humöret.
Nu när man läst texten så vill man bara gråta…..
Ska iaf på utvärdering på ett stresscenter och hoppas jag kan få hjälp där att ta mig tillbaka, mina nuvarande 50% jobb känns max vad jag ska klara av, om det ens går.
Tack för din text som nu är ca sex år gammal, men av det jag har hittat att läsa så beskriver du bäst hur det känns ”inifrån”. Ska låta familj och vänner läsa och särskilt tonårsdottern som det är svårt att förklara för.
Jag är i ett tidigt skede förstår jag när jag läser alla kommentarer. Rätt skrämmande läsning och bedrövligt att så många mår så dåligt.
Precis som du beskriver om tiden i början, när den allra värsta tröttheten har lagt sig så har jag artigt suttit lite bredvid mig själv och försökt vänta ut den här lite påfrestande besökaren som sjukdomen är. Men jag har en klok läkare som genomskådade mig och sa att jag måste acceptera att jag är sjuk. Just nu hör jag vad hon säger och förstår förnuftsmässigt att hon har rätt. Men jag har inte accepterat än. Har även turen att ha fått en samtalsterapeut som varnar för att jag ska försöka återgå och dra igång för snabbt. Försöker lyssna på dem och ta det väldigt försiktigt.
Men jag har tagit ett första skakigt steg och köpte en papperskalender och har börjat skriva listor, minnesnoteringar och påminnelser. Känns som en seger att bara ha den och klara av att samla tankarna. Fast sedan måste jag vila. 😴
Det här inlägget med alla kommentarer och delande av erfarenheter är nästan som en community. Finns det någon sådan, någon som vet?
Hej!☺
Jag är inte utbränd men jag har nåt som heter Hypotyreos, sköldkörtel sjukdom. Ni fick mig att inse alla likheter mellan utbrändhet och min sjukdom. Det är binjuren/kortisolet som är den gemensamma nämnaren.
Tack!
Ja, eller i varje fall verkar det som att det är någon slags hormonell störning som har inträffat. Kortisolet är en viktig komponent, det är jag helt övertygad om, men jag tror inte det är enda orsaken till att man blir utbränd. Det finns många andra orsaker som samverkar, och i många fall hamnar man i en depression efteråt. Jag tror att det är ett väldigt komplext syndrom, som dessutom har en stor individuell faktor i sig.
Jag liknar det med en tecknad seriefigur som springer ut från ett berg och fortsätter springa i luften tills han tittar ner och inser att det inte finns någonting under honom. Då börjar fallet. Jodå, minnesförlusten finns där, svårigheten att planera likaså. Jag har nuýtt jobb sedan ett år men har fortfarande problem. Saker jag borde kunna, kunskaper jag borde ha iom de kurser jag gått och de arbeten jag haft tidigare, saknas numer eller snarare är mer svåråtkomliga.
Svårast är nog dock att inse och att acceptera att ”felen” ligger hos migsjälv. Det är jag som drivit mig över gränsen, inte mina fd arbetsgivare eller andra utomstående. Nu försöker jag bli mer egoistisk, att våga säga nej och att i stort sett skita i hur andra ser på mig eller tänker om mig. Inte lätt.