Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 maj, 2010

Ett förhoppningsvis ickekränkande konstverk av Mumriken

En korallväxt i ett blått hav... kanske..

Den gamla kultgruppen Torsson lanserade en gång en platta (på gammaldags vinyl). På det vita omslaget står en stenåldersmänniska med en knölpåk och albumet heter ”Att kunna men inte vilja”. Det är en väldigt fyndig skivtitel, som ganska väl uttrycker min personliga känsla inför yttrandefriheten, speciellt om man parafraserar den lite till ”Att kunna men inte behöva”.

Yttrandefriheten är en grundpelare i vårt samhälles uppbyggnad, tillsammans med andra liknande lagar, som lagen om meddelarskydd (som gör det olagligt att försöka spåra vem som har läckt en viss information). De här lagarna är nödvändiga för att skydda viktiga rättigheter för den enskilde människan. Det finns förstås vissa undantag från yttrandefriheten, som t.ex. lagen mot hets mot folkgrupp. Det är inte tillåtet att uppvigla folk hur som helst trots att man egentligen borde ha rätt att uttrycka vad som helst. Jag är ingen ivrare av förbud, och principiellt så anser jag att yttrandefriheten inte borde behöva begränsas alls, eftersom den öppna debatten är farligare för lögnen än för sanningen. Men jag kan också ur ett mer pragmatiskt perspektiv se att minoriteter behöver ett extra skydd i vissa fall.

En annan ofta försvarad ”rättighet” är den konstnärliga friheten. Från att ha varit en avbildande företeelse har konsten (i mitt tycke) gått till att bli en tolkad företeelse. Konst ska tolkas och upplevas, inte bara betraktas och förstås. Detta leder i extremfallet till konst som är så avancerad att man måste vara ”konstnär” för att kunna ta till sig den, medan en vanlig dödlig bara ser något konstigt. En nedklottrad tunnelbanevagn är numer ett konstverk om det är gjort av en konstnär, en simulerad psykos blir en ”installation”. Jag är den förste att försvara den konstnärliga friheten, även om jag inte alltid förstår det som produceras. Jag har också full förståelse för åsikten att konst ska provocera. Men i förlängningen av detta blir konsten också farlig, eftersom man i princip skulle kunna komma undan med vad som helst under förutsättningen att man kallar det konst.

Men både när det gäller yttrandefriheten och konsten så anser jag att man glömmer något inte bara väsentligt utan helt avgörande. Vi har yttrandefriheten som ger oss rätten att publicera i princip vad som helst. Vi har den konstnärliga friheten som ger oss rätten att visa upp vad vi vill och kalla det konst. Det vi glömmer däremot är det mänskliga ansvaret. Frågan är om rätten att göra något befriar oss från ansvaret för våra handlingar.

Just nu pågår en religiöst (eller snarare fundamentalistiskt) grundad förföljelse av konstnären Lars Vilks, som tyckte det var en bra ide att skildra profeten Muhammed i form av en ”rondellhund”. Han skriver bland annat på sin blogg att: ”I konsten är kränkningen en dygd men det glöms lätt bort.”. Ett ganska hemskt yttrande enligt min mening. I god konst ingår enligt Vilks uppenbarligen kränkning. För min egen del är det väl snarare så att kränkningen av andra människor är något omänskligt, något som måste bekämpas. Det är inte konst. Förvisso är detta två olika åsikter, och jag kan inte göra anspråk på att komma med sanningen.

Men, och det är min huvudpoäng i den här bloggen: Att ha rätten att göra något, behöver inte betyda att man måste göra det. Att kunna göra något betyder inte att man behöver sätta det i verklighet. Tvärtom, det borde räcka att veta om att vi kan göra det om det skulle behövas. Att medvetet kränka en grupp (eller en enstaka människa, för den delen) är inte vare sig yttrandefrihetens eller konstens uppgift.

Ska vi förbjuda kränkningarna i sig och ytterligare inskränka yttrandefriheten, med andra ord? Nej, det vare ska eller får vi göra. Både yttrandefrihet och konstfrihet måste finnas, men, och det är ett stort men, både yttrandefrihet och konstfrihet kräver ett ansvarstagande. Om jag väljer att kränka människor så måste jag ta mitt ansvar för det. Jag kan antingen göra det genom att inte skriva det rakt ut, eller så kan jag göra det genom att ta konsekvensen av det.

I Lars Vilks fall är konsekvensen väldigt stor. Dödshot, attentat, överfall och förföljelse. Är det en skälig påföljd? Nej, de handlingarna måste naturligtvis fördömas. Men, om Vilks blir förvånad över konsekvensen är han mer än lovligt naiv. Ingen har rätt att göra det som nu händer Vilks, helt klart. Men om man väljer att kränka människor så finns alltid risken (och den är i det här fallet överhängande) att någon tar saken i egna händer. Om man inte förstår att man inte bara trampar människor på tårna, utan snarare kör över deras fötter med en pansarvagn, genom att publicera bilder på det som inte får avbildas enligt dessa människors grundtro och livsfilosofi, så kanske man inte ska bli konstnär eller publicist. (Att man sedan kopplar detta till ett djur som är väldigt lågt stående i dessa människors världsuppfattning är ytterligare en skymf, naturligtvis.)

Så är det rätt och riktigt att döda eller skada en person som har avbildat Muhammed (på ett olämpligt vis)? Nej, naturligtvis inte. Det måste fördömas. Fundamentalism av alla former är helt förkastligt, men det är lätt att glömma att det inte är fundamentalismens yttringar som är religionen. Det som händer just nu är definitivt en tragedi, inte minst för Islam. De negativa bilder som så ofta används av vissa grupper för att odla rasism och främlingsfientlighet förstärks naturligtvis genom dödshoten.

Men är det då å andra sidan bra för yttrandefriheten och konsten att medvetet förolämpa och kränka människor? Även om det finns de som hävdar att muhammedkarikatörerna försvarar yttrandefriheten, så anser jag att de med sina handlingar faktiskt förstör mer än de försvarar. De visar att det är helt OK att utnyttja tryckfriheten för att medvetet skada människor och sedan gömma sig bakom denna viktiga princip. Det är som att i krig lägga ett vapenlager under ett sjukhus eller ett skyddat kulturminne. Det finns ett skydd för tryckfriheten och i viss mån för konsten, men detta skydd kräver också ansvar och respekt för medmänniskor. Om man inte visar den respekten då är det inte tryckfriheten man skyddar, utan då använder man tryckfriheten och konsten på samma sätt som ett barn som viftar med händerna framför sitt syskon och ropar ”Luften är fri, luften är fri”. Luften är naturligtvis fri men viftandet är definitivt en onödig provokation som inte kan ses som något annat än just en provokation.

Bara för att man kan provocera, så behöver man faktiskt inte göra det…

Read Full Post »