Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 29 maj, 2010

Idag deltog jag i marschen för tillgänglighet. Det var en fantastisk upplevelse, och faktiskt första gången jag gick med i ett demonstrationståg. Det var enligt uppgift 128 personer som gick med här i Uppsala och det tar en viss plats, vilket en hel del människor upptäckte. Vädrets makter var både med och emot oss. Det var mulet och regnhot, vilket möjligen kan har hindrat en del från att vara med (det är kallt att sitta i en elrullstol när det blåser snålt och regnar). Men det var å andra sidan uppehåll hela vägen och under talet (nåja, några regndroppar var det ju, men i stort sett).

Polisen missade avtågstiden, men vi gick ändå över gatan (inför grön gubbe, att den sen slog om så snabbt till rött var ju inte vårt fel, eller hur?). Sen fick vi faktiskt hjälp av lite blåljus över Kungsgatan… Jag tror att slagorden hördes där vi gick fram, och även om det inte hördes, så syntes vi i varje fall, och jag tror det är minst lika viktigt att synas som att höras. En grupp som inte märks, hamnar lätt i situationen att man inte heller finns, åtminstone inte i vardagstanken.

Det som jag tycker är lite synd är att det är så få personer som inte förstår hur viktig tillgänglighet är även för personer utan funktionsnedsättning. Tillgänglighet handlar inte om särintresse, det är ett allmänintresse, även om det är många som inte inser det. Tillgänglighet handlar om att göra miljön i samhället lättare att använda sig av. Det betyder att det finns färre hinder, det betyder att det är lättare att uppfatta information. I de allra flesta fall betyder en tillgänglig miljö att alla får det lättare.

Det var en del personer utan funktionsnedsättning med i ledet. En del kanske hade dolda funktionsnedsättningar, men oavsett det… Det som jag undrar är varför inte alla medborgare uppskattar försöken att göra en människovänlig miljö. Jag menar:

  • Hur många är det inte som har cyklat omkull på en trottoarkant?
  • Hur många är det inte som har trillat i en trappa?
  • Hur många är det inte som har slagit tårna i en tröskel?
  • Hur många är det inte som har missat något på grund av att de inte sett skylten eller anslaget?
  • Hur många är det inte som har missat tåget eller flyget, eftersom de inte hört något utrop?

Den här listan kan göras lång, men det är ändå bara några få exempel på hur det som kallas tillgänglighet kan göra livet behagligare för alla, och inte bara personer med en funktionsnedsättning. Sen finns det naturligtvis insatser som är riktade mot enstaka grupper av personer med funktionsnedsättning och som andra inte har så stor nytta av, men det är fortfarande en liten kostnad för att få med alla människor i samhället.

Huvudpoängen är dock att i stort sett alla tjänar på tillgänglighet, och att det därför måste bli en allmän angelägenhet, istället för att som nu betraktas som särintressen.


Ett övergångsställe i Pompejii

Ett övergångsställe i Pompejii


Jag misstänker att förkärleken för höga trottoarkanter är en kvarleva från historisk tid. De gamla romarna hade ju övergångsställen på grund av de dåliga vägarna (och, antar jag, på grund av att man kanske inte bar bort allt avfall, utan kastade det på vägen?) Men idag så har vi rensopade gator, så varför behöver vi kantsten vid trottoaren? För att skydda fotgängaren? Ja, men då kanske de inte behöver vara 15 cm höga? Eller kan man tänka sig andra sätt att skydda fotgängare, så att det inte sker på bekostnad av framkomligheten?

Jag tror det finns lösningar, men det kräver förstås att man försöker… och vill försöka… Det är väl det vi får som om det finns politiker som vågar göra… försöka tänka tillgängligt.

Read Full Post »