Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 10 november, 2010

Ideologiernas död?

Årets valrörelse kändes väldigt typisk för den tidsanda vi lever i just nu. Alltför ofta har det inte handlat om vad man vill åstadkomma om man blir vald till landets styre utan om vad alla andra gör och inte minst har gjort fel. Många har påtalat bristen på ”ideologi” i valet och det är nog sant. Frågan är vilken roll som ideologier har i dagens samhälle. En ideologi måste ju syfta till att gagna en eller flera personer. I de flesta fall sker det också på andra människors bekostnad. I den här meningen är det intressant att se den pågående kampen mellan (S) och (M) om vilket som är det ”riktiga” arbetarpartiet. Idag så finns det inte så många som passar in på den traditionella definitionen av samhällets utsatta grupper. Förut var det industriarbetaren, metallaren och den lågavlönade vårdpersonalen som kunde passa in på den definitionen.

Idag så är de utsatta grupperna er lättdefinierade, man fastnar i att prata t.ex. om de arbetslösa, de utförsäkrade, de funktionsnedsatta, kvinnorna och så vidare. Små grupper som har speciella behov. Att vurma för ”arbetaren” fungerar inte som ideologi längre, eftersom klasskampen i den form som den existerade när socialdemokratin hade sin höjdpunkt mer eller mindre ha dött ut. Visst finns det samhällsklasser, men det har mindre med ekonomi än med tradition att göra. Det är inte synd om en arbetare idag, åtminstone inte på samma sätt som för 60 år sedan.

Men de andra ideologierna då? Ja, det är samma problem här och det finns många exempel på ideologiska problem. Liberalismen slåss för individens frihet, men man måste ändå inskränka friheten på vissa håll, enligt vad somliga anser vara godtyckliga normer. Etiken kan inte täcka alla livsåskådningar som trängs i ett samhälle. Feminismen slåss mot väderkvarnar i brist på pragmatisk jämställdhet. De religiösa ideologierna slåss för sin existens i ett sekulariserat samhälle, och humanismen slåss emot människornas behov av mening med livet. De traditionella ideologiskt baserade partierna har tappat sina målgrupper och fiskar väljare i nya vatten, med ideologiskt tveksamma grunder.

Min fråga blir i det här sammanhanget om man kan prata om ideologier som vettiga sätt att diskutera samhället längre. Ideologierna tvingas mer och mer till kompromisser som har pragmatiska och socialpsykologiska orsaker. Min undran är nog snarast om samhället har blivit så pass komplext att den traditionella formen för demokrati, baserat på ihopklumpning av människors åsikter i större eller mindre ideologiska block, överhuvudtaget kan fungera när samhället når en viss form av komplexitet?

Ett exempel på såna problem kommer vi få uppleva många gånger framöver under den kommande tiden (fyra år, åtminstone), när realpolitiken hindras av ideologiska hänsyn. I riksdagen är det i dag för alla riksdagspartier viktigare att av ideologiska skäl inte samarbeta med Sverigedemokraterna även om de skulle råka ha samma åsikt som det parti man själv företräder. Hellre en dålig, men ideologiskt korrekt, kompromiss, än ett bra realpolitiskt beslut.

Jag ska väl här understryka att jag inte har någon sympati alls till övers för rasistiska eller extrema politiska åsikter, men jag har inte heller mycket till övers för ideologiskt baserade anti-demokratiska metoder, där människor döms på grund av sin ideologiska övertygelse. Att låta människor uttrycka sin åsikt oavsett om man håller med om den är den viktigaste grundpelaren för demokrati, om vi begränsar vad man får uttrycka så förlorar vi, även om vi tror att vi agerar i demokratins namn.

Jag misströstar när det gäller möjligheten att fortsätta med de traditionella, ideologiska formerna för partipolitik. Jag tror att formerna för politiken kommer behöva förändras i grunden för att det ska bli möjligt att styra så diversifierade samhällen, med så många konkurrerande samhällsgrupper som har motstridiga intressen.

Den rådande regeringen har ett antal ideologiska käpphästar, som de låter styra mycket av samhällets funktioner. Men de ideologiska svärden hugger för grovt. Man ska arbeta om man kan. Men de som verkligen inte kan måste också värnas om. Arbetslinjen som ideologi är dålig, arbetslinjen som pragmatisk riktlinje, med utrymme för det humanitära är något som kan fungera.

Det är när ideologierna får råda i enfaldig allmakt som demokratin i vårt komplexa samhälle inte längre fungerar. Bästa möjliga till felsta möjliga är en bra inställning när man använder den som en tumregel, och inte som ideologi.

Read Full Post »