Det här är i stort en översättning av ett inlägg som jag postade på min engelska blog (moomindad.wordpress.com). Jag såg att det inte var så många som hade läst inläggen där, så jag tänkte sprida den texten lite vidare här. Den handlar om hur man kan ana att man själv (eller någon annan) är på väg att stressa sig in i den berömda väggen.
För ett tag sedan fick jag höra om en av mina vänner som fick slut på bensin i den kroppsliga bränsletanken. Jag mötte honom någon månad innan dess, och då var det svårt att ana att det här skulle hända, eftersom det inte var mycket man kunde observera, åtminstone inte direkt. När man tänkte efter kunde man se att det fanns en del små tecken, men det är ju mycket enklare att se i efterhand.
Så nu har han förenat sig med klubben av utbrända personer, eller klubben för folk med stress-relaterade utmattningssyndrom. Den här gruppen verkar kontinuerligt öka, och det som oroar mig är att man verkar vara väldigt dåliga på att förebygga att det händer. De som drabbas av detta kommer vara funktionsnedsatta under en lång tid efter de händelser som utlöste problemen, och även om man bara tänker i ekonomiska termer, så är det ett fruktansvärt slöseri. Det mänskliga priset i termer av lidande är ännu större. Men vad kan man göra för att förhindra det här? Är det inte som jag själv konstaterade ovan så att det alltid är lätt att se det efteråt, men mycket svårare att se några varningstecken i förväg?
Faktum är att jag tror det finns många möjliga varningstecken som borde leda till en preventiv åtgärd, med psykologer, kuratorer eller någon som är utbildad i någon form av stress terapi (jag vet att det inte är någon formell term, men jag hoppas att tanken bakom den är tydlig).
Vilka är då varningstecknen? Det finns som sagt ett fleral och jag tänkte lista de jag tror kunde ha gett mig en varning, utöver den huvudsakliga indikatorn: den konstanta känsla av att vara stressad:
- Att hålla många bollar i luften samtidigt: Det är naturligtvis inte ett problem i sig att kunna göra många saker samtidigt. Åtminstone inte om man inte är i den övriga riskzonen. Det betraktas till och med som en viktig egenskap i platsannonser nuförtiden. Men om man hela tiden tvingas till att jonglera med många olika uppgifter samtidigt för att kunna hålla dig flytande i arbetsmängden (eller privatlivet), så blir det till slut en hög riskfaktor.
- Att tappa kontrollen och överblicken: Om man nu och då upplever att man inte har kontroll över sin situation, antingen privat eller på arbetet, och att du har tappat överblicken över allt som du har att göra så är det alltid ett varningstecken. Om det bara händer någon enstaka gång, så är det kanske inte så allvarligt, men om det händer flera gånger, så borde du kanske fundera över vad som håller på att hända. (*)
- Att glömma saker och missa möten: En av de första saker som händer under stark stress är att minnesfunktionerna påverkas. Korttidsminnet är det som först drabbas, och en person som brukar ”hålla allt i huvudet” upptäcker snart att det inte fungerar längre. Ett av mina första tecken som jag kommer ihåg var när jag missade en planerad föreläsning, och studenterna satt och väntade på mig, medan jag var 12 mil därifrån lyckligt skidåkande och inte hade det minsta minne av att jag lagt en föreläsning samma tid.
- Att vara utmattad: Om man blir oförklarligt trött så är det ett sent varningstecken. Nu handlar det inte om vanlig trötthet, utan om en känsla av att vara helt orkeslös och utmattad. Om det dessutom inte gör en piggare oavsett hur mycket man sover, så är det också ett starkt varningstecken. Kroppen försöker att stänga av systemen, vilket är det enda sättet som kroppen känner till. Tyvärr resulterar det oftast i en ännu större stress under de vakna timmarna.
- Att ha problem med att prata: Stress påverkar vårt sätt att prata. Ofta får vi en högre tonhöjd, och snabbare tal när vi blir stressade. Börjar man stamma, staka sig ofta, eller upptäcker att man säger saker som man inte tänkt sig att säga kan det vara en stark indikator på att man är på väg emot utbrändhet. Vårt tal är väldigt känsligt för stress, och förråder oss omedelbart.
- Att tappa fokus eller ha svårt att läsa text: När vi är alltför stressade har hjärnan en tendens att växla mellan många olika saker som snurrar runt i huvudet. Det blir allt svårare att fokusera på en sak i taget. Läsning är också en sådan färdighet som drabbas av stark stress. Om läsningen blir för långsam för den stressade hjärnan, så tappar den intresset och upphör med läsningen. Det kan ibland även vara svårt att komma ihåg det man redan läst tillräckligt länge för att hinna lösa klart med sista delen av meningen.
- Att ha starka svängningar i humöret: Om man blir arg, ledsen eller upprörd utan någon riktig anledning (eller av mycket små anledningar) eller om man i övrigt upplever stora humörsvängningar så är det naturligtvis ett tecken på att någonting inte är balans. Det finns många möjliga anledningar, men det är i varje fall ett tecken på utbrändhet som kan vara viktigt om man upplever det tillsammans med andra varningssignaler.
- Att man förnekar att man är stressad: Många som är på eller nära gränsen till utmattning kan inte erkänna att de ens är stressade. Men även om de skulle medge att de är stressade så vidhåller då med stor envishet att de inte kan ändra sin situation nu, eller att ”när jag bara har avslutat det här så kommer det bli bättre”. Men situationen förändras inte och stresshetsen fortsätter.
Jag antar att det finns många andra symptom, och vilka som drabbar en viss person är mycket individuellt. Men jag har i efterhand kunnat se alla dessa varningssignaler i min egen för-historia. Mot slutet när de flesta av symptomen visade sig mer eller mindre samtidigt, så kunde jag fortfarande inte förstå vad som var på väg. Vi människor är mycket bra på att förneka våra egna svagheter, och många gånger behöver vi hjälp av andra människor att upptäcka problemen så att vi kan se ett sammanhang. Det är något vi alla måste vara medvetan om, eftersom vi alla med stor sannolikhet kommer behöva hjälpa våra kollegor och vänner att förstå att något är fel, och att något måste förändras.
Detta är naturligtvis svårt, och vi har ibland svårt att lägga oss i andra människors liv, men jag är övertygad om att det är absolut nödvändigt i dagens samhälle med alla dess krav och påfrestningar som möter oss överallt. Ur det perspektivet är mitt enda råd att man ska titta omkring sig, och försöka se eventuella varningssignaler hos våra medmänniskor. Kanske kan vi genom det hjälpa andra att undvika att hamna i en mycket jobbigt tillstånd med utbrändhet och allt som följer med detta.
Viktigt att komma ihåg är att varningssignalerna är individuella, och att man inte behöver ha alla på en gång för att det ska vara fara och färde. Inte heller är något enstaka tecken viktigare än något annat, så om man skulle missa ett möte någon gång, så är det inte i sig ett varningstecken. Sånt händer, men om man kan checka av tre-fyra av punkterna ovan (eller fler) så skulle jag rekommendera att man tog sig en tankeställare om sin livssituation.
(*) De som jobbar med mycket stressiga arbetssituationer, som t.ex. flygledare vid flygplatser kan ibland rapportera att de ”tappat bilden” och inte kan läsa av de skärmbilder som är deras arbetsverktyg. Detta händer när de varit aktiva för länge, och brukar inte ge några problem efter några dagars ledighet. Detta är naturligtvis ett viktigt varningstecken; en signal om att det kognitiva systemet inte klarar av att hänga med i situationen.
Halloj igen!
Jag tror att jag måste ta mig tid till att läsa alla dina inlägg här för jag har bara läst en del av dem och för mig går dom från klarhet till klarhet, eller mer som att: Jaaaa, SÅ är det! Du hjälper mig sätta ord på känslorna/tillståndet.
Jag har länge önskat att det fanns några ytliga/synliga symptom för detta. Det skulle hjälpa många att kunna förstå bättre, inkl mig själv. Alla människor får en bättre förståelse för ett synligt handikapp eller vad man nu skall kalla tillståndet. Det skulle också hjälpa oss att förhindra andra människor att gå samma väg, man skulle kunna se att han/hon är på väg in i väggen. Jag skulle också önska att det fanns ett direkt bot för det… du vet… ”Kan jag inte bara ta ett piller eller smörja lite salva så att det går över?” Men… nu är det ju inte så!
Min kurator såg rätt snabbt vart jag var och vilket tillstånd jag var i. Han ställde mig frågan: Vad skulle hända om du var sjukskriven i 2-3 år? Vaddå, tänkte jag. Varför skulle jag vara det? E han inte klok? Det har inte jag tid med… 2-3 år…?! Pffftttt! Jag behöver ju bara vet vad det är för fel på mig, sen fixar vi det och så går vi vidare! Jag vet än i dag inte vad som hände eller varför. Min kurator tyckte att det var konstigt att kroppen inte sagt ifrån tidigare med tanke på hur mitt liv har varit, men jag funderar mest på: Varför just då?! Den frågan kommer jag nog aldrig att få svar på, men den finns där och poppar upp lite då och då.
Typiska händelser för mig i början då jag brakat, men vägrade inse det, var att jag planerade en dag och ansåg att jag skall hinna med tex: Luta av och slipa en trappa, måla om ett rum, städ, tvätt, mat samt lägga in nytt golv i hallen. Detta ansåg jag att jag skulle vara klar med innan dagen var slut. När dagen var slut (och jag också) så blev jag så fruktansvärt besviken på mig själv för att jag ”bara” hunnit med att slipa trappan tex. Jag tryckte ner mig ordentligt och ansåg att jag var ju totalt värdelös som inte klarade av någonting längre. Så där höll jag på rätt länge och gör det fortfarande i bland men kommer på mig själv, backar bandet och planerar om. En mycket omständlig procedur som kan få mig på dåligt humör för att jag anser att jag slösar bort min och andras tid.
Innan jag brakade så sa många till mig: Passa så du inte går in i väggen! Jaa ja, svarade jag o jobbade vidare, för så har jag alltid gjort. Jag har alltid varit snabb, effektiv haft tusen bollar i luften (ogillar skarpt det uttrycket) alltid haft super koll på vem som gör vad och vart dom är (på jobbet alltså) Haft tusentals artikelnummer i minnet (har jobbat inom handels länge) telefonnummer… tom andras personnummer hade jag i minnet. Det har varit min personlighet sen jag var tonåring.Personer som har den jargongen kan det vara väldigt svårt att se att något håller på att hända tror jag. Andra människor runtomkring är rätt van vid att man svischar förbi och rabblar en massa saker som jag vill att dom skall utföra, dom är van att man alltid är den stressade personen som springer omkring och jagar sekunder.
När jag läste om det du skrev i det sista stycket, om flygledare tex, så mindes jag att när jag arbetade på en öppning av ett nytt varuhus så skulle jag hjälpa en kund som hade lite strul med sitt betalkort. När jag står vid datorskärmen och skall hjälpa till så kan jag knappt se skärmen för att det är som en tjock genomskinlig mask i mitt öga som skymmer min sikt. Jag kunde inte läsa vad det stod på skärmen ens och försökte blinka bort det och gnuggade ögonen. Kunden frågade om jag var trött, jag svarade med att det vart så konstigt för jag kan inte se skärmen på grund av att allt var så suddigt. Kunden svarade med: Det där, det är stress! Så fick jag förut också! Jag tänkte inte alls så mycket på det för det är klart att man är stressad när man öppnar ett nytt varuhus, det hör liksom till 😉
Jag hade aldrig dom ”symptomen” som du beskriver ovan. Jag fick allt det där efteråt så att säga, när jag hade slutat ett jobb. I dagsläget kan man däremot direkt se på mig när jag blir stressad… jag får utslag på kroppen. Röda prickar som kommer upp och dom kliar som attan, sedan försvinner dom efter nån timme. Dom påminner mig också om att jag måste lugna ner mig. Dom kan dyka upp och då funderar jag över om det är något som jag är orolig för, när jag kommer på det så tar jag tag i det först och sedan något annat, då är oroligheten borta och jag kan fokusera bättre.
Det här vart ju en hel uppsats, inte bara en kommentar ha ha! Men jag måste också säga att jag har funderat mycket på om det fanns någonting som någon hade kunnat hjälpa mig med under den tiden, eller innan jag brakade. Men det finns det inte, för jag var inte mottaglig och lyssnade inte. Jag hade tom en nära vän som talade om för mig att jag var på väg samma väg som hon var. Så jag tror att det handlar mycket om hur man är som person för alla som hamnat här har hamnat här på olika sätt och därför kan det vara svårt, näst intill omöjligt, att sätta några exakta syndrom för den här sjukdomen. Men det du listat ovan hör ju verkligen till de vanligaste och de tydligaste syndromen, men som sagt… att förhindra att det händer, tror jag bara att personen själv kan göra.
Skall sluta här för annars blir det nog en hel bok 😉
/Nettan
Tack för din blogg!
Jag är ”där” för andra gången nu… Visst har jag sett mina varningssignaler, men ”inte haft tid…” Så typiskt. Jag jobbar i äldreomsorgen, och efter att ha jobbat 23-27 december, alla dagar samtidigt som jag sett till att familjen (mig inkluderad) skulle få en fin jul, brakade jag. När jag klev innanför dörren fredagseftermiddagen fick jag alla kroppsliga symtom man kan få, utom feber, trots att det kändes som den också var hög.
Trodde aldrig att det var så illa som det var…lär vi oss någonsin att tänka efter före?
Tror det är svårt att tänka efter när man är i situationen. Även jag har svårt att ta emot andras funderingar kring mitt hälsotillstånd trots att jag vet hur svårt det är att inse faktum medan man springer i hjulet.
Hoppas att du trots allt lyckades bromsa i tid. Själv har jag hamnat i ”zombie-sovstadiet” igen, men jag försöker att bromsa allt annat.
Tyvärr gjorde jag inte det. Om några timmar väntar rehabmöte med min läkare, arbetsgivare och försäkringskassan. Nu när klockan är halv 5 på morgonen och jag har varit vaken ett par timmar nu.
Att inte kunna sova, vara kroniskt trött. Eller att sova dygnet om. Det är liksom så det är med sömnen nuförtiden. Hjärnan jobbar hela tiden, men fullständigt irrationellt. Ja du vet alla svårigheter…problemet är att förklara det för andra. Och så frågan ”men du mår väl lite bättre nu va!?” Jag vill bara svara Nej! Men ändå ler den duktiga flickan och säger ”ja lite bättre är det nog…”
Jag är full av förhoppning att det ska bli bättre. Så småningom. Men jag är inte där än. Tack igen för din blogg!
Försök stå emot dem lilla duktiga flickan. Jag vet inte om du har läst mitt inlägg om Bror Duktig och lyckan, men jag har i varje fall insett att det är mycket viktigare att försöka bli lycklig än att vara så fantastiskt duktig och försöka bli lyckad. Det är inte lätt att förklara hur hemskt man mår, men du kanske ska försöka skriva ner hur du känner just nu. Om du läser det här nu på morgonen, så har du ju några timmar på dig att bara sätta ner några punkter helt oförskönat. Sen har du en stödlapp att ha med dig. För på mötet behöver man ha något sorts stöd att luta sig på.
Det är bara ett förslag, och jag håller alla tummar jag har för att ditt möte ska gå bra idag. Hör gärna av dig om hur det gick. Allas erfarenheter är viktiga i den här frågan. Det är många som känner sig väldigt ensamma i sin situation, och bara att veta att det är fler som kämpar ger en extra styrka.
Sköt om dig och lycka till!
Läser men vill fortfarande inte riktigt låta mig övertygas.
Vill inte vara sjuk och inte sjuk på ett sätt som inte fysiskt går att visa för kollegor, anhöriga och andra. Ge mig ett gips, en krycka eller något som verkligen går att relatera till. När jag inte minns namn, arbetsrutiner, vad jag gjorde igår antingen skrattar eller så irriterar det folk. När jag ställer en fråga till någon men inte har tid att vänta utan besvarar den själv och ställer ytterligare en fråga tystnar folk. När jag inte orkar att göra mina arbetsuppgifter eller hålla hemmet iordning kallas jag lat. När jag blir yr säger folk, drick vatten. När jag tappar saker, fumlar och inte kan hållas i köket utan att tappa, slå i eller missa tror jag att jag bara slarvar. När hjärtat rusar blir jag påmind om allvaret, när det slutar glömmer jag. När jag är lättirriterad, arg och tjurig får jag dåligt samvete men hittar ingen bot.
Jag äter antidepriissiv medicin efter månader av svår ångest, på strestestet VC gjorde ligger jag högt, mina vänner säger, SJUKSKRIV dig och jag väntar på att min läkare tar beslutet ur mina händer. Vem är jag om jag inte presterar? Förlorade ett barn för tre år sedan, en månad efter arbetade jag 100% på ett arbete som kräver 100% koncentration i 8-12 timmar. Men jag ville inte vara en svikare, en dålig kollega, ingen skulle kunna säga att jag var svag.
Hur blir man snäll mot sig själv när man inte vågar/vill/har förmågan att inse när tiden är kommen.