Mumriken är en svensk man, som skriver om många olika saker som kommer in i hans sinne. Jag är en naturromantiker, vilket är orsaken till att jag köpt en liten torpstuga mitt i en mörk svensk skog. Det är kanske inte så mörkt i verkligheten, men jag gillar ändå bilden av den mörka skogen. Där ute, utan annan teknisk utrustning än elektricitet hoppas jag kunna få ner mina tankar på papper.
Mycket av mina tankar cirkulerar kring filosofin kring livet och dess mening. Det kanske låter högtravande, men jag tror inte att det är fullt så illa. Om du läser mina funderingar på den här sidan, så tror jag att du förstår mer hur jag menar. Mycket av mina tankar rör sig kring den lilla människan i det stora samhället och vad det gör med oss som människor.
I mitt perspektiv är böckerna om Mumindalen berättelser om en drömvärld där befolkningen tycker om livet, snarare än kämpar emot det. Jag har en hemsida där jag har skrivit lite om det redan. Lite av de tankarna har jag även lagt in här också, och mer kommer säkert att hamna här med tiden.
Tack Mumriken för ett sympatiskt inlägg om Livskunskap.
Själv har jag sedan ett knappt år tillbaka försökt sätta mig in i frågan om vad Livskunskap som skolämne skulle kunna vara.
En första bok har blivit klar i dagarna. Jag har givit den titeln LIVSKUNSKAP PÅ SCHEMAT – SKOLAN, RIKSDAGEN OCH LUSTEN ATT BERÄTTA. 258 sidor. Är det någon som vill ta del av innehållsförteckningen så skickar jag den gärna.
valentin@seveus.se
Valentin Sevéus, Stockholm
Godmorgon till oss alla, med eller utan denna ”åkomma”. Det känns som jag precis läst om mig själv. Som att jag skrivit av mig, så här är det. Det känns bra, jag är inte ensam i mitt öde. Denna morgon inser jag som först min situation. Jag kryper långsamt fram ur mitt skal, här är mitt/vårt liv, sedan 2006. Jag tänker inte längre ursäkta mig bara för att jag är trött. Jag tänker låta min omgivning få veta, inte smussla längre. Inte längre skylla på väder och vind, Jag ser på mig själv med positiva ögon, försöker inse att som jag har bäddat så får jag nu ligga. Jag lovar mig själv att inte bli besviken, när jag vaknar lika trött efter timmar av sömn. Jag har för länge sedan vant mig vid att allt roligt tar minst lika mycket energi, som det negativa. Jag lovar mig själv att inse mina begränsningar, tack, tack och åter tack för att” du skrev mitt brev ”, Lars Oestreicher. Skrev om ditt liv, så otroligt likt mitt eget. På återhörande och kram från Maggan.
Jag är glad om jag åtminstone kan få människor att inse att de inte är ensamma. Det är ingen egentlig tröst, men det är i varje fall skönt att inse att man inte är ensam. Sen hoppas jag att jag också kan inspirera till att försöka komma tillbaks, och att det i någon form också ska kunna leda till en förändring på sikt. För något behöver förändras, det är jag helt övertygad om. Lycka nu till med att hitta det jag du kan vara stolt över igen, för det är det som finns där, man behöver bara se det.
Hittade denna på internet, bara en liten del av vad som behöver sägas, men jag tyckte den var bra: http://www.upworthy.com/he-asked-a-question-and-a-bunch-of-people-lied-so-he-told-them-a-truth-that-we-all-need-to-hear?c=ufb1
Jisses. Det var som att läsa varenda dag i mitt eget liv.
Detta har pågått under ett par års tid o det är arbetsplatsen som är grogrunden till detta.
Har varit sjukskriven sedan den 5 febr -15 .
Går hos en läkare privat som är mycket bra.
Men arbetet tvingar mig att gå hos deras företagshälsovård.
Håller på att gå i 1000 bitar.
Hur kan ett företag tvinga någon till något som defenitivt inte känns bra.
Mår bara sämre o sämre.
T.o.m försäkringskassa säger att de inte bryr sig om vilken dr jag går hos, hur kan då ett företag tvinga en arbetare till rehab ?
Hej! Nu har jag hittat hit. Och kanske en vän till som jag rekommenderat att följa dig! Vi hittade varann på av en slump via en grupp för utbrända. Det är mycket värt att ha någon att bolla det man tänker på som f.d. (Utbränd) Att ha någon som stöttar och förstår hur det kan vara! Man undrar ju om det är något fel på en när man drar sig undan och inte vill umgås med folk… Vill, vill jag men känner efter för mycket! Hittar jag en möjlig orsak till att lämna återbud till en inbjudan gör jag det. Är nöjd med det och finner ro och harmoni i min lilla stuga! Har också ett litet torp i skogen sen 6 år tillbaka. Släkten tycker jag ska sälja det och flytta till en lägenhet.. Senast igår svarade jag : Det är torpet som gör att jag existerar. Jag måste ut och klippa gräset. Rensa lite ogräs i dom få rabatter jag har. Vattna om jag ska få lite glädje av det jag lyckats så. Inte för många saker så det blir betungande! Ett enkelt o roligt sätt att hålla kroppen igång även om man har värk och har svårt att hitta motivation till att träna och motionera som är så viktigt för oss alla! Trevlig fortsättning på helgen alla! ♥️
Det låter ju som att du hittat ditt sätt att hantera situationen efteråt. Jag tror att man ska skilja på fysisk och social trötthet. Jag blir själv enormt utmattad av sociala sammanhang, och även efter en mycket trevlig fest kan jag vara helt slut i flera dagar. Nu har jag flyttat ut från stan till en mindre by, och det gör också väl för min sociala stress. För min del känns det trots allt som att jag har fått ett nytt och bättre perspektiv på livet efter utbrändheten, även om det har fört med sig mycket jobbigt också.
Hej Mumriken!
Menar du att du kommit till rätta med dina problem som du beskrev i ditt inlägg Utbränd – hur känns det egentligen? – 2010. Fantastiskt i så fall Vilka framsteg, Måste kännas stort ha med sig det.
Nja, kommit tillrätta och kommit tillrätta. Jag har övervunnit de värsta akuta effekterna som tröttheten, och till viss del återvunnit en del av minnet. Men fortfarande finns det mycket kvar som jag har lärt mig att acceptera att de finns där, samt också börjat hitta vägar att kompensera för. Jag använder t.ex. Googles kalender för att hålla ordning på allt jag ska göra, och den är uppdaterad på alla mina olika datorer, läsplattor och på telefonen. Jag har andra IT-hjälpmedel som hjälper mig att planera och organisera mina dagar, år att jag kan klara av mitt arbete som lärare.
Men mycket återstår, jag missar fortfarande att göra saker som jag lovar, jag glömmer saker som är viktiga och jag känner av och till att det finns ett kaos som lurar bakom hörnet. Men det viktigaste av allt är att jag mer och mer förmår mig att vara öppen mot kollegor och studenter som i sin tur kan hjälpa mig när mina egna resurser fallerar. Jag tror att öppenheten är det viktigaste hjälpmedlet i att komma tillbaks, och jag hoppas att vi kan på sikt få bort stigmatiseringen av utbrändheten. Det är inget att skämmas för, och det är inget man ska behöva skämmas för.
Än är det en lång väg tillbaks, och jag kanske inte kommer ända fram i min livstid, men jag har kommit så långt att det går att leva med det som är kvar.
Hej alla i midsommartid! Måste man inte acceptera att åldern tar ut sin rätt också! Börjar man närma sig 60 är det kanske inte så konstigt om man inte är lika snabb i tankar och tal. Det är en hel del fakta och minnen mm som finns där! Men visst! Jag oroar mig väl också för att det är en begynnande alzheimers man har…