Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Allmänt’ Category

Idag så skallar ett nytt rop ifrån ingenjörskåren Svenskt näringsliv: Sänk studiestödet för humaniora. Man blir förvånad över att någon ens kan tänka i de banorna, men det är kanske också ett symptomatiskt tecken på vad som saknas hos många ekonomer och ingenjörer som utbildas, nämligen kunskaper i humaniora och framförallt kunskaper om humanioras möjliga bidrag.

För att utforma teknik behövs naturligtvis inte humaniora: om en teknisk lösning fungerar så är den bra, oavsett hur den ser ut, eller om den beskrivs med googlad översättning i bruksanvisningen. Men för att bygga in tekniken i samhället så att den läser människors problem, krävs både humaniora och samhällsvetenskap. Design, konst och språk är nyckelfunktioner i att producera mänsklig teknik, till skillnad från ”nördteknik” som är det vi ofta får idag. Att skapa en teknisk lösning kräver att man ser till en hel del andra saker än den rena tekniken, hållfastheten och programmeringsspråket. Vi behöver folk som kan sätta tekniken i ett humanistiskt, mänskligt perspektiv.

Några exempel:

Design och estetik påverkar hur vi uppfattar tekniken. Som Henry Ford en gång sa: Den går att få i vilken färg som helst, bara det är svart. Så verkar vi tänka när det gäller hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning. En rullstol går att få i vilken färg som helst, bara det är grått (eller möjligen svart).

Mänskliga egenskaper måste man räkna in i teknikens utformning. Men tekniken fungerar ju… Nästan. Man kan ställa sig upp i vissa rullstolar, men sen kan man inte flytta rullstolen. Så om man råkar ”ställa sig upp” 10 cm för långt bort från bankomaten, så måste man sätta sig ner igen för att kunna flytta fram rullstolen det som krävs. En teknikerlösning, men tyvärr en väldigt opraktisk lösning ur ett mänskligt perspektiv.

Filosofi har en viktig påverkan på vårt samhälle, eller borde åtminstone ha. Diskussioner rörrande ETIK och MORAL borde vara utgångspunkten för all teknikutformning. T.ex. borde man alltid fråga sig hur tekniken påverkar människor, samhälle och miljö. Är den tekniska innovationen möjlig att motivera ur ett mänskligt perspektiv.

Dessa exempel på humanistiska ämnen som är kritiska för teknikutveckling klargör det faktum att vi borde vända på frågan. Hur ska vi kunna få våra företag att anställa fler humanister och använda sig av deras kunskaper? DÄR ligger enligt min mening problematiken!


PS. Jag har ändrat lite på inlägget sedan publiceringen efter en kommentar från Björn Victor, se nedan.

Read Full Post »

Jag tänkte idag på sensmoraler… om ni har läst om de tre små grisarna så förstår ni nog vad det betyder. Idag blir det personligt. Ett litet brev från bror Duktig, om ni vill… Inte för att jag känner mig speciellt duktig alla gånger, men jag vet med mig att jag nog har haft lite (eller mycket) av en räkmacka genom en stor del av livet. Och åker man räkmacka är det lätt att vara ”duktig”. Men visst har jag också försökt att verkligen vara duktig. Den lilla pojken som söker en klapp på huvudet, den lilla studenten som vill ha VG i alla ämnen, läraren som vill ha bra omdömen av studenterna, älskaren som vill vara bra i sängen, pappan som vill vara den bästa pappan. Ja, det finns massor. Man (eller jag) vill ju vara ”lyckad” på alla sätt och vis. Och även om jag själv inte varit fullständigt lyckad i alla avseenden, så har det väl i alla fall varit värt betyget OK.

Men, och det är något som jag har börjat fundera på mer och mer under de senaste åren, att vara lyckad är ju inte samma sak som att vara lycklig. och att vara duktig är inte samma sak som att vara nöjd. Frågan är ju om man inte hellre vill vara lycklig än lyckad. Att vara lycklig är ju en inre känsla, som utgår ifrån mig. Att vara lyckad är något man oftast är utifrån yttre bedömningar, och egentligen andras mallar. Visst kan jag känna mig duktig, precis som farbror Melker i Saltkråkan kände sig över sin vattenränna. Ååå vad fint jag gjort, vad duktig jag är… tills någon försynt påpekar att den läcker lite överallt… och att det kanske inte borde göra det. Då försvinner den egna duktigheten, den försvinner bort i andras bedömning. Man går från att vara ”lycklig” till att vara ”misslyckad”. Men egentligen borde man ju fortsätta vara glad över det man klarade av att göra själv.

Så jag undrar om man verkligen gör sig själv en tjänst genom att vara Bror Duktig (gentemot alla andra) i alla lägen. Eller egentligen så vet jag naturligtvis att man inte gör det. Men frågan är ju hur man ska komma ifrån den självpåtagna ”nu ska du vara duktig”-pressen? Man kanske ska sätta sig med sin flöjt och spela, medan faran lurar kring hörnet (eller varför inte spela på munharmonikan?). För det måste finnas andra sätt att bli lycklig än att försöka vara duktig, att försöka vara lyckad… Förresten så är de här funderingarna början på en mycket större uppsättning frågor… Vad är det att vara lycklig??? Är det att mura sitt hus och sköta sitt jobb tills dess man stupar varje dag (eller stupar för gott?)? Är det att vara skötsam och tråna efter synd? Är det att göra det som är rätt, och se hur alla andra gör det som man egentligen ville ha gjort? Eller är det att unna sig själv en del av livet som man lever? Att unna sig själv att njuta av livet som man lever, åtminstone när det är möjligt?

Svaret kanske ligger någonstans där, tror jag. Ställd på det sätt blir frågan väldigt enkel, på något vis. Jag tror jag har anat en viskning av lyckans norna, när jag de senaste somrarna vaknat tidigt (av mig själv, utan väckarklocka) på morgnarna i torpet, bryggt mitt kaffe och suttit i fågelsången vid förstukvisten med första morgonkoppen. Och jag tror att nornan fortsätter viska i mitt öra: Kom, kom, kom… och vet ni vad, en dag hoppas jag att jag kan låta Bror Duktig sitta kvar där han sitter med alla sina försök att vara till lags (som han också misslyckas med) och följer med henne ut i skogen… Månne även skogsrået kan vänta på mig där… (hmm, bara det inte är näcken).

Jag ska bilda en ny förening tror jag… FFFMT – Fram För Flera MuminTroll… så kan vi samlas hos mig i Mumindalen och göra just ingenting… och vara sååååå lyckliga… Ja, Snorkfröknar och Lilla Myor, och Sniffar och till och med Hemuler kan få vara med (bara de inte försöker vara så himla nyttiga!!!).

Read Full Post »

Min bloggs aktivitet har inte varit så stor på ett tag. Det beror inte på att jag inte vill skriva, utan på att jag under våren varit väldigt nära ett återfall. Jag såg den berömda väggen komma farande i raketfart och som i en mardröm kämpar man sig fram till nörbromsen som är alldeles för långt bort och luften blir seg som sirap… Jag vet inte om jag hann fram till bromsen, eller om det bara var för att jag kunde mäta den tiden som återstod innan det skulle bli lugnt igen, men jag tror att jag kan blåsa faran över.

Men då infinner sig eftertankens kranka blekhet igen… Varför blev det så här? Jag vet ju att jag inte ska gå ut med full fart. Jag vet att jag ska inse mina begränsingar och ändå så gör man samma misstag igen. Jag är inte säker, men jag tror för min egen del att det till stor del beror på att jag mått bättre ett tag. Och när man mår bra så knackar stålmannen på axeln igen. ”Vad bra, du är ju frisk, då kan du ju gasa på igen…”.

Men så var det ju inte… det var bara det att jag hade hittat en bra nivå att arbeta på och mådde så som jag borde göra. Och att då trampa på gasen är väl precis det som man INTE ska göra. Tvärtom, nu ska man ställa in sin farhållare och börja glida i tillvaron. Njuta av omgivningen och allt som i sakta mak kan passera förbi. När det gäller mitt bilkörande så är det ju lite så jag gjort… från 295 turbohästar fyrhjulsdrift till 110 hästar E85… och från 105 km timmen till 85, om jag inte har väldigt bråttom, för då ringer jag och säger att jag blir sen och ökar till 90… Gubbkörning? Ja, för en del är det det, men för mig handlar det om att hitta en rytm då jag mår bra med min körning. Jag slipper köra om hela tiden och försöka tjäna några minuter här och där.

Men bilkörning och jobb är ju inte samma sak. Men hur ska man kunna bromsa ner jobbet till 85 km i timmen i jobbet? Jag vet inte än, tror jag. Men jag vet att jag måste acceptera att bli omkörd av många andra utan att bry mig om det. Man behöver kanske inte vara bäst, utan bara tillräckligt bra? Tyvärr är det inte så mycket värt på vissa arbetsplatser, men det borde vara det. För om inget annat, så kostar utbrändheten betydligt mer än den smakar för företag och samhälle. Och om inte medmänsklig omsorg skulle vara ett tillräckligt argument så borde det ekonomiska argumentet vara tillräckligt.

Själv hoppas jag på medmänsklighetens återkomst i vårt samhälle… även bland regelmakare och paragrafryttare. Då kanske vi kan få råd att låta människor slippa må dåligt i samhället….

Read Full Post »

Nu har det snöat både länge och väl. Även om skopor och traktorer håller gatorna öppna (med hjälp av snöslungor och lastbilar), så börjar varenda gata i staden (Uppsala) se ute mer eller mindre som gamla sortens tvättbräda. Det skakar och hoppar när man kör, och att ta sig fram på cykel (eller i rullstol för den delen) låter sig knappast göras på gatorna längre. Och det värsta är att det här är självförstärkande, genom att bilarna ökar nivåerna i guppen när de kör.

En gul väghyvel, av klassisk modell.

Väghyveln, din vän på vägen.

Det slog mig då att vi inte längre ser de där fantastiska väghyvlarna som förut utgjorde stammen i snöröjningsarbetet. De där gula maskinerna som var både långa och otympliga och som tog upp mer eller mindre halva vägen, speciellt när de hade kopplat på det utsvängda sidobladet.

En väghyvel som plöjer snö...De liknade något slags monster från Mars, men det kändes tryggt när de kom på vägen. När väghyveln kom, då visste man att vägen var körbar efteråt… I bästa fall hade de sänkt ner den där fina kratsen som drog linjer i isen. Men slätt och jännt blev det.

Men var är de nu, de vackra maskinerna? Någon har sagt mig att de blev för dyra. Må så vara, att de kanske kostar en del att köra, men vad kostar det inte med alla dåligt underhållna snövägar. Inte minst i stan visar det sig att de vanliga traktorerna och plogbilarna inte klarar av att hålla istvättbrädan stången. De har uppenbarligen inte det som krävs. Att sedan isskrapan kanske inte är lika mångsidig som en vanlig traktor eller lastbil, det är en annan sak. De behövs i varje fall.

Så, innan det blir försent… Skicka in skraporna, väghyvlarna, dessa vägarnas änglar, och låt dem göra gatorna farbara för oss alla igen…

Read Full Post »

Ideologiernas död?

Årets valrörelse kändes väldigt typisk för den tidsanda vi lever i just nu. Alltför ofta har det inte handlat om vad man vill åstadkomma om man blir vald till landets styre utan om vad alla andra gör och inte minst har gjort fel. Många har påtalat bristen på ”ideologi” i valet och det är nog sant. Frågan är vilken roll som ideologier har i dagens samhälle. En ideologi måste ju syfta till att gagna en eller flera personer. I de flesta fall sker det också på andra människors bekostnad. I den här meningen är det intressant att se den pågående kampen mellan (S) och (M) om vilket som är det ”riktiga” arbetarpartiet. Idag så finns det inte så många som passar in på den traditionella definitionen av samhällets utsatta grupper. Förut var det industriarbetaren, metallaren och den lågavlönade vårdpersonalen som kunde passa in på den definitionen.

Idag så är de utsatta grupperna er lättdefinierade, man fastnar i att prata t.ex. om de arbetslösa, de utförsäkrade, de funktionsnedsatta, kvinnorna och så vidare. Små grupper som har speciella behov. Att vurma för ”arbetaren” fungerar inte som ideologi längre, eftersom klasskampen i den form som den existerade när socialdemokratin hade sin höjdpunkt mer eller mindre ha dött ut. Visst finns det samhällsklasser, men det har mindre med ekonomi än med tradition att göra. Det är inte synd om en arbetare idag, åtminstone inte på samma sätt som för 60 år sedan.

Men de andra ideologierna då? Ja, det är samma problem här och det finns många exempel på ideologiska problem. Liberalismen slåss för individens frihet, men man måste ändå inskränka friheten på vissa håll, enligt vad somliga anser vara godtyckliga normer. Etiken kan inte täcka alla livsåskådningar som trängs i ett samhälle. Feminismen slåss mot väderkvarnar i brist på pragmatisk jämställdhet. De religiösa ideologierna slåss för sin existens i ett sekulariserat samhälle, och humanismen slåss emot människornas behov av mening med livet. De traditionella ideologiskt baserade partierna har tappat sina målgrupper och fiskar väljare i nya vatten, med ideologiskt tveksamma grunder.

Min fråga blir i det här sammanhanget om man kan prata om ideologier som vettiga sätt att diskutera samhället längre. Ideologierna tvingas mer och mer till kompromisser som har pragmatiska och socialpsykologiska orsaker. Min undran är nog snarast om samhället har blivit så pass komplext att den traditionella formen för demokrati, baserat på ihopklumpning av människors åsikter i större eller mindre ideologiska block, överhuvudtaget kan fungera när samhället når en viss form av komplexitet?

Ett exempel på såna problem kommer vi få uppleva många gånger framöver under den kommande tiden (fyra år, åtminstone), när realpolitiken hindras av ideologiska hänsyn. I riksdagen är det i dag för alla riksdagspartier viktigare att av ideologiska skäl inte samarbeta med Sverigedemokraterna även om de skulle råka ha samma åsikt som det parti man själv företräder. Hellre en dålig, men ideologiskt korrekt, kompromiss, än ett bra realpolitiskt beslut.

Jag ska väl här understryka att jag inte har någon sympati alls till övers för rasistiska eller extrema politiska åsikter, men jag har inte heller mycket till övers för ideologiskt baserade anti-demokratiska metoder, där människor döms på grund av sin ideologiska övertygelse. Att låta människor uttrycka sin åsikt oavsett om man håller med om den är den viktigaste grundpelaren för demokrati, om vi begränsar vad man får uttrycka så förlorar vi, även om vi tror att vi agerar i demokratins namn.

Jag misströstar när det gäller möjligheten att fortsätta med de traditionella, ideologiska formerna för partipolitik. Jag tror att formerna för politiken kommer behöva förändras i grunden för att det ska bli möjligt att styra så diversifierade samhällen, med så många konkurrerande samhällsgrupper som har motstridiga intressen.

Den rådande regeringen har ett antal ideologiska käpphästar, som de låter styra mycket av samhällets funktioner. Men de ideologiska svärden hugger för grovt. Man ska arbeta om man kan. Men de som verkligen inte kan måste också värnas om. Arbetslinjen som ideologi är dålig, arbetslinjen som pragmatisk riktlinje, med utrymme för det humanitära är något som kan fungera.

Det är när ideologierna får råda i enfaldig allmakt som demokratin i vårt komplexa samhälle inte längre fungerar. Bästa möjliga till felsta möjliga är en bra inställning när man använder den som en tumregel, och inte som ideologi.

Read Full Post »

Vem drar gränsen för vad som är ett konstverk, egentligen? Det verkar som att just nu så är det konstnärerna som definierar vad som är konst och inte. Och definieras det som konstverk, så är det ett konstverk, och då får man visa upp det. Det känns som att konstbegreppet riskerar att tunnas ut till den grad, att det inte längre betyder något. jag lyssnade idag (20 maj 2010) på intervjun med Lars Vilks i Sveriges Radio och fick en hel del tankar kring konst och yttrandefrihet.

Lars Vilks säger i intervun att: ”Allt är en del i ett konstverk.”och på slutet så medger han att även intervjun är en del av konstverket kring rondellhundsteckningen.

Det är lite oklart om han i det första uttalandet menar processen som han själv definierar som sitt konstverk kring rondellhunden, eller om han menar att det gäller all konst. Oavsett vilket så drar han ju en godtycklig gräns mellan vad som är konst och inte när han säger att ”Det ska vara en skillnad mellan verkligheten och konstverket.” och i samma veva menar att den intervjun han genomför i radion är en del av konstverket.

Om man drar hans definition av processkonst till sin spets, så spelar vi alla med i det spel som han kallar sitt konstverk, även de som kritiserar honom, och de som även går till angrepp mot honom. Men han gör där en passande inskränkning: ”När man kommer till stor materiell förstörelse blir estetiseringen poänglös.” Ett uttalande som det inte verkar som att man håller med om på konsthögskolan, där nersprejade tunnelbanevagnar anses vara konst.

Det verkar på Lars Vilks som att inte heller yttrandefriheten är absolut. Han påpekar att vi måste vara överens om vilka spelregler som ska gälla, men säger strax efteråt i intervjun att ”det tycks ju som att många Muslimer verkar ha fått uppfattningen att man har stor rätt att föra fram sin egen åsikt och få den fullt ut godtagen. ” (11.13)  Jag trodde att det var det som var yttrandefrihet, att man får föra fram sin åsikt och att detta är accepterat.

Enligt Lars Vilks så innebär uppenbarligen yttrandefrihet inte heller att man får skrika ”svin och gris” till honom (10.25). Då är det istället en mob som inte ska uttala sig (eftersom de är fundamentalister och för såna gäller inte yttrandefrihet). Kanske lite grovt tolkat, men innebörden framstår rätt klart för mig. Konstnärer har större yttrandefrihet än vanliga människor, och naturligtvis större yttrandefrihet än fundamentalister.

Lars Vilks menar dessutom på slutet att nästan all bra konst är provocerande, och att alla konstnärer är provokatörer. Vad jag tycker han missar är att provocerande konst inte nödvändigtvis är bra. Och Lars Vilks rondellhund är dålig konst, som är enbart provocerande.

Som avslutning säger Lars Vilks också  att det är skillnad på en ”provokatör” och en ”bra provokatör”. Lars Vilks är en usel provokatör,  som förstör mer än han förstår.

Jag vill nog påstå att Lars Vilks är en usel provokatör, som med sina handlingar skapar mer skada än han själv är medveten om.


PS. Jag måste säga att jag inte anser att det är OK att dödshota någon, eller att gripa till våld. Det är inte min avsikt med det här blogginlägget. Våld löser inga problem. Jag vill heller inte begränsa yttrandefriheten. Men som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg så innebär yttrandefrihet också ett stort ansvar, ett ansvar som jag inte tycker att Lars Vilks tar.

Read Full Post »

Tvärstopp i snölopp…

I uppsala är det vår, så då tänkte jag köra ut med släpvagnen full med trädgårdsmöbler till stugan, och samtidigt inspektera vinterns härjningar på hus och tomt. Sagt och gjort… kopplade på kärran som stått i garaget. Hmm, lamporna fungerade inte, så jag får väl ”smyga” ut ur stan. På vägen börjar det regna och vindrutetorkarna visade sig snabbt inte fungera de heller. Det blir nog en ordentlig visit hos Volvo i samband med servicen nu.

Ju närmare stugan jag kommer ju vitare blir det på marken. Hmm, det ser inte bra ut. Sista snutten väg ner till stugan är ju helt oplogad under vintern. Ska jag säga att det märktes? Ja, jag klarade den lilla snövallen och sen var det inte så farligt. Till att börja med. Halvvägs ner minskar farten radikalt. Så kallat TVÄRSTOPP! Och där sitter jag, med släpvagn och allt… snön är nog ca femton, tjugo centimeter, och det klarar inte ens min fyhjulsdrivna Volvo. Med min kompis gamla militärvalp, kanske… men den har jag ju inte.

Utgrävning av bilen...

Så här ser det ut efter utgrävningen

Jag pulsar ner till stugan och hittar snöskovel och lastar den på lilla rödluvan (min fyrhjuling) och startar den. Den är lite småsur över att bli väckt mitt i vintern (som det fortfarande är där, tre mil norr om Uppsala). Men till sist med lite mild övertalning så puttrar hon igång. Hon är inte direkt lättkörd i decimeterdjup, vattensjuk snö. Men med gasen i botten så tar vi oss fram med ett gigantiskt snösprut bakom oss (och djupa fåror i snön).

Efter lite skottande, så lyckas jag i varje fall få bilen loss och till och med vända den på en smal skogsväg.

Här vände jag min Volvo 850... det var lite trångt...

Till slut stod den också på en del av vägen som inte var så snötäckt. Nu börjar det bli sent, så det är bara att lasta av den tunga släpvagnen där den står, och sen försöka köra ner den med Rödluvan till stugan. Det är kanske 400 meter av snödränkt skogsbilväg… Oj, vad det slirar och går.

Så här såg det ut på de enkla bitarna.

Nu står Rödluvan parkerad vid stugan, bilen är hemma på parkeringen. Och jag, jag ska strax lägga mig att sova, efter en aningen större motionsinsats än jag hade planerat…

Read Full Post »

Ja, det kan verka så… allt verkar hända 2012. Nu verkar det som att dispensen som EU har gett för att få tillverka surströmming och sälja denna delikatess går ut 2012. Det har egentligen inte med fisken som sådan att göra, utan problemet ligger i att fetare fisk (som då strömming) samlar på sig mer dioxin än annan fisk. Så surtorsk är inget problem.

Men ändå. Jag äter surströmming, men kan även låta bli. Det är ingen livsviktig delikatess för mig, men det är något som jag å andra sidan är förtjust i som företeelse. Om det är för att min syster jobbat som surströmmingssalterska hos Oscars i Tynderö och kom hem med sitt tjocka hår fullt av ”arom”, vill jag låta vara osagt. Men jag tycker att surströmmingen är viktig.

Då kan man fundera lite på vad ett eventuellt förbud skulle vara bra för? Ja, för att skydda folk från dioxin, förstås. Det ansamlas nämligen i kroppen. Men vänta nu… hur mycket surströmming äter en människa egentligen? Några kilo per år? Jag är nog tveksam till om ens en inbiten surströmmingsälskare kommer upp i mer än ett par kilo per år. Och gemene man, förmodligen bra mycket mindre. Så hur mycket dioxin ansamlas då av dess ynka surströmmingsfileer (de som äter strömmingarna hela med ett kraftigt tag i stjärten får skylla sig själva)? Jag tror knappast att det är så mycket att det får någon allmän folkhälsohöjande effekt att förbjuda just surströmmingens vidare produktion. Ja, möjligen om man skulle försöka sig på burken på bilden…
En liten burk med surströmming

På något sätt så känns det som att samhället blir allt mer fyrkantigt och att reglerna blir mer och mer utan undantag eller kompromisser. Är något farligt, ska det förbjudas, oavsett hur lite det är. Jag undrar t.ex. om inte kvicksilvret i alla lågenergilampor som slängs på fel ställe kommer visa sig vara en större hälsofara, än dioxinet som finns i surströmmingen.

Kanske ska påpeka att jag INTE tror att världen kommer gå under 2012, oavsett surströmmingens öde… Men försvinner surströmmingen kommer den kvarvarande världen vara en mycket tråkigare plats.

Read Full Post »

Stora och små…

I vanliga fall brukar jag bli mer upprörd över de som förfasar sig över att man visar människan som hon blev skapad (och kanske även i ögonblicket hon blir till) än de som förfasar sig över att folk slår ihjäl varandra i TV-rutan (eller på film). Att eåringen människor som älskar varandra borde vara mindre kontroversiellt än att visa människor som dödar varandra.

Men i senaste Melodifestivalssändningen gick tydligen Dolph Lundgren över gränsen… I varje fall över gränsen för vad en treåring klarar av att se. Treåringen klarade tydligen att se de tidigare avsnitten med den hemske Dolph, men senaste avsnittet, där Dolph, mycket skådespelaraktigt, på övertydligt stuntmannavis hanterade tre skurkar på en gång, det var tydligen för mycket. Här kan ni se klippet, och känsliga treåringars föräldrar varnas. Titta när barnen har somnat!

Nu har två familjer stämt SVT för att det var så kraftiga våldsinslag att deras barn inte klarade av det. Uppenbarligen var dessutom famlijen kraftigt drogpåverkad, eftersom man inte ”hann stänga av TVn” innan sketchen sändes. Våldsinslaget kommer nämligen flera minuter in i sketchen.

Men frågar jag mig… vad hände på TVn bra mycket tidigare (typ när Rapport sänds)? Vad tyckte treåringen om allt fint och vackert (verkligheten) som sändes där? Hur skyddar de vuxna sina barn mot verklighetens filmer?

För övrigt så undrar jag lite försynt vad en treåring gör uppe efter nio på kvällen? Är föräldrarna så lata (och flata) att de inte orkar lägga barnen på en vettig tid? Jag undrar om inte socialtjänsten kanske skulle ta sig en titt på föräldrarna som förfasar sig över att TV sänder våldsinslag så tidigt när deras treåring vägrar gå att lägga sig.

Det kanske blir dags att återuppväcka John Blund från det härliga 70-talet… Hallå, Lennart Svahn, var är du? HJälp oss! Låt John Blund komma tillbaks vid sju, så att föräldrar vet när deras barn ska gå isäng…

Förhoppningsvis slipper vi med det alla pundiga föräldrar i fortsättningen… Hej John Blund och Dolph!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen2010/article6763678.ab

Jag inser att det kanske är på sin plats att säga att jag absolut inte försvarar allt våld som visas på film och TV. Jag tycker det är bra mycket värre, som sagt att visa våld och mord och död, än att visa mänsklig kärlek i sin mest utlämnade form… Men det får finnas gränser för vad som inte är tillåtet också.. och då tycker jag nog personligen att Dolph hamnar på den tillåtna sidan, med bred marginal.

Read Full Post »

Stillhet på sportlov…

Susade uppför liften i Ullådalen. Åres härliga berg tornar upp sig kring mig i solskenet, och jag inser efter en stund att jag är så koncentrerad på att åka skidor att jag inte hinner med att titta på allt som är runtomkring mig, inklusive det fantastiska sceneri som finns. Jag stressar upp och ner för backen och missar det som egentligen är meningen med lovet… att ta det lugnt och njuta av allt vackert runt omkring.

Väderfenomen över Årefjällen

Jag satte mig att titta på de konstiga väderfenomenen högt uppe i backen. Jag hade knappt fått av mig skidorna och njöt av utsikten, så kom en trevlig person och frågade om jag gjort illa mig. Det är lite intressant att en person som sitter och tittar på utsikten snarast förutsätts ha råkat ut för en olycka än sitter still av egen vilja…

Det känns ibland som att vi har alltmer bråttom att ha ledigt att vi glömmer att faktiskt ska njuta av ledigheten, snarare än prestera (t.ex. ett visst antal åk per dag). Bara för att man får åka jättemånga gånger, så betyder det inte att man förlorar pengar om man inte utnyttjar åkkorten till max. Man kan faktiskt ha det skönt också…

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »