Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Jämlikhet/Jämställdhet’ Category

Läste idag i en artikel från i våras i Aftonbladet om att centern ansåg att man borde ändra namnet på Mödravårdscentralen till föräldravårdscentralen. Nu var det här alltså skrivet i April, men jag kan ändå inte låta bli att fundera lite över problemet. Problemet är naturligtvis inte namnet, det kan gott få fortsätta heta mödravårdscentral för min del.

Men, jag funderade en sväng till. Jag jobbade hårt för att vara en deltagande pappa när det begav sig för femton år sedan, och inte bara före födseln. Jag var med på alla mödravårdscentralsbesök utom ett (vilket naturligtvis råkade vara det där jag definitivt borde varit med, eftersom det var då det konstaterades att det var havandeskapsförgiftning på gång). Men, och det är lite det som jag har tänkt på i efterhand, jag fick inte med mig så mycket hem från de besöken.

Att bli pappa är det absolut bästa som hänt mig. Jag kan fortfarande minnas natten efter födseln då jag inte sov en enda blund, utan njöt av att hålla den lilla flickan, som snusade i min famn medan jag såg hur solen började gå upp över hennes första dag. De känslor som tumlade omkring just då, var helt obeskrivliga. Och, jag var helt oförberedd. Jag hade läst böcker om föräldraskap, jag hade även varit au-pair till fyra barn i åldrarna 3 mån – 11 år (Tack, Ingrid!), och jag hade naturligtvis sett hur magen växte på min fru under månadernas gång.

Men det spelade ingen roll. Jag var inte beredd. Jag kunde i och för sig mycket mer av det praktiska än många andra pappor förmodligen kan inför det första barnet. Men jag var helt oförberedd på att vara pappa. I ena stunden var jag det inte, och i den andra var jag helt plötsligt det. Det var inte helt lätt att acceptera och inse. Jo, logiskt förstås. Vi hade ett litet knyte som behövde vårt stöd dygnet runt, självklart. Men emotionellt så hade jag ingen förberedelse alls. Mammor har små sparkar som vi med nöd och näppe kan känna utanpå magen. Det händer saker med kroppen (som inte alltid är positiva, förstås) som hjälper till att förbereda mamman på att det kommer hända något. Visst är det en stor omställning även för mamman. Men jag tror att alla besöken på MVC, med alla provtagningar, samtal och annat faktiskt gör att mamman är mer förberedd på det som komma skall.

Oavsett om det nu ska heta mödravårdscentral eller föräldravårdscentral, så tror jag den viktiga förändringen skulle vara att redan från början ta med papporna och deras känslor inför barnet när graviditeten är ett faktum. Vi ges ingen hjälp att förstå, vi lämnas ofta utanför. Jag mötte flera gånger höjda ögonbryn när jag följde med in på undersöknings-/samtalsrummen. Och även när jag accepterades, så var det som följeslagare åt mamman, inte som pappa, som jag var där.

Nej, förresten, det var faktiskt ett tillfälle då jag fick uppleva något extra som pappa. Det var inte ultraljudet, det lämnade mig rätt oberörd på sätt och vis. Nej, det var när jag fick höra min dotters hjärta slå inne i mammans mage. DÅ kan jag helt klart konstatera att jag fick en första insikt i att mitt liv skulle förändras totalt några månader senare. Det var magiskt, och jag fick faktiskt höra det samtidigt som mamman upplevde det. Då var jag för en liten stund redan pappa, redan likvärdig förälder. Men i övrigt var jag rätt bihangslik under mödravårdstiden.

Så strunta i namnet, och ändra i så fall hellre på funktionen, och bredda den till att även förbereda papporna mentalt på en av de stora förändringarna i deras liv. Gör den till en föräldraförberedelsecentra, även om den fortfarande får heta MVC…

Read Full Post »

Vem är Försäkringskassan till för egentligen? Den som behöver hjälp, trodde i varje fall jag. Men det verkar inte vara så. Försäkringskassan förmedlar det som kallas underhållsstöd till föräldrar som hamnat i tvister där ena parten missköter sitt underhåll. Man skulle ju kunna tro att om en förälder konsekvent missköter inbetalningarna, så skulle man kunna få hjälp… Men nej då, det räcker tydligen med att föräldern anger att ”det finns en avsikt att betala rätt summa varje månad”, så ska Försäkringskassan gå på hans eller hennes linje.

Så länge avsikten finns, kan tydligen inte Försäkringskassan skydda den förälder som behöver pengarna för att få ekonomin att gå runt. Skulle det inte betalas fullt belopp i framtiden, så måste föräldern som ska ha pengarna kontakta Försäkringskassan varje gång detta händer, så att Försäkringskassan kan anmoda den betalande föräldern att erlägga fullt belopp. Och den betalande föräldern slipper påföljd, eftersom ”avsikten att betala fullt” fortfarande finns…

Om nu det är så enkelt att få in pengarna, så borde Försäkringskassan kunna bistå den enkla förmedlingen för att skydda personer som är i behov av hjälp. Men genom sitt tungrodda system, så blir det en stjälp för den som redan är i en utsatt position.

Read Full Post »

”Yes, we are all indiviuals…” men inte om vi har en funktionsnedsättning. Då blir individuella behoven likadana och dessutom formade efter var vi bor. I bloggen ”Full delaktighet! – nu!” skriver Emma Johansson om bl.a. detta problem. Läs gärna artikeln, som är tankeväckande (ja, hela bloggen är ju högintressant inför valet).

Emma lyfter fram flera olika problem i artikeln, som jag tycker är viktiga och som vart och ett kräver sin egen diskussion:

Olika behandling i olika landsting/län

Idag är det mesta som berör stöd till personer med funktionsnedsättning beroende på var man bor i Sverige. I Östergötland är en elmoped inte ett hjälpmedel man behöver, medan det i andra landsting anses vara ett nödvändigt stöd för en person som har lägre mobilitet.

Mer skrämmande är kanske att alla hjälpmedel i princip tillhör landstinget, dvs. om jag som funktionsnedsatt vill flytta över en länsgräns, så måste jag t.ex. lämna tillbaks min nedslitna och inkörda rullstol, så att jag kan få en ny och helt ovan rullstol från det nya landstinget. Det är som om vi skulle kräva att alla som flyttar till en ny ort, skulle få lämna tillbaks sina skor, och sen vänta några veckor på att få en ny uppsättning i den nya staden…

Men det finns andra skillnader mellan landsting, som också påverkar den mobilitet som krävs för att kunna ta jobb på annan ort, till exempel. Behovet av personlig assistans omprövas t.ex. av den nya orten. Att flytta till ett jobb kan alltså medföra väsentligt sämre personlig assistans för en person. En påtvingad försämring, eftersom man ju måste ta ett anvisat jobb.

Olika behov ställs mot varandra

Vad är viktigt i en persons liv? Det är något som bestäms av staten/landstinget/kommunen. I varje fall om man har en funktionsnedsättning. Men om man har ett behov av att komma ut i naturen, men samtidigt behöver kunna ta sig fram ledigt och fint i hemmet, så måste man välja. En mer terränggående elstol passar inte alltid i hemmet och att få två olika är naturligtvis inte att tänka på. MEN, det finns inte ens möjlighet att låna en stol t.ex. för en fjällvandring.

Men det är klart, som funktionsnedsatt har man inte det behovet. Eller så har man inte behovet av att fungera i hem och stad.

Möjligheten att välja utformning på sina hjälpmedel varierar

Bara en så enkel sak som att få ett hjälpmedel som man trivs med är starkt begränsat… Jag citerar från Landstingets i Östergötland Riktlinjer för förskrivning:

Önskas till exempel annan färg på hjälpmedlet betalar brukaren
både för den eventuella merkostnaden för annan färg än den/de
som finns i landstingets sortiment, samt återställningskostnad.
Den sammanlagda merkostnaden betalas alltid i samband med
att hjälpmedlet förskrivs.

För barn och ungdom upp till 18 år gäller att de kan få välja
färg på sin rullstol utifrån leverantörens standardfärger, utan
någon merkostnad.

Att få välja färg på sitt hjälpmedel är alltså ingen rättighet, utan kostar extra. När jag var ung, så målade jag fjärrvärmeventiler i Enköping. Jag hade två färger att välja på… grått och grått. Ungefär samma val som finns idag för rullstolar.

Att få välja hjälpmedel är också starkt begränsat. Har man behov av en säng med justerbar botten (så att man kan resa upp huvudändan eller foten) så har man några olika sängar att välja på. Men de ser av någon anledning ut så här allesammans:

Institutionssäng

De tillåtna sängarna...

Nu finns de tyvärr inte som dubbelsängar, och de tål inte heller att bära två personer samtidigt (men det gör ju inget, för en person med funktionsnedsättning kan ju inte ha en partner, än mindre sex). Om man nu inte tycker att en sån vacker skapelse direkt passar in i ett vanligt mysigt sovrum, så kan man ju hitta andra lösningar som t.ex. denna:

Den icke-tillåtna sängen

En mer sovrumsvänlig säng med samma funktionalitet.

Denna säng får man dock betala helt själv. Man får inte ens ett bidrag motsvarande kostnaden för insitutionssängen om man väljer att vilja ha ett lite mindre sjukhusaktigt hem. Det finns en standardlösning, och vill man inte ha den, så får man helt enkelt skylla sig själv. Då kan man tjäna in den kostnaden istället.

En god vän till mig behövde en speciell stol för att kunna jobba, han fick en speciell stol, det var bara det att den dyra stolen som han fick som hjälpmedel inte fungerade men som han fick ändå trots sina protester. Han åkte sen till ett vanligt möbelföretag och köpte den stol han behövde för några hundra. Den fungerade, men det gick ju inte att få bidrag för den eftersom det inte var standardhjälpmedel.

Dags för förändring?

Det är nog dags att se över många saker när det handlar om stöd till personer med funktionsnedsättningar. Hjälpmedel och assistans måste vara personliga, och inte beroende på i vlket landsting man bor. Man ska naturligtvis inte behöva betala för att få de grundläggande behoven tillgodosedda, men man ska naturligtvis inte heller bli olika behandlad beroende på var man bor.

Dessutom måste den stödjande tekniken befrias från känslan av institution och statlig egendom. Att ständigt vara en patient (sittande i landstingsgrå rullstol, sovande i sjukhussäng, m.m.) trots att man bara har en funktionsnedsättning som inte behöver behandlas är inte värdigt vårt samhälle idag. Att man måste ”byta” hjälpmedel (ja, ändra hela grundförutsättningen för sitt liv, med assistans m.m.) bara för att man vill flytta över en länsgräns (kanske för att byta jobb) är inte år 2010 utan bara medeltida syn på funktionsnedsättningar.

Read Full Post »

Cyklar kan inte minska biltrafiken – DN.se.

Det handlar nog inte så mycket om att ersätta ett trafikslag med ett annat. Det handlar om att se till att man ger förutsättningar för alla trafikslag. Ofta innebär lösningar som gör det enklare för bilar, att det blir svårare för andra trafikslag. Det är cyklister och fotgängare som får använda sig av tunnlar (och ofta ganska jobbiga uppförsbackar). Det är cykelbanor som går i krokar och svängar för att låta nya raka gator gå rakt fram. Det blir helt enkelt hela tiden lösningar på bilens villkor, och inte på de mer naturvänliga transportmedlens.

Tänker man sedan i termer av funktionshinder, så blir tunnellösningar på korsningar nästan komiskt dåliga. Att rulla nerför kan ju gå bra… men att med ren muskelstyrka ta sig uppför en backe som finns under vanliga gator och tåglinjer är inte enkelt ens för en vältränad person.

Återinför möjligheten att ta med cyklar, både på pendeltåg, bussar och andra kommunala färdmedel. Låt cykeltransport ingå i biljetten, och se till att det finns hyr- eller lånecyklar att tillgå på centrala platser. Enkla lösningar, som egentligen bara är tekniska problem, och tekniska problem kan ju lösas.

Det som behövs är en genomarbetad helhetssyn på kommunikationspolitiken. Frågan är väl bara om viljan att åstadkomma en sådan finns?

Read Full Post »

Jag skriver det här inlägget med vetskapen om att jag riskerar att kritiseras för innehållet. Men om man läser noggrant, så bör det ändå framgå vad jag egentligen tycker, utan att det ska färgas genom rasistiska eller anti-rasistiska solglasögon.

I en omröstning har man nu i Belgien infört ett förbud mot Burka och Niqab. Orsaken är, enligt de som står för förslaget, att man vill se till att människor inte kan vara anonyma på offentlig plats. Ganska så genomskinligt i min mening. Ska man också arrestera de människor som bär ett munskydd (så att man bara ser ögonen ovanför kanten)? Sen kan man ge dispens för karnevaler och maskeradliknande tillställningar. Varför det? Är det inte lika viktigt att se ansiktet när man har ”normala” belgare som bara skyler ansiktet för att de inte vill bli igenkända eller tänker ha kul?

Jag vill inte här ta ställning till huruvida plagget som sådant är ett större förtryck av kvinnan än t.ex. det av grupptrycket påtvingade modet med bara magar, eller kort-korta kjolar som har som enda syfte att objektifiera kvinnokroppen. Jag vet vad jag tycker och jag tror att andra kan räkna ut vad jag tycker också. Men det är min privata åsikt.

Det som stör mig i det här beslutet är i stället två olika saker som har samband med ämnet. Det första är varför ett land måste lägga sig i en sån privatsak som ens klädsel, och på ett sådant ensidigt och utpekande sätt? Om en person vill bära en viss klädsel så bör det vara tillåtet. Finns det då inget som borde vara otillåten klädsel? Jo, förmodligen, men den gränsdragningen är inte alls lätt att göra. Ett svenskt exempel på när det var problem, var när ett antal kvinnor protesterade mot att de måste bära bikiniöverdel på offentliga badhus, medan männen slipper. Bör det vara tillåtet eller inte att vara helt naken? Frågan är varför statsmakten ska lägga sig i en viss klädnad och försöka ändra på den?

Men det andra är mer strikt kopplat till den religiösa tanken bakom förbudet. För visst är beslutet ett tydligt slag mot de islamiska grupper som följer de traditionella ritualer som innefattar burka eller niqab. Notera att det inte handlar om alla islamiska grupper, utan bara de som tillämpar Koranen på det sätt som involverar just bärandet av de här klädesplaggen. MEN, och det är ett stort men, det kommer förmodligen att sammankopplas med hela den islamiska världen. Och det är här jag ser problem två. Genom förbudet mot burka och niqab har Belgien (och snart också Frankrike) satt fokus på en religiöst grundad företeelse.

Det står nu varje islamiskt styrt land fritt att införa motsvarande restriktioner gentemot icke-muslimer. Risken är att vi som vill besöka ett land med en islamisk regim, riskerar att få betala ett högt pris för detta, i form av böter eller fängelse om vi har något i vår packning eller i vår garderob som inte följer de muslimska sedvänjorna. Det kanske till och med blir förbjudet i något land för en kvinna att ha normala (enligt vår sedvänja)..

Så vad vinner Belgien på detta? Jag är böjd att konstatera att de inte kommer vinna något alls. Tvärtom. Jag tror inte ens att de kommer att stärka kvinnans ställning med det här. Förbud av det här slaget ger ofta upphov till martyrer och aktioner. Det kommer säkerligen att ske i det här fallet med. Och mest lidande av allt kommer demokratin att bli. Ett demokratiskt samhälle kan inte agera med förbud, utan måste agera med argumentation och konstruktiva handlingar. Förbud mot åsikter och religion har väldigt sällan gett avsedd effekt.

Snarare tvärtom…

Read Full Post »

Det kan kanske hända att någon undrar över vilka konkreta valfrågor jag saknar i debatterna? Därför tänkte jag ge exempel på några sådana i det här inlägget. En del frågor är enklare än andra, en del är mer intrikata att svara på, men jag har oavsett vilket, inte hört dem ventileras i debatten. Så här kommer några av mina förslag på frågor:

  • Hur ska man se till att ALLA har lika chanser på arbetsmarknaden?Idag är det många som inte ens får chansen till ett jobb, t.ex. för att de råkar vara invandrare eller råkar ha en funktionsnedsättning. Den dolda diskrimineringen är ett stort problem som måste tas om hand, om man ska kunna få med alla som vill.
  • Hur ska man se till att ALLA människor har möjlighet att åka med offentliga hjälpmedel? Idag är det t.ex. inte möjligt att åka tåg på alla sträckor om man sitter i rullstol.
  • Hur ska man se till att folk får den hjälp de behöver, t.ex. personlig assistans, bidrag eller hjälpmedel, utan att de behöver vara advokater, och/eller behöver redogöra för allt de gör, t.ex. minsta lilla besök på toaletten?
  • Vad vill man göra för att se till att ALLA människor har en minsta dräglig standardnivå och inkomst? Pensionärer som inte har råd med mat, sjuka som inte har råd att vara sjukskrivna (eller blivit utförsäkrade).
  • Hur ska vi få ett humant samhälle, istället för ett samhälle som styrs av inhumana regler?Kanske inte så konkret frågeställning, men idag är det svårt att vara mänsklig som handläggare, det är bättre och enklare att gömma sig bakom alla regler som finns.

Detta var bara några exempel på ganska konkreta (nåja, nästan i varje fall) frågeställningar som behöver svar. Egentligen kan man väl översätta de här frågan till den mer abstrakta ”Hur ska vi få ett humanare samhälle för alla?” men då blir risken att vi får ”politikersvar”. Det vill jag inte ha, jag vill ha konkreta löften (med införandegaranti) från de partier som vill att jag ska rösta på dem.

Kan vi möjligen få andra svar än ”Vi ska tillsätta en utredning”?

Read Full Post »

Jag försöker att göra min medborgerliga plikt och lyssna på den politiska debatten. Men ju mer jag lyssnar, ju mer förtvivlad blir jag. Var finns den riktiga politiska debatten. Jag lyssnar efter konkreta vallöften. Men de luser med sin frånvaro, i mycket hög grad.

Det jag hör är den retoriska politiken, politiken som går ut på att tala om hur dålig motpartens politik är jämfört med den egna. Jag tror inte jag har hört någon politiker säga att något förslag från motparten är bra och ska stödjas. Nej, det handlar om ”kostnadschocker”, ”tobleronepolitik”, ”skräckpropaganda” osv. Motståndarna är ”oansvariga” och förstår inte vad de gör. De förstår inte heller att det bara är få som drabbas, eller att den som drabbas orättfärdigt är det synd om (senast i dagens debatt i  radion mellan Ohly och Hägglund). Sanningen finns i det egna blocket, och ingen annan stans. Politikerna verkar ha gjort det till en konst att

Hårddrar jag det hela? Ja, kanske lite, det finns säkert undantag. Men det är förvånande hur svårt det är att förstå vad politikerna vill, när allt döljs i politisk retorik. Det som blir kvar i mina öron är retorisk politik, som är fullständigt ointressant för mig som väljare.

Jag saknar politiker som diskuterar reella frågor som hur vi ska göra samhället inkluderande, hur vi ska stoppa diskrimineringen eller hur vi ska se till att även personer med funktionsnedsättning har en seriös chans att få en anställning. Att bara prata om utanförskap och att folk inte vill arbeta, det hjälper inte en person som nekas anställning hela tiden, bara för att han eller hon sitter i rullstol. Då handlar det inte om vilja, då handlar det om att inte FÅ arbeta. Och att ersätta den nekade platsen med mera utbildning är inte heller en lösning om man vill arbeta, men nekas den möjligheten.

Men det pratas inte om det här i politiken. Det pratas om att si och så många är arbetslösa, eller att det är en usel arbetsmarknadspolitik, men jag hör inga förslag på hur vi verkligen ska få mer folk i arbete, av de som verkligen vill.

Jag efterlyser diskussioner med riktig politik. Jag saknar diskussioner där den retoriska politiken har kastats på sophögen, där den hör hemma, och ersatts med en diskussioner om riktig politik, politik som berör de enskilda människorna.

Read Full Post »

I ett samhälle finns människor. Ett samhälle består av människor. Ett samhälle, som ska vara värt något, måste ha plats för alla. Vi kämpade hårt för att stödja kampen mot apartheid i Sydafrika. Det var något som alla tyckte var fel, något som alla kunde ställa upp på.

Ibland undrar jag över om det är så att det är lättare att kämpa mot orättvisor i andra länder än i det egna. Eller om det är så att vissa orättvisor är orättvisa, medan andra kan rättfärdigas. Ett populärt ord idag är ”utanförskap”. Frågan är när någon kan betraktas som utanför. Är det när man inte får göra något, eller när man inte kan göra något som alla andra kan. Eller är det när man inte kan göra saker på samma villkor som andra?

Att behandla folk olika baserat på någon egenskap hos personen, det ser vi som fel i dagens samhälle. Det måste till och med vara lika behandling när det gäller frisörer (även om man kröp förbi den särbehandlingen genom att prata om kort och långt hår istället för om kille eller tjej). Men fortfarande får rödhåriga människor betala runt 100 gånger så mycket för vissa tjänster än andra med ”normal” hårfärg. Det trodde ni inte, eller hur?

Men ett visst resebolag kräver faktiskt över 5000 kronor (mot normala 165 kronor) för rödhåriga som ska åka till ett vanligt turistmål. Är det rimligt? Ska vi verkligen betala för att vi drabbats av rödhårighet? Men så är det faktiskt idag.

Tror ni mig inte? Nej, jag förstod nog det. Och naturligtvis har ni rätt. Ingen kan väl komma på den dumma iden att sålla ut personer med rött hår? Det vore ju helt emot allt vi tycker är rätt och riktigt. Och visst har ni rätt, ingen med rött hår behöver betala mer för sina transferresor.

Jo, förresten, det finns en kategori rödhåriga som tvingas betala 5000 kronor för sin transferresa. Nämligen de som inte kan använda sina ben. Och det är naturligtvis inte så att det är rödhårigheten som spelar roll, utan den funktionsnedsättning som personen har.

Kan man inte använda sina ben kostar det 5000 kronor mer att åka buss mellan flygplats och hotell. Företaget frågade faktiskt till och med om de inte kunde flyga med någon annan (!). Det är intressant med resebolag som inte vill ha kunder. Självfallet kommer jag att göra som de säger, välja ett annat flygbolag. Och jag kommer rekommendera alla andra som åker på semester att göra detsamma. För företag som idkar apartheid vill jag inte ha att göra med. Vill du?


Jag ska skriva till företaget ifråga och fråga om hur de tänker. Har de inget bra svar (eller inget svar alls) så kommer jag skriva ut namnet här på bloggsidan och även använda det i mina rapporter och artiklar som bra exempel på dåligt bemötande av personer med funktionsnedsättningar. Jag vet inte om det är lagligt, eller inte, men jag kan inte annat än se att det är en intressant upplysning för den som måste åka någon annanstans…

Read Full Post »

Vem är en människa att du tänker på henne? Det är ett klassiskt citat, men ack så aktuellt. Vi tänker på våra medmänniskor i termer av etiketter. När jag gick förbi en granne med hans son, så hörde jag hur pojken (3 år) sa: En granne till! Jag var helt enkelt etiketterad som ”granne”!

Många gånger gör det oss ingenting att bli etiketterad på det viset. Det skadar oss inte på något sätt att få en alldaglig etikett. Däremot kan det uppstå tillfällen när etiketten används för att klassificera någon med en utpekande eller nedsättande egenskap. Att använda en utpekande egenskap anger implicit att personen inte är ”normal” i något avseende. Hudfärg, ålder och andra liknande egenskaper används ofta för att markera en persons ”identitet”.

Vi gör det här utan att tänka oss för, men det är ofta inte speciellt bra. En person som är 39 år, är inte nödvändigtvis medveten om sig själv som den 39-årige person han eller hon utpekas som. Den etikett som är lättast att acceptera är förmodligen det egna namnet. Men det finns många som inte trivs med den ”egenskap” som namnet ger dem. De byter sina namn. De vill ha namn som bättre uttrycker vem de är, och det är naturligtvis väldigt viktigt.

Att prata om människor som egenskaper istället för som de individer de är, är naturligtvis ett enkelt sätt att etikettera de man pratar om. Det finns å andra sidan egenskaper som används för att förminska män
niskor också. Detta sker både medvetet och omedvetet, naturligtvis. Vi har våra förutfattade meningar som lätt kommer till tals i hur vi pratar om andra. Eller, för den delen till andra.

Jag hörde för ett tag sedan om en person som skulle boka en biljett på tåget till Umeå. Hon ringde till biljettbokningen och följande scen utspelade sig:

– ”Tyvärr vi tar inte mot några Rullstolar….
– ”Men, vet du, Jag är ingen rullstol. Jag är Veronica. Jag är kund hos SJ o vill gärna boka min resa.”

Men det blev tvärstopp. Genom att hon inte har bokat sin resa i väldigt god tid, så får hon ingen mer hjälp. (Hon ringde till Färdtjänsten och då talade de om för henne för att hon måste förstå att det är minst 3 veckors beställingstid…

Allt detta för att hon ”är en rullstol” och för att SJ inte ”tar rullstolar på tåget”. Exemplet är ju snudd på tragiskomiskt, men det är också ett alltför bra exempel på hur många människor betraktas idag. Att vara beroende av en rullstol för att kunna delta i samhällslivet betyder att man i mångas ögon ”blir till en rullstol”, och samtidigt inte längre är en likvärdig människa. Att vara tvungen att beställa en resa på en normal ressträcka med lång framförhållning fungerar ofta, men inte i alla situationer.

Det som många har svårt att inse är ju att just de tekniska hjälpmedlen ofta har en speciell roll för en person med en funktionsnedsättning. I en del fall kan man mer eller mindre säga att t.ex. en rullstol blir personens ben. Det är intressant hur det kan uppfattas av varelser som inte har de förutfattade meningar som vi har. Min hund lägger ofta upp tassarna mot hjulen på rullstolen när hon söker kontakt. Hon har accepterat hjulbenen som något naturligt (hon har även lärt sig att hjulen kan trampa henne på tassarna, om hon inte aktar sig).

Även om det kan tyckas långsökt, så kan man lite jämföra det med att vara beroende av glasögon. För en invand bärare av glasögon så blir glasögonen mer eller mindre en del av kroppen. Utbytbara, förvisso, men ändå en del av kroppen. Och vi glasögonbärare har kommit långt, eftersom vi har ett enormt urval av glasögonformer att välja mellan för att passa vår personlighet. Och mycket riktigt, det finns väl inte många glasögonbärare som har undgått att bli ett par glasögon i skolan. ”Glasögonormar” är vi allihopa.

Jag tror att vi har långt att gå när det gäller att tänka i termer av inkluderande. Men ett första steg att ta tror jag handlar mycket om att se människorna, istället för deras egenskaper, i termer av funktionsnedsättningar, eller för den del, behoven av stödjande teknik. Att man måste ta hänsyn till tekniken i vissa situationer är naturligtvis helt klart, men man kan göra det med en människoinriktad syn istället för att se människan som den rullstol hon inte är, men behöver….

Read Full Post »

Vi gick på promenad en dag i höstas innan snön hade kommit. Det var ruggigt och kallt. Första hindret kom redan efter 50 meter, när det skrapade i. Trottoarkant, kallas det visst. En trottoarkant som man inte kunde komma upp för. Det gällde att hitta en plats där den var tillräckligt låg för att man skulle kunna komma upp. Där fanns ett övergångsställe med vita streck. Men inte ens där var det riktigt lätt att ta sig upp. Det kändes som att det skulle vara lättare att ta sig fram på gatan istället, så det gjorde vi en stund.

Bland pölar, vattenpussar och hål i asfalten slingrade vi oss fram utan missöden på vår promenad. På andra sidan vägen gick det bättre. Där var inte trottoarkanten så hög. Åtminstone inte överallt. På några ställen var vi tvungna att försöka hitta lägre trottoarkanter i gathörnen. Speciellt på de ställen där man lagat vägen eller där man INTE hade gjort det.

Efter ett tag insåg vi att vi inte visste riktigt hur trottoarkanterna såg ut längre fram… Så vi kortade av vår promenad och tog en ”säker” väg hem. Nåja, så säker som den kan vara. På några ställen var det hål i gatan, och en lång sträcka med kantsten visade sig vara rätt jobbig att ta sig över.

Varför kan man inte se till att gatumiljöerna är framkomliga med rullstol? Jag utmanar alla som utformar vår gatumiljö på en promenad med rullstol, och helst i rusningstrafik. Vi behöver inte ta någon speciell väg, problemen finns överallt. Bara att gå omkring på stan med en person i rullstol, vanlig eller eldriven, borde vara tillräckligt för att öppna ögonen på någon som planerar vår miljö.

Så kom igen gatuplanerare, gör ett race för framkomligheten och se var ni kommer fram…

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »