Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det är nästan lite otäckt att läsa kommentarerna som kommer in lite då och då. Det är så många som känner igen sig i min berättelse som jag skrev för fyra år sedan. Många tycker också att det är skönt att få känna igen sig i beskrivningen och upptäcka att de inte är ensamma. Men den fråga jag ställer mig är varför så många tror att de är ensamma om att ha hamnat i sin jobbiga situation? Man tror sig vara ensam, och det just när man som mest behöver stöd och tröst för att komma vidare.

När jag hamnade i min utbrändhet, så stannade världen mer eller mindre. Vare sig kropp eller hjärna ville röra sig framåt, och jag levde bara dag för dag. Att inte själv förstå vad som hänt, och då inte heller känna sig förstådd var som att leva i ett vacuum, och det fanns till en början en stor känsla av skam och misslyckande hos mig. Men det ändrade sig när jag helt plötsligt bestämde mig för att min enda chans att gå vidare var att försöka få folk i min närhet att förstå vad som hade hänt mig. Bland det som jag insåg var att jag var tvungen att göra, var att beskriva det för mina kollegor då när jag hade börjat att arbetsträna igen. Det är konstigt att man behöver gå och lägga sig mitt under arbetet för att sova. Det är konstigt att man helt plötsligt inte kan ta sig i kragen nog för att åka till jobbet. Och det är konstigt, även för den som drabbats. Det är också en känsla av skam förknippat med det, eftersom det är en svaghet.

Det är dock inte något att skämmas över, som jag redan skrivit om. Däremot tror jag det blir mer och mer viktigt att vi syns, om inte för vår egen skull, så åtminstone för att hjälpa andra som hamnat i samma situation. Men jag tror inte att det räcker, för det behövs också mer upplysning av de som kommer i kontakt med oss när det väl har hänt. Det är så mycket missuppfattningar som finns kring utbrändhet, att man nästan kan bli mörkrädd. Jag upplever det som att många tycker att det är skönt att kunna berätta för närstående och kollegor om vad det innebär, och visa på att det inte är bara de som känner så. Men ett av de viktigaste skälen till att det blir viktigt att synas, är att arbetsgivare och samhällsplanerare måste börja ta hänsyn till att det finns skäl till att folk bränner ut sig, för att  kunna avhjälpa att det händer fler.

Så hur skulle man kunna gå vidare för att sprida informationen vidare? Jag har funderat länge på det hela och tänkt på möjligheten att skapa ett nätverk för att dela informationen om utbrändhet. Genom att samla människor med liknande erfarenheter i ett nätverk, blir den samlade rösten mer tydlig och klar, än om var och en pratar med sin närmaste omgivning. Problemet är ju att man oftast inte orkar engagera sig heller, och att då organisera sig i en förening kan vara ett nästan oöverstigligt projekt. Ett nätverk är en mycket mer lös konstellation, dit man kan vända sig, utan några förbindelser för att få stöd och information. Det finns redan en förening i  Göteborg, FUSiG, som verkar vara förhållandevis aktiv. Ett nätverk skulle inte konkurrera med den föreningen, utan snarast vara ett enklare komplement.

Uppdaterat/Redigerat: 

Upptäckte precis att det finns ett nätverk sedan 2003… SLUSSA. Har inte hittat dem förut, men jag är den förste att beklaga det. Nu har ni länken här, så kanske man kan hitta mer intressant information där. Känner ni till fler så hör gärna av er, så jag kan uppdatera mig.

 

Sex år senare…

Nu är det snart sexårsjubileum av när jag hamnade i min egen utbrändhet. Tyvärr har jag inte haft någon direkt rak väg framåt till ett tillfrisknande, och just nu har jag haft en ”Nära”-period. Men vad har hänt på den här tiden egentligen? Har det blivit bättre?

Ja, både ja och nej. Jag har blivit bättre på vissa saker, som t.ex. att läsa och skriva. Nu orkar jag faktiskt ta mig an även lite tyngre böcker, även om jag fortfarande har svårt att koncentrera mig på facklitteraturen. Jag läser numer också mycket i form av e-böcker, kanske beroende på att texten presenteras i mindre sjok, som gör det lättare att få en överblick över innehållet.

Det är fortfarande svårt att fokusera på saker och det är svårt att orka med att avsluta pågående projekt. Minnet är dessutom fortfarande väldigt dåligt, och sårbart för stress. Den allmänna stresskänsligheten är kvar. Det behövs inte mycket för att ta mig över gränsen, och som nämndes ovan, så var det väldigt nära lite efter nyårsskiftet. Paradoxalt nog var det också i samband med att min blogg träffade en all-time high med tiotusentals träffar per dag under några veckor. Jag vet inte varför det tog sådan fart, men det var lite skrämmande att se kommentarerna på det mest populära inlägget, om hur det känns att vara utbränd.  Det skrevs år 2010, men  kommentarerna visar fortfarande hur lätt det är att hamna här, och hur svårt det är att få erkännande för sin sjukdom. Jag inser att just där hade jag tur, som fick vara sjuk under det ett och ett halvt år som våra försäkringskasseregler tillåter. Idag verkar det vara mycket hårdare. Så personligen har mycket hänt under de här åren, mest positivt, inte minst det stora intresset för bloggen.

Jag har under de här åren också själv lärt mig massor om utbrändhet och har även börjat hålla mycket uppskattade seminarier om utbrändhet på olika arbetsplatser. Varje gång är det ett antal personer som känner igen sig i mina berättelser. Utbrändhet är idag ett av våra stora samhällsproblem, och det drabbar både gamla och unga. Den nya plattformen för utbrändhet verkar vara skolan och universitetet, och då pratar jag nu inte främst om lärarna, utan om eleverna och studenterna. Idag är studietakten och prestationskraven så höga att elever antingen ger upp eller pressar sig till gränsen för vad de förmår. Med ett betygssystem på gymnasiet som i princip inte medger att man missar något prov (slutbetyget räknas på alla delkurser från första till sista dag på gymnasiet) är marginalerna inte stora.

Har man dessutom ett samhälle där en människa bara är värd något om han eller hon kan jobba och producera, så är det inte lätt att hitta en rimlig arbetssituation. Många platsannonser beskriver egenskaper hos den sökta personen, som är ett perfekt recept på en arbetssituation som leder till en ökad risk för utbrändhet: ”Hålla många bollar i luften”, ”Stresstålig”, ”Flexibel”, ”Ger inte upp i första taget”, osv. Helt klart är det idag minst lika illa som för sex år sen. Jag vet inte hur man ska komma vidare, men jag hoppas att vi genom att sprida information kan få upp ögonen på de styrande och försöka att ändra kursen i samhället. Första steget måste vara att se till att personer som är utbrända får det erkännande de behöver, och inte ifrågasätts av arbetsgivare, sjukvård och försäkringskassa/arbetsförmedling.

Jag tror att det kan bli bättre, och jag tror att jag och du som läser den här bloggen kan hjälpas åt att driva frågan vidare. Läs gärna fler av mina inlägg om utbrändhet (klicka på ämnet Utbrändhet, så får du alltihop samlat.

Det hände sig för ett bra tag sedan att jag glömde kvar mina lägenhets- (och många andra) nycklar i dörren till soprummet. Nycklarna försvann. Ingen större skada skedd, dock, när de väl kommit tillbaks genom en snäll grannes försorg. Men när jag senare berättade för en vän om händelsen, så fick jag så gott som omedelbart frågan: ”Men hur kunde du glömma nycklarna i soprumsdörren? Det är ju bara att ta ut den på en gång som man öppnat dörren.”. Först blev jag lite fundersam, för jag försökte verkligen tänka efter hur det var möjligt. Varför lät jag nycklarna sitta kvar i dörren överhuvudtaget? Men det var så gott som omöjligt att försöka förklara varför, inte ens för mig själv. Det var ungefär som att förklara varför man inte kan hålla andan hur länge som helst. Jag sa som det var, att jag inte visste hur det hade gått till, men att det hade hänt.

Men det slutade inte där, tyvärr. För nu fick jag mig en liten ”föreläsning” om alla saker jag kunde göra för att komma ihåg saker hit och dit. Jag har lärt mig att hålla tyst, och inte berätta om alla saker utöver de förslagen som jag redan har provat. Om att det inte alltid fungerar med en almanacka, inte ens en som man kan dela mellan alla datorer man har. Om att det inte spelar någon roll om man för in allt man kan i kalendern om man inte kommer ihåg att titta i den med jämna mellanrum. Att det inte heller fungerar med att ”göra det till en vana” att titta i kalendern, eftersom det är många andra vanor som jag också glömmer att genomföra. Att en kalender inte fungerar för att komma ihåg nycklarna var också lite onödigt att påpeka, tyckte jag. Jag log och försökte hålla masken.

När vännen med en glad min sedan konstaterade att han ”också hade varit slarvig med nycklar och sånt” satt som en fin avslutning, innan vi gick in på andra mer neutrala ämnen. Med det var det ett avslutat kapitel, för min vän. Men den här incidenten har legat och gnagt i mig.

Det tog fart igen när en närstående som sjukskrivits för arbetsrelaterad stressjukdom blev uppringd av sin arbetsgivare som påpekade att hon hade hade glömt skicka in sjukintyget. När hon förklarade att det var sånt som händer när man har den här tyupen av problem, så svarade arbetsgivaren bara: ”Skriv en lapp”. Okänsligt och helt fel ute var den arbetsgivarens svar enligt min mening. Min vän togs på sängen av uttalandet och mumlade bara något ohörbart till svar. Men efteråt mådde hon definitivt inte bättre, utan tvärtom. Hon kände sig kränkt ända ut i fingerspetsarna. Inget bra sätt att påskynda tillfrisknandet för en person man har anställd.

Men det är kanske inte så enkelt att förstå heller. När jag inte själv kan förstå hur jag kunde glömma nycklarna i soprumsdörren, hur ska då någon annan kunna inse det? Vi kanske inte kan räkna med att folk ska förstå hur det känns att ha ett stort ”hål” i minnet? Eller hur det känns att ha glömt en sak efter 5-10 sekunder? Det kanske inte går att förstå hur ett hem skulle se ut om man hela tiden var tvungen att skriva upp varje liten sak som måste göras för att komma ihåg det (inkl. att ta fram frukostflingorna till frukosten).

Men det finns ett gammalt idiom, som översatt lyder ungefär: ”Du får kritisera mig när du har gått en mil i mina skor.” Det betyder i princip att man inte ska döma någon innan man åtminstone försökt förstå honom eller henne. Men eftersom det ibland kan vara svårt att förstå hur en annan människa har det, så skulle jag vilja dra det ännu längre. Döm inte andra människor, innan du funderat över om deras handlande är avsiktligt eller inte. Och framförallt, glöm inte att din egen måttstock är väldigt begränsad. Bara för att du kommer ihåg minsta detalj, så betyder inte det att alla andra gör det. Jag tror också att människor vare sig vill vara glömska utöver det vanliga, eller att de försöker glömma saker med avsikt.

Så då är det fritt fram att glömma vad som passar en, bara för att man är utbränd? Nej, det är det förstås inte. Jag tror de flesta som har dåligt minne och vet om att de har det lider varje gång den bristen visar sig. Jag tror att det väldigt sällan används som något slags undanflykt. Snarare är det nog så att det skulle vara väldigt jobbigt för en person som redan har dåligt minne, att simulera att man har ett ännu sämre. Man ligger redan ner på marken, så då är det onödigt att sparka på sig själv. Det jag efterlyser är att man försöker förstå just detta, att glömska är en stor del av den utbrändes vardag. Man ägnar kanske ett par timmar i veckan åt att söka efter förlagda saker, man missar viktiga möten och glömmer bort vad vännerna heter. Utbrändheten är ingen ursäkt, men det är en förklaring till att det händer, och om man har en förklaring, så kan man också mycket lättare förstå…

Jag önskar ingen att behöva ”gå en mil i mina skor”, för jag vet hur jobbigt det är. Jag vill bara att man inte dömer mig innan man gjort det. För då kanske man inser hur stor skada oförmågan eller kanske snarare oviljan att förstå kan göra.

Jag fick en gripande kommentar på mitt inlägg om hur det känns att vara utbränd. Det är ju också det inlägg som haft flest läsare under åren. Jag är naturligtvis glad över att många läser om utbrändhet, men det gör mig också sorgsen att se att så många känner igen sig och att så många har trott att de har varit ensamma om sin situation. Vi är inte ensamma, vi som har drabbats av utmattningssyndrom, utan snarare alldeles för många. Jag vet inte om det bara är att vi nu har ett ord för det, men jag blir skrämd av att läsa hur alla har haft det på vägen in i utbrändheten.

Så kom då Alexanders kommentar. Här har vi en ung man (19år) som går sista året i gymnasiet, och som känner igen sig i hur jag upplevt min utbrändhet. Nu pratar vi inte längre om personer som har jobbat länge på sin arbetsplats; vi pratar om skolan!  Skolan av idag är ett skrämmande tydligt exempel på en arbetsplats där eleverna (och många lärare också för den delen) utsätt för en miljö som mer eller mindre lägger grunden för en utbrändhet.

  • Det är stökigt och stojigt vilket gör det svårt att koncentrera sig.
  • Det är en närmast kontinuerlig stress från betyg och prov som avlöser varandra.
  • Man måste läsa många olika ämnen samtidigt, vilket gärna leder till en snuttifierad arbetssituation.
  • Man har inte mycket kontroll över sin situation.
  • Det är svårt att hitta tillfällen att varva ner, eftersom det är andra elever överallt.
  • och så vidare…

Med en dotter i samma ålder har jag anat att det är på det här viset ganska länge. När jag själv gick i gymnasiet så var det också viktigt att ha bra betyg om man skulle läsa vidare. Alla gjorde inte det på den tiden, men idag är det nästan så att det är konstigt om man inte vill läsa vidare efter gymnasiet. Men betygssystemet var annorlunda på den tiden. Jag hade rätt mediokra betyg i ettan. I tvåan var det tyngst, men betygen steg ändå och i trean så lyckades jag komma ut med rätt goda betyg trots allt. Det gjorde inte så mycket att man hade missat några prov i början, för man hade hela gymnasiet på sig att visa vad man hade lärt sig under tiden.

När min dotter skulle börja på gymnasiet så fick vi information om det ”nya” (i vilken ordning?) betygssystemet. Vare sig vi, lärarna eller syo-konsulenterna var riktigt med på hur betygen skulle sättas, och framförallt räknas ihop vid examen. Det var rörigt, kan man lugnt säga. Och nu har jag ju turen att ha en smart dotter, som har klurat ut hur det fungerar vid det här laget. Man kan väl sammanfatta betygssystemet  ungefär på följande vis: ”Om du vill komma in på en universitetsutbildning så gäller det att gå ut med full fart och sedan öka efterhand.” Börjar man titta lite på hur kurserna och betygen är upplagda så kan man helt enkelt inte missa någon period av gymnasiet. Alla kurser räknas! Från första skoldagen till examen, så räknas varje avklarad kurs in i slutbetyget med fullt genomslag. Att du missade en insats på första terminen går inte att kompensera för genom att arbeta upp sitt betyg.

Så vad innebär det? Ja, det innebär att du, om du är en ambitiös och duktig elev måste ha bra betyg på varje delkurs under hela gymnasietiden. Dessutom måste du taktikvälja en del kurser, för att kunna få så kallade ”meritpoäng”. Många gånger handlar det om att läsa kurser som inte är speciellt viktiga för den slutgiltiga universitetsutbildingen i sig, utan breddande kurser. Ibland kan man till och med behöva läsa extrakurser för att få de meritpoäng man behöver för att uppnå ”Extra Med Beröm i  Överkant Väl Godkänt”. Vissa utbildningar, som t.ex. läkarlinjen, kräver fortfarande mycket höga betyg för att man ska komma in.

Så vad blir resultatet? Tillsammans med ovanstående punkter så är jag rädd för att det leder till en helt omöjlig sits för många att hantera. Man måste som elev idag vara hundraprocentigt effektiv under hela sin gymnasieutbildning för att nå den fortsatta utbildning man vill ha.

De enstaka fallen av utbrändhet vi börja se hos skolungdomar tror jag bara kommer vara toppen på ett isberg. Hur kan vi med fullt ansvar utbilda människor till utbrändhet? Är inte skolungdomen värd en bättre arbetsmiljö än att behöva kämpa mot ett hänsynslöst betygssystem, där minsta misstag får konsekvenser långt fram i tiden, och är mer eller mindre omöjligt att korrigera i efterhand?

Idag är det allt fler ungdomar som gör högskoleprovet flera gånger redan under sin gymnasietid, för ”att vara på den säkra sidan”. Det i sig borde väl vara en varningssignal för våra skolpolitiker? De som vill ha höga betyg tar redan ut sitt misslyckande innan de fått sin examen! De inser att de måste ha flera olika räddningsplankor för att inte misslyckas med sina (förvisso) höga ambitioner. Sedan kan man fråga sig vad det gör med de som inte siktar mot några högre betyg? Blir man motiverad till att läsa in ett bra betyg på en kurs, om nästa kursdel helt misslyckas? Jag tror inte det. Om ett tidigt misslyckande omintetgör en bra insats, ja, då tror jag att risken ökar att man lägger av efter första dåliga provresultatet.

Jag ska bara slutligen poängtera att det här inte på något vis handlar om lärarnas kompetens eller skicklighet. Lärarna går redan på knäna i dagens skola. Det handlar istället om vad den politiska makten vill ge våra barn och ungdomar för övergripande uppväxtmiljö. Det handlar om skolpolitik och om samhällets ansvar för vad det gör med sina medborgare (eller kanske ska det snart kallas för ”motborgare”?) redan från mycket unga år. Dagens ”nya” betygssystem ger idag eleverna en helt orimlig arbetsmiljö, och jag tror tyvärr att vi kommer få se konsekvenserna av detta inom en rätt snar framtid.

Så till Alexander vill jag bara säga, det är inte dig det är fel på. Det är inte du som har gjort något fel. Det är vårt samhälle som misshandlar barn och ungdomar genom att lägga dessa orimliga betygskrav och denna orimliga betygshets på alla som går i skolan. Det måste gå att uppfinna ett betygssystem som uppmuntrar eleverna till att ta nya tag när det varit tungt, som uppmuntrar nyfikenheten och sist men inte minst ger eleverna en hanterbar mental studiemiljö.

 

Det var en tung höst i år. Jag hade bestämt mig redan i somras för att sluta som studierektor, eftersom jag insett att det är ett jobb som innebär mycket splittrade arbetsuppgifter, och det är något jag inte klarar av längre. Jag måste kunna fokusera på ett fåtal saker. Men det tog sitt lilla tag att sluta. Man kan ju inte bara hoppa av, så när en kollega var klar att ta över, så var det nästan jul. Jullovet blev också det aningen splittrat, med resor runt i landet, för att hälsa på alla i familjerna våra. Även om det var trevligt, så blev det aldrig någon riktigt ro och vila. Dessutom dog min sällskapsvarg sedan 13 år alldeles in på nyåret. Att skiljas ifrån en trofast hund är nog något av det svåraste man kan göra när det gäller djur (i varje fall i mitt perspektiv). Det har dessutom varit flera djurdödsfall under året, det sista häromdagen då vår lilla nymfparakit Kakan dog knall och fall.

Men konstigt nog kände jag mig ändå väldigt ”ledig” i början på året. Det skulle bli kul att undervisa, helt enkelt. Att kunna fokusera på sitt jobb och njuta av att göra det bra. Men det började inte helt lätt, då jag blev sjuk två veckor inna kursstart och alltså kom efter i planeringen redan från början. Jag har nog inte riktigt kommit ikapp än verkar det som, och nu ser jag varningssignalerna än mer tydligt och klart än för någon månad sedan. Det är fara på färde…

Nu har jag dragit i handbromsen ordentligt. Sjukskrivit mig under en vecka, och dessutom bett några kollegor att hjälpa mig reda upp undervisningssituationen. Men det är svårt, riktigt svårt… och nu kommer alla effekterna som pärlor på ett snöre: förlamande trötthet, oföretagsamhet, glömska, osv. Inget av det är speciellt hjälpsamt heller. Så nu sitter jag här, snart mitt i terminen och vet inte riktigt hur jag ska lägga upp situationen för att klara av att genomföra terminen. Jag längtar så efter att få undervisa, men jag orkar inte ta itu med det så som jag borde. Då kommer det dåliga samvetet och allt det som hör till…

Men jag ska klara av det… måtte det bara hålla ett tag till…

En effekt av utbrändhet för min del har varit en närmast total handlingsförlamning inför vissa saker som istället blir till projekt. Bland det som hamnar i projektkategorin är ”att betala räkningar”. Det är tyvärr något som man inte kan skjuta upp hur länge som helst, men det är inte säkert att ens tanken på alla kravbrev gör att man ”orkar” ta tag i det. För jag vet ju att jag orkar, egentligen, jag vet till och med att det inte tar mer än tio-tjugo minuter att göra det, när jag väl satt igång. Men likväl… det tar stopp innan jag kommit till genomförande.

Det här är naturligtvis inte en isolerad händelse, utan i stort sett allt jag ska göra som tar mer än fem minuter (eller snarare mindre) i sträck blir till ett projekt. Resultatet i de flesta fall blir bara ett. Jag genomför inte projektet, utan somnar ifrån det, glömmer det, eller vägra r ta itu med det. Men jag vet: att jag måste, att inget blir gjort av sig själv och alla andra snusförnuftiga tillmälen som man får från omgivningen.

Men det här med att betala räkningar, det är ett kapitel för sig. Man kan inte skjuta upp räkningsbetalningen. Den måste in. Men eftersom det är ett projekt, så blir även den månatliga ekonomiska genomgången liggande varje månad. Jag känner idag till de flesta av inkassobolagen vid namn, något som jag alls inte är speciellt stolt över att veta. Men idag köps förfallna fakturor upp av inkassobolag, som lever på extra avgifter och pålägg. Och ju mer tilltrasslade betalgångarna blir, ju jobbigare blir det även för ”normala” människor att hantera de ekonomiska transaktionerna varje månadsskifte. Fakturorna skickas allt snabbare vidare till inkasseringsbolag, som inte har någon direkt kontakt med kunden, utan bara lägger på sin inkassoavgift och påminnelseavgift.

Är man då till allt på råga utbränd, så blir de här problemen etter värre. Och efter några månader med missade och försenade betalningar försvinner även översikten över vad som ska betalas när. 

Det värsta är att i ett utmattningstillstånd med tillhörande depression så bryr man sig inte längre. Världen passerar förbi någon annanstans, medan man har fullt upp med att försöka hantera problemet med att ta sig ur sängen, eller att handla mat för dagen. Och även om man inte har ekonomiska problem, så är risken stor för att man till slut hamnar hos kronofogden. Och det är helt i onödan. För det skulle gå så enkelt att undvika det här om man bara förstod hur det fungerar från myndigheternas håll.

Jag kan själv absolut inte klaga på den direkta hjälp jag fick när jag blev utbränd. Jag blev sjukskriven och omhändertagen av både min arbetsgivare, företagshälsovård och försäkringskassan. Jag fick hjälp med psykolog, arbetsterapeut och avlastning under återgången till arbete. Så på det medicinska och arbetsmässiga planet så finns inget att klaga på. Inget alls.

MEN, jag var lämnad helt själv med alla vardagsuppgifter. Då var jag ensamstående med en tonårsdotter boende på halvtid. I efterhand kan jag inte förstå att jag inte hamnade i en värre situation än jag gjorde då. Allt var projekt, och de obehagliga projekten sköts framåt hela tiden tills dess att jag insåg att jag måste ta tag i räkningarna (en del hade jag förstås tappat bort, vid det tillfället). Räkningarna blev betalda en vecka eller två försent (ungefär när de första påminnelserna började droppa in). En del företag skickade snälla påminnelsebrev som frågade om jag inte hade glömt något (vilket jag ju hade). En del företag och de flesta myndigheter skickade ganska tråkigt formulerade påminnelser som hotade med inkasso om betalningen inte kom in på en gång!

Men jag kämpade på; hur vet jag inte, men det gick på något sätt. Men även idag har jag räkningsångest som ett kvarstående problem. Min tanke går däremot till alla andra som inte får någon hjälp, och som kanske är värre drabbade än jag var. De som kanske redan har en dålig ekonomi innan sjukskrivningen. Alla de som börjar sålla inbetalningarna på olika sätt, inte alltid helt rationellt. För i den situationen tänker man inte längre rationellt. Man flyter i många fall bara med minsta motståndets lag. Att prioritera räkningar är för jobbigt. Att ta kontakt för att försöka reda ut situationen innan den gått för långt är för jobbigt.

Så vad skulle kunna hjälpa en person i den situationen som jag var?  Jag har länge funderat på om man inte i den situationen skulle kunna ha behov av en god man som hjälper till att sköta det löpande flödet av räkningar och formella brev. Någon som kan sköta de formella kontakterna med sjukvård och försäkringskassa. Men vid eftertanke har jag insett att  en god man på något sätt blir för mycket. Man blir mer eller mindre omyndigförklarad när man får en god man. Man kanske inte heller vill att någon annan ska få full insyn och kontroll över ens ekonomi. Man kan ju fortfarande tänka själv (om än kanske inte i full kapacitet).

Häromdagen fick jag dock höra talas om en mycket bättre lösning. Det finns en formell roll som hamnar nästan perfekt i sådana här situationer, nämligen rollen som ”ombud”. Det är en person som får en uttrycklig tillåtelse att agera för den personen och hjälpa till i kontakten med myndigheter och andra organisationer eller företag. Personen har ett bemyndigande att sköta detta för personens räkning, men utan att personen i sig har avsagt sig sin egen möjlighet att agera. Ett ombud kan även hjälpa till med att ge personen en ”knuff” för att göra saker (som t.ex. att betala räkningar och deklarera) och påminna om när saker behöver göras men behöver inte agera mer än som ett stöd för personen att göra det.

Jag hade haft stor nytta av att ha en person som kom hem till mig i slutet av varje månad och hjälpte mig bara genom att sitta med när jag skulle betala mina räkningar, en person som kom och la deklarationsblanketten framför mig, och såg till att jag deklarerade innan det var försent.

Jag tror att när någon blir utbränd så skulle en av de viktigaste återhämtningsåtgärderna vara att man fick ett erbjudande om en sådan här typ av hjälp, inte bara nämnt i förbifarten, utan som en del av behandlingen, återkommande med periodiska intervaller. Man är nämligen sällan mottaglig i de tidiga stadierna av behandlingen. Då går allt bara ut på att överleva själv. Ingen annan ska blanda sig i det hela. Men efter ett tag kan man ledas till att öppna sig för att få hjälp med saker. Men det är tyvärr ett arbete i motvind för den som ska behandla en person med utmattningssyndrom.

Idag finns inget sådant stöd tillgängligt, men jag tror att det skulle vara en mycket viktig åtgärd. Även om man inte anser att det är motiverat ur ett individperspektiv (det kostar för mycket), så skulle det vara det ur ett samhällsperspektiv genom att det leder till färre ekonomiska problem och kanske även personliga konkurser. Utöver det, så tror jag att det också skulle vara bra ur ett tillfrisknandeperspektiv, eftersom det är en stor stressfaktor när man tappar greppet om ekonomin, och man känner hur det börjar knaka under fötterna.

Därför tror jag att ett institutionaliserat ombud (som naturligtvis kan vara en släkting eller god vän som man litar på) skulle vara en viktigt faktor för att hjälpa personer tillbaks, utan att samtidigt omyndigförklara dem.

Uppdateringar…

Jag fick väl en smärre chock strax efter jul, när jag helt plötsligt hade tusentals träffar nästan varje dag. Visst hade jag fått positiva kommentarer tidigare, men nu svämmade det över alla bräddar. För min egen del blev det också lite jobbigt när jag insåg att så många  läste det jag skrev och dessutom kände igen sig. Jag drabbades kanske lite av prestationsångest också, men framförallt sammanföll det med att jag var på vippen att trippa över gränsen igen. Det är en väldigt tunn gräns mellan att må bra och missa att dra i bromsen.

Jag har nu slutat som studierektor vid min institution, och det kändes väldigt lättande bara det. Jag har dessutom bestämt mig för att vara mer observant (vet inte för vilken gång i ordningen), samt för att fortsätta min kamp för de som hamnat i samma situation som jag. Det kommer komma fler inlägg, men det kan dröja mellan varvenm, och misströsta inte om det dröjer innan era kommentarer godkänns eller besvaras. Ni ska veta att det värmer mig, och jag läser dem och tar dem till mitt hjärta, Men jag måste också ta tag i projektet det blir för mig att hantera alla kommentarer, och ni som läser detta vet nog de flesta av er hur jobbigt det kan vara.

Se varningstecknen…

Det här är i stort en översättning av ett inlägg som jag postade på min engelska blog (moomindad.wordpress.com). Jag såg att det inte var så många som hade läst inläggen där, så jag tänkte sprida den texten lite vidare här. Den handlar om hur man kan ana att man själv (eller någon annan) är på väg att stressa sig in i den berömda väggen.

För ett tag sedan fick jag höra om en av mina vänner som fick slut på bensin i den kroppsliga bränsletanken. Jag mötte honom någon månad innan dess, och då var det svårt att ana att det här skulle hända, eftersom det inte var mycket man kunde observera, åtminstone inte direkt. När man tänkte efter kunde man se att det fanns en del små tecken, men det är ju mycket enklare att se i efterhand.

Så nu har han förenat sig med klubben av utbrända personer, eller klubben för folk med stress-relaterade utmattningssyndrom. Den här gruppen verkar kontinuerligt öka, och det som oroar mig är att man verkar vara väldigt dåliga på att förebygga att det händer. De som drabbas av detta kommer vara funktionsnedsatta under en lång tid efter de händelser som utlöste problemen, och även om man bara tänker i ekonomiska termer, så är det ett fruktansvärt slöseri. Det mänskliga priset i termer av lidande är ännu större. Men vad kan man göra för att förhindra det här? Är det inte som jag själv konstaterade ovan så att det alltid är lätt att se det efteråt, men mycket svårare att se några varningstecken i förväg?

Faktum är att jag tror det finns många möjliga varningstecken som borde leda till en preventiv åtgärd, med psykologer, kuratorer eller någon som är utbildad i någon form av stress terapi (jag vet att det inte är någon formell term, men jag hoppas att tanken bakom den är tydlig).

Vilka är då varningstecknen? Det finns som sagt ett fleral och jag tänkte lista de jag tror kunde ha gett mig en varning, utöver den huvudsakliga indikatorn: den konstanta känsla av att vara stressad: 

  1. Att hålla många bollar i luften samtidigt: Det är naturligtvis inte ett problem i sig att kunna göra många saker samtidigt. Åtminstone inte om man inte är i den övriga riskzonen. Det betraktas till och med som en viktig egenskap i platsannonser nuförtiden. Men om man hela tiden tvingas till att jonglera med många olika uppgifter samtidigt för att kunna hålla dig flytande i arbetsmängden (eller privatlivet), så blir det till slut en hög riskfaktor.
  2. Att tappa kontrollen och överblicken: Om man nu och då upplever att man inte har kontroll över sin situation, antingen privat eller på arbetet, och att du har tappat överblicken över allt som du har att göra så är det alltid ett varningstecken. Om det bara händer någon enstaka gång, så är det kanske inte så allvarligt, men om det händer flera gånger, så borde du kanske fundera över vad som håller på att hända. (*)
  3. Att glömma saker och missa möten: En av de första saker som händer under stark stress är att minnesfunktionerna påverkas. Korttidsminnet är det som först drabbas, och en person som brukar ”hålla allt i huvudet” upptäcker snart att det inte fungerar längre. Ett av mina första tecken som jag kommer ihåg var när jag missade en planerad föreläsning, och studenterna satt och väntade på mig, medan jag var 12 mil därifrån lyckligt skidåkande och inte hade det minsta minne av att jag lagt en föreläsning samma tid.
  4. Att vara utmattad: Om man blir oförklarligt trött så är det ett sent varningstecken. Nu handlar det inte om vanlig trötthet, utan om en känsla av att vara helt orkeslös och utmattad. Om det dessutom inte gör en piggare oavsett hur mycket man sover, så är det också ett starkt varningstecken. Kroppen försöker att stänga av systemen, vilket är det enda sättet som kroppen känner till. Tyvärr resulterar det oftast i en ännu större stress under de vakna timmarna.
  5. Att ha problem med att prata: Stress påverkar vårt sätt att prata. Ofta får vi en högre tonhöjd, och snabbare tal när vi blir stressade. Börjar man stamma, staka sig ofta, eller upptäcker att man säger saker som man inte tänkt sig att säga kan det vara en stark indikator på att man är på väg emot utbrändhet. Vårt tal är väldigt känsligt för stress, och förråder oss omedelbart.
  6. Att tappa fokus eller ha svårt att läsa text: När vi är alltför stressade har hjärnan en tendens att växla mellan många olika saker som snurrar runt i huvudet. Det blir allt svårare att fokusera på en sak i taget. Läsning är också en sådan färdighet som drabbas av stark stress. Om läsningen blir för långsam för den stressade hjärnan, så tappar den intresset och upphör med läsningen. Det kan ibland även vara svårt att komma ihåg det man redan läst tillräckligt länge för att hinna lösa klart med sista delen av meningen.
  7. Att ha starka svängningar i humöret: Om man blir arg, ledsen eller upprörd utan någon riktig anledning (eller av mycket små anledningar) eller om man  i övrigt upplever stora humörsvängningar så är det naturligtvis ett tecken på att någonting inte är balans. Det finns många möjliga anledningar, men det är i varje fall ett tecken på utbrändhet som kan vara viktigt om man upplever det tillsammans med andra varningssignaler.
  8. Att man förnekar att man är stressad: Många som är på eller nära gränsen till utmattning kan inte erkänna att de ens är stressade. Men även om de skulle medge att de är stressade så vidhåller då med stor envishet att de inte kan ändra sin situation nu, eller att ”när jag bara har avslutat det här så kommer det bli bättre”. Men situationen förändras inte och stresshetsen fortsätter.

Jag antar att det finns många andra symptom, och vilka som drabbar en viss person är mycket individuellt. Men jag har i efterhand kunnat se alla dessa varningssignaler i min egen för-historia. Mot slutet när de flesta av symptomen visade sig mer eller mindre samtidigt, så kunde jag fortfarande inte förstå vad som var på väg. Vi människor är mycket bra på att förneka våra egna svagheter, och många gånger behöver vi hjälp av andra människor att upptäcka problemen så att vi kan se ett sammanhang. Det är något vi alla måste vara medvetan om, eftersom vi alla med stor sannolikhet kommer behöva hjälpa våra kollegor och vänner att förstå att något är fel, och att något måste förändras.

Detta är naturligtvis svårt, och vi har ibland svårt att lägga oss i andra människors liv, men jag är övertygad om att det är absolut nödvändigt i dagens samhälle med alla dess krav och påfrestningar som möter oss överallt. Ur det perspektivet är mitt enda råd att man ska titta omkring sig, och försöka se eventuella varningssignaler hos våra medmänniskor. Kanske kan vi genom det hjälpa andra att undvika att hamna i en mycket jobbigt tillstånd med utbrändhet och allt som följer med detta.

Viktigt att komma ihåg är att varningssignalerna är individuella, och att man inte behöver ha alla på en gång för att det ska vara fara och färde. Inte heller är något enstaka tecken viktigare än något annat, så om man skulle missa ett möte någon gång, så är det inte i sig ett varningstecken. Sånt händer, men om man kan checka av tre-fyra av punkterna ovan (eller fler) så skulle jag rekommendera att man tog sig en tankeställare om sin livssituation.


(*) De som jobbar med mycket stressiga arbetssituationer, som t.ex. flygledare vid flygplatser kan ibland rapportera att de ”tappat bilden” och inte kan läsa av de skärmbilder som är deras arbetsverktyg. Detta händer när de varit aktiva för länge, och brukar inte ge några problem efter några dagars ledighet. Detta är naturligtvis ett viktigt varningstecken; en signal om att det kognitiva systemet inte klarar av att hänga med i situationen.

Nästan…

Ni som följer bloggen har kanske märkt att det varit ett tag mellan inläggen nu. Och några kanske har dragit rätt slutsats. Jo, det var rätt. Jag höll på att hamna där igen. Tröttheten har tilltagit hela tiden under hösten. Mot slutet kändes det som att springa på gungfly, man visste inte var man hade fast mark under fötterna. Det gällde att hålla sig flytande genom att springa från tuva till tuva. 

Varningsflaggorna såg jag där, hela tiden, men jag var ju bara tvungen… fast det var jag ju inte. Vi låser in oss själva i våra ekorrhjul. Jag tog beslutet under hösten att sluta arbeta som studierektor för att koncentrera mig på undervisningen istället. Det var ett beslut som inte var helt lätt att ta, eftersom det betydde en rejäl nedgång i lön, och det är ju där som ekorrhjulet tar vid. Man jobbar för mycket, för att få mer pengar, och sen när man måste bromsa, så kan man ju inte göra det… för det kostar för mycket (oftast i pengar). Men hälsan är svår att värdera. Nu har jag ändå tagit steget att gå vidare för att rensa upp i alla måsten och stressfaktorer, även om det kommer kosta lite (inte bara pengar). Hälsan måste få vara viktigare än det andra. 

Det är skrämmande hur lätt det är att falla tillbaks i gamla vanor. Det är också svårt att inse att man inte ÄR lika stark som tidigare, åtminstone på ett sätt. Jag är å andra sidan starkare på andra sätt. Nu klarar jag att dra i handbromsen (om än med viss hjälp av min omgivning). Den insikten hjälper mig att stå ut med allt det som jag inte har kvar längre och kanske inte heller får. 

Nu hoppas jag att jag kan hålla lite bättre fart på bloggen igen. Jag blev glad av att se att så många har hittat hit, och inte minst av att så många verkar tycka att den ger stöd. Sprid gärna länken hit om ni vet någon som kan ha nytta av att läsa den.

Jag önskar er alla en god fortsättning på 2014! 

Snuttifieringsjobbande…

När man hamnat över gränsen för att bli utbränd en gång får man oftast leva med att det kommer vara så ytterligt nära att kliva över igen. Man blir mer stresskänslig efter en utbrändhet, och det blandat med ett dåligt minne gör att man alltsomoftast befinner sig i väldigt stressande situationer. Även om jag inte kan bevisa det genom någon statistik blir jag mer och mer övertygad om att det egentligen inte handlar om stress i sig. Att ha mycket att göra behöver inte vara negativt utan kan vara väldigt inspirerande och till och med energivande. Nej, jag tror mer och mer att det handlar om att ha många viktiga bollar i luften. Att ständigt ha något nytt som måste lösas, ordnas, fixas eller ses till gör att hjärnan tvingas till ett sammanhangsbyte, och sker det för ofta så blir det väldigt ansträngande för hjärnan. Det blir en inre stress som inte alls behöver ta sig uttryck i ett stressat beteende (åtminstone inte till att börja med). Men inne i huvudet antar jag att det ser helt annorlunda ut.

Jag har jobbat med datorer och programmering i snart trettio år, och det är inte alltid så lyckat att dra paralleller mellan hjärnan och en dator. Men det har fallit mig in att gamla tiders datorsystem på något vis har vissa likheter med den mänskliga hjärnan på det här området. När datorn jobbar med många olika saker samtidigt, så skulle det optimala vara att den gjorde allting parallellt, dvs. den beräknar flera saker samtidigt. Nu fungerar det inte så, utan datorn arbetar mycket sekvensiellt. Instruktion efter instruktion behandlas (även om det går snabbt) för sig, och parallellitet var länge något som bara kunde simuleras (nu är det inte längre så, tekniken går ju framåt). När man simulerade parallellitet så lät man datorn beräkna korta snuttar på varje uppgift och sedan byta uppgifter hela tiden, så att alla uppgifterna beräknades (nästan) samtidigt.

Det här är givetvis mycket mer komplicerat än så, men grundprincipen är enkel. Jobba lite på en uppgift, byt sen till nästa, och nästa och nästa, och när man är klar så börjar man om från första snutten. Och det är nu jag kommer att tänka på hur många människor tvingas arbeta, och i allt högre grad. Snuttifieringsjobbandet! Datorn kan snabbt växla mellan olika uppgifter för användaren, och när mailen piper, så är det viktigt att kolla den på en gång (och hitta skräppost!). Man kan inte göra klart det man höll på med innan man kollar, det går ju bara inte. I min upplevelse är det inte stressen som tar kål på oss, utan splittringen på småsaker hela tiden. Och den ökar… Det blir fler och fler små uppgifter som måste hinnas med, och allt kortare tid att hinna med det på. Stressen ökar, men inte bara den. Tidsintervallerna man hinner sitta vid en uppgift minskar.

För att återknyta till datavärlden, så innebär varje växling mellan olika uppgifter att man måste växla innehållet i arbetsminnet för att passa till den ny uppgiften. Om det inte finns i minnet direkt så uppstår vad som kallas ett sidfel, och då måste det som finns i minnet lagras undan och det nya innehållet sökas upp och läggas tillbaks. Detta tar tid i en dator, men i den mänskliga motsvarigheten så tar det inte bara tid, det kräver en hel omställning av ansatsen. Man pratar ibland om ”byte av sammanhang” (context switching). Även om uppgiften i sig tar kort tid att genomföra (slänga ett oönskat reklambrev), så kräver omställningen förmodligen  längre tid (eftersom man även måste byta tillbaks) och en hel del mental energi.

Omställningen medför också ofta att man tappar tråden i den uppgiften som man höll på med. Att fånga upp tråden igen tar också energi. Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det  är det här energislösandet som får krukan att brista och inte stressen i sig. Självklart spelar även stressen en viss roll, utan stress är det lättare att hålla många saker igång. Men på arbetsplatserna är det snuttifieringen som breder ut sig i de flesta yrkeskategorier, inte minst de där man hittar de flesta som drabbas av utbrändhet.