Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Etik’

Nu är det snart sexårsjubileum av när jag hamnade i min egen utbrändhet. Tyvärr har jag inte haft någon direkt rak väg framåt till ett tillfrisknande, och just nu har jag haft en ”Nära”-period. Men vad har hänt på den här tiden egentligen? Har det blivit bättre?

Ja, både ja och nej. Jag har blivit bättre på vissa saker, som t.ex. att läsa och skriva. Nu orkar jag faktiskt ta mig an även lite tyngre böcker, även om jag fortfarande har svårt att koncentrera mig på facklitteraturen. Jag läser numer också mycket i form av e-böcker, kanske beroende på att texten presenteras i mindre sjok, som gör det lättare att få en överblick över innehållet.

Det är fortfarande svårt att fokusera på saker och det är svårt att orka med att avsluta pågående projekt. Minnet är dessutom fortfarande väldigt dåligt, och sårbart för stress. Den allmänna stresskänsligheten är kvar. Det behövs inte mycket för att ta mig över gränsen, och som nämndes ovan, så var det väldigt nära lite efter nyårsskiftet. Paradoxalt nog var det också i samband med att min blogg träffade en all-time high med tiotusentals träffar per dag under några veckor. Jag vet inte varför det tog sådan fart, men det var lite skrämmande att se kommentarerna på det mest populära inlägget, om hur det känns att vara utbränd.  Det skrevs år 2010, men  kommentarerna visar fortfarande hur lätt det är att hamna här, och hur svårt det är att få erkännande för sin sjukdom. Jag inser att just där hade jag tur, som fick vara sjuk under det ett och ett halvt år som våra försäkringskasseregler tillåter. Idag verkar det vara mycket hårdare. Så personligen har mycket hänt under de här åren, mest positivt, inte minst det stora intresset för bloggen.

Jag har under de här åren också själv lärt mig massor om utbrändhet och har även börjat hålla mycket uppskattade seminarier om utbrändhet på olika arbetsplatser. Varje gång är det ett antal personer som känner igen sig i mina berättelser. Utbrändhet är idag ett av våra stora samhällsproblem, och det drabbar både gamla och unga. Den nya plattformen för utbrändhet verkar vara skolan och universitetet, och då pratar jag nu inte främst om lärarna, utan om eleverna och studenterna. Idag är studietakten och prestationskraven så höga att elever antingen ger upp eller pressar sig till gränsen för vad de förmår. Med ett betygssystem på gymnasiet som i princip inte medger att man missar något prov (slutbetyget räknas på alla delkurser från första till sista dag på gymnasiet) är marginalerna inte stora.

Har man dessutom ett samhälle där en människa bara är värd något om han eller hon kan jobba och producera, så är det inte lätt att hitta en rimlig arbetssituation. Många platsannonser beskriver egenskaper hos den sökta personen, som är ett perfekt recept på en arbetssituation som leder till en ökad risk för utbrändhet: ”Hålla många bollar i luften”, ”Stresstålig”, ”Flexibel”, ”Ger inte upp i första taget”, osv. Helt klart är det idag minst lika illa som för sex år sen. Jag vet inte hur man ska komma vidare, men jag hoppas att vi genom att sprida information kan få upp ögonen på de styrande och försöka att ändra kursen i samhället. Första steget måste vara att se till att personer som är utbrända får det erkännande de behöver, och inte ifrågasätts av arbetsgivare, sjukvård och försäkringskassa/arbetsförmedling.

Jag tror att det kan bli bättre, och jag tror att jag och du som läser den här bloggen kan hjälpas åt att driva frågan vidare. Läs gärna fler av mina inlägg om utbrändhet (klicka på ämnet Utbrändhet, så får du alltihop samlat.

Read Full Post »

Jag hamnade hos husläkaren i går. Jag hade nog spänt mig lite inför det, för jag skulle bland annat be om en remiss till en specialist, som många säger är svårt att få (det kommer mer om just remissen, i ett annat blogginlägg). Vi satte oss ner och jag började prata om mina funderingar och hur jag mådde. Efterhand som jag satt där kände jag på ett sätt att det var tunn is jag var ute på, och vem var jag att be om en remiss dit, egentligen. Men diskussionen flöt på och helt plötsligt ställde hon några frågor som fick mig att se ett sammanhang som jag absolut inte sett tidigare. Och när samtalet var slut så hade jag en remiss på väg.

Inget uppseendeväckande i sig, kanske. En bra läkare. Men med tanke på hur jag behandlades i slutet av min sjukskrivning, så upplevde jag den här situationen som så fantastisk att jag skrev om det på facebook. En enkel mening om att det var skönt att bli lyssnad på av sin läkare. Och inte insåg jag den bakomliggande problematiken just då… Det var kortsiktigt tänkt från min egen synpunkt, på ett sätt. Det tog inte lång tid innan jag fick en kommentar (av flera stycken) som satte mina tankar i spin och som faktiskt blev starten på det här blogginlägget. (Tack Ingrid!) Hon skrev så här i kommentaren:

Har läkarna blivit sämre de senaste 30 åren, jag menar på bemötande?
Har kraven och förväntningarna på läkarna förändrats? Vad kan det i
så fall stå för? Har läkarnas arbetsvillkor förändrats? Konsekvenser av
det? Ansvar?

När jag läste det, så insåg jag hur klumpigt det var formulerat i mitt ursprungliga inlägg. Men det är ju precis som det står i inlägget.  Om man blir glad (och lite förvånad) över att en människa gör ett bra jobb, ja, kanske till och med bättre än man förväntar sig, så visar det ju på att något är mysko. Som de säger i det gamla uttrycket: Alla vet att Jeppe på berget super, men ingen frågar sig varför.

Det är så enkelt att lägga skuld på de som utför arbetet. Men om man inte tänker nästa steg, så riskerar man ju att slå på fel personer, och inte minst på de som redan ligger. Som jag råkade göra, utan att egentligen mena det. Min frustration handlar om den inneboende frustration som finns kvar sen jag blev tvångsfriskskriven efter min utbrändhet. Jag upplevde mig verkligen dåligt behandlad av just den läkaren som hanterade det. Och då blir ju den ovända känslan överväldigande när man får ett bemötande som är precis tvärtom.

Men huvudproblemet är väl egentligen det som Ingrid skrev: Varför? Varför upplever så många att något är fel i sjukvården? Är det läkarnas fel? Nej, det tror jag inte. Jag fick häromdagen besök av några studenter, som sa till mig att de tyckte att det var roligt att ha en så engagerad lärare, för de hade råkat ut för motsatsen så många gånger på olika kurser. Naturligtvis blev jag glad över det, men det väcker ju också frågor… Varför är man inte engagerad i sitt arbete? Varför kan man inte göra sitt bästa som yrkesutövare, oavsett om man är läkare eller lärare eller vad man nu arbetar med? Vart har det som kallas ”arbetsglädje” tagit vägen?

Så behöver man bara vända sig till sin egen situation och fundera lite. När man inser att man inte heller själv har tid att vara den lärare man vill. Man tvingas hela tiden till en massa extraarbete, som inte har med ens huvudarbete att göra, administration och underhåll av hemsidor… Det är ju det som tar en massa tid ifrån den värdefulla undervisningstiden. Skulle man bara förbereda föreläsningar och hålla dem, hålla lektioner och laborationer, ja, då skulle mitt lärarliv vara som en dans på rosor. Nu tvingas jag hålla ordning på blanketter och listor, från kursstart till sista tentandens skrivning. Jag har haft en hel del med muntliga tentor på kurser nu, och det har känts mycket mindre belastande för mig, eftersom man är klar så fort tentan är färdig. Så det är väl inte konstigt om även läkare och övrig sjukvårdspersonal får det svårare och svårare med sin arbetsbelastning.

Och det här verkar gälla fler och fler yrkesgrupper. Vi påtvingas kontinuerligt nya arbetsuppgifter, som inte är de som vi lever för att utföra. Och då måste man offra något, eller så hamnar man i utbrändhetsträsket.

Det här är något som påverkar fler och fler områden. Livet i samhället blir alltmer komplext och svårt att hantera, både på jobbet och på det privata planet. Ibland känns det som att samhället har börjat leva sitt eget liv, där det är människorna som är till för samhället och inte samhället som är till för människorna längre. Och det känns som att det blir allt tätare mellan varningsklockorna. Vart är vi på väg, och är det inte hög tid att vända på skutan för att återigen fundera på det som kallas för kvalitet, istället för lönsamhet, åtminstone i verksamheter där ordet ”lönsamhet” bara är en fiktiv benämning på att spara pengar, så mycket som möjligt.

Vare sig utbildning eller sjukvård är verksamheter som kan ”löna” sig i form av ”vinst”. Sjukvården producerar inget som kan säljas. Lönsamheten inom sjukvården handlar istället om att man klarar de budgetmål som någon politiker har ställt upp. Man får en summa pengar för driften, och om det finns pengar över efter budgetåret, så är verksamheten lönsam. Att sen budgeten är en fiktiv struktur, där någon bestämt hur mycket sjukvården får kosta, är det ingen som bryr sig om. Visst måste vi se till att samhällets budget går runt. Men det är nog dags att börja erkänna godtyckligheten i bedömningen av ”lönsamheten” för en del av de samhälsnyttiga verksamheterna.

 

 

Read Full Post »

Ideologisk insikt…

Idag skriver fyra S-politiker och en frilansskribent en väldigt bra artikel i SvD. Det är skönt att läsa att det finns personer kvar i S som förstår vad ideologi är.

Det mesta är skrivet om Juholts fadäs i den artikeln. Så egentligen kunde jag sluta här. Men jag vill fortsätta ändå, det handlar inte om Socialdemokraterna, utan om våra politiker i gemen.

  • Moderaterna är nog de som har närmast till att hålla sin ideologi, det ska löna sig att arbeta (= lägre skatt) och alla ska arbeta (= sänkt sjukförsäkring). Då gör det inte så mycket om man försöker dra ner på skatten man betalar själv. Fast i och för sig ska ju alla betala den skatt man måste till staten, så lite missar man nog ändå.
  • Miljöpartiets språkrör åker i en stadsjeep som drar mycket bensin
  • Centern, det gamla bondepartiet som ska prata om landsbygd, miljöfrågor och liknande, är likafullt är med och beslutar om kärnkraft och kan inte balansera bensinskatt mot landsbygdens avstånd vilket gör att landsbygden fortsätter att avfolkas.
  • Kristdemokraterna säger sig vilja ha ett mänskligare samhälle med kristna värderingar, men är ändå med och slänger ut de sjuka och fattiga i elände, oavsett om man KAN arbeta eller inte. Alla MÅSTE arbeta, även om de mår dåligt av det.
  • Folkpartiet, som står för individens frihet, gör allt de kan för att reglera elevernas skola med betyg och regler, och är ivriga påhejare av att begränsa rörelsen över gränserna (för de individer som inte är av svenskt ursprung, förstås).

Dessutom säger sig alla dessa partier vara ivriga påhejare av demokratiska värderingar, men det räcker bara så långt som att de inte kan stå på samma plats som ett parti vars åsikter de inte delar . Det är ytterst odemokratiskt och leder i mitt tycke mest till att späda på politikerförakt so som jag skrev om det i förra bloggposten.

Bostadsbidragskrisen är inte Juholts, det är inte i första hand en personlig kris för honom. Det är istället ett av många i raden av tydliga tecken på ideologiernas kris. Med två politiska block istället för ett antal partier, har vi inte längre råd att vara ideologer i politiken, det gäller bara att vara så populistiska som möjligt så att man får väljare tillräckligt för att behålla/ta över makten. Och som alla vet, så finns det inget som korrumperar så mycket som makt.

Read Full Post »

Jag blir alltid så fundersam över när personer som har anspråk på att leda och styra vårt land visar upp sina barnsliga sandlådebeteenden. Att bete sig allmänt civilicerat verkar vara en bristvara hos politiker ibland. Jag vet hur man i lekskolan någon gång kunde hamna i diskussion om vem man skulle gå och hålla i handen när det var utflykt, om det var Christer eller Björn. ”Nej, jag viiiiiiiiiill inte gå tillsammans med Janne, han är dum.” Då var man kanske 5 år gammal. Nu vet i varje fall jag bättre. Människor är olika och har olika åsikter. Det viktigaste vi har är det fria ordet och vår rätt att tycka och tänka vad vi vill utan att råka ut för repressalier. Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är två av våra grundpelare för demokratin (tillsammans med religionsfriheten och säkert en massa andra friheter som jag har glömt).

Men våra politiker har tydligen inte mycket för dessa grundpelare. I morgon (söndag) ska det vara partiledardebatt med regerings- och oppositionspartierna. Men två av oppositionspartierna vill inte vara opposition, i varje fall inte tillsammans med Sverigedemokraterna. ”Nej, jag viiiiiiiill inte stå tillsammans med SD, för jag tycker inte om deras åsikter”. Bravo, socialdemokraterna och vänsterpartiet, nu har ni visat hur ni värdesätter de demokratiska principerna. Lars Ohly visade det kanske ändå tydligare när han inte kunde bli sminkad i samma rum som Jimmy Åkesson, direkt efter valet. Sammantaget, så känns den demokratiska luften på vänstersidan ganska unken med den här typen av barnsliga demonstrationer. Mobbning kallas det på vanliga arbetsplatser, eller i skolorna. Men det är tydligen tillåtet i Sveriges högsta styrande organ, riksdagen.

Att man sedan försöker ge barnsligheterna en rationell förklaring gör det hela ännu löjligare, när man säger att ”vi vill inte att våra åsikter blandas ihop med Sverigedemokraternas genom att vi står på samma plats i studion” blir bara ännu mer patetiskt. Har man alltså så lite att komma med att det visuella intrycket från en partiledardebatt smäller högre än vad deltagarna säger, ja, då är partiernas politik i sanning svag. Skulle jag lägga min röst på partier som har så svag politik att de riskerar att förknippas med sina meningsmotståndare på grund av att man visas tillsammans? Nej, jag vill ha ett parti som faktiskt har en politik, men som framförallt visar respekt för grundläggande demokratiska principer, och som inte använder sig av mobbningsliknande metoder när man umgås med sina kollegor.

Ni är dock inte ensamma, utan sällar er till den berömde folkpartisten Bengt Westerberg, som sjönk bottendjupt i mina ögon när han reste sig ur intervjusoffan efter det val när Ny Demokrati kom in i riksdagen och skulle intervjuas. Det var förstås lika barnsligt, och minst lika respektlöst mot demokratin som morgondagens vägran att vara med i partiledardebatten.


Fast jag kan ju på ett sätt förstå att man tror det finns en risk att bli sammanblandad med SD, för man har ju samma namn, nästan och samma ”S” i partibeteckningen. Visserligen står de ju för olika ord, men väljarna är säkert så korkade att de inte förstår den subtila skillnaden. Eller är det kanske en större risk eftersom stora företrädare för socialdemokraterna vill införa nya regler för medborgarskap, som i mycket liknar sverigedemokraternas… Ja, det är ibland svårt att vara unik och uppenbarligen svårt att ha en unik politik… så man inte blir ihopblandad med sina konkurrenter.

Read Full Post »

I ett berömt och konstigt nog ofta hyllat citat sa John F. Kennedy: ”Ask not, what your country can do for you. Ask what you can do for your country.”. Det är ganska intressant att fundera på citatet, när man ser hur den lilla människan så ofta tvingas att kämpa emot samhället (som egentligen ska vara summan av de människor som bor i det) i form av sociala myndigheter och stödfunktioner. Man skulle kunna tro att alla som bor i ett samhälle skulle älska byråkrati, olika slags avgifter på allt som finns i samhället, eftersom frågan annars borde vara varför byråkratin överhuvudtaget finns.

Bild av ett klassrum, väldigt överrealistiskt målad: Blir du lönsam lille vän.

Hur många människor är det till exempel som älskar att fylla i deklarationen varje år? Hur många är det för övrigt som älskar att fylla i blanketter och skicka åt olika håll. Uppenbarligen är det många som gör det med tanke på hur mycket blanketter som skickas hit och dit i vårt samhälle idag.

Men varför gör vi det då? Jo, för att samhället kräver det. Men…. men, samhället är ju vi? Eller är det det? Det är inte helt klart att samhället längre är summan av sina innevånare. På många ställen verkar samhället ha blivit en egen entitet, som ställer värre och värre krav på sina invånare. Politikerna spelar med i allt det här och fortsätter att stifta lagar och utge förordningar som blir svårare och svårare för den enskilde att överblicka. Och vad värre är, vi är skyldiga att känna till vad som gäller. Annars kan vi råka illa ut, och det utan att ens inse det.

Det handlar inte om att vi skulle må bättre av att befinna oss i en anarki eller om att störta regeringar. Det handlar om hur samhället växer till att bli något av en egen organism där det viktiga inte är att vara människa, utan att vara en produktiv cell i samhällskroppen. Försvarsceller (soldater) kan skickas ut för att dö, inte för sitt eget bästa utan för samhället. Improduktiva celler stöts bort. Främmande celler tas inte ens emot, om vi kan undvika det. Men varför finns alla dessa regler? Vad är samhället till för? Är verkligen kroppen viktigare än sina celler? Är samhällets behov alltid överordnade medborgarnas? Och framförallt, är det verkligen så att samhället behöver ha full kontroll över sina medborgare? För vem är det då som styr?

Idag faller världens börser och de kan gå upp igen i morgon. Vi har ekonomiska teorier, men kan de hantera det samhälle som existerar idag? Ja, frågan är vem är det som styr samhället eller världen? Regeringen, EU, FN? Ja, de kanske försöker alla på sitt sätt, men just nu verkar det som att världen och dess olika samhällen/länder lever sitt eget liv, och vi små samhällsceller gör bäst i att bara försöka hänga med så gott det går. Och kanske måste man just därför som cell se om sitt eget hus, för att skydda sig mot samhällskroppens överordnade ”behov”, så att man inte blir utkastad ur samhällskroppens beskyddande enhet.

Är du nyttig, lilla vän?

Read Full Post »

Idag så skallar ett nytt rop ifrån ingenjörskåren Svenskt näringsliv: Sänk studiestödet för humaniora. Man blir förvånad över att någon ens kan tänka i de banorna, men det är kanske också ett symptomatiskt tecken på vad som saknas hos många ekonomer och ingenjörer som utbildas, nämligen kunskaper i humaniora och framförallt kunskaper om humanioras möjliga bidrag.

För att utforma teknik behövs naturligtvis inte humaniora: om en teknisk lösning fungerar så är den bra, oavsett hur den ser ut, eller om den beskrivs med googlad översättning i bruksanvisningen. Men för att bygga in tekniken i samhället så att den läser människors problem, krävs både humaniora och samhällsvetenskap. Design, konst och språk är nyckelfunktioner i att producera mänsklig teknik, till skillnad från ”nördteknik” som är det vi ofta får idag. Att skapa en teknisk lösning kräver att man ser till en hel del andra saker än den rena tekniken, hållfastheten och programmeringsspråket. Vi behöver folk som kan sätta tekniken i ett humanistiskt, mänskligt perspektiv.

Några exempel:

Design och estetik påverkar hur vi uppfattar tekniken. Som Henry Ford en gång sa: Den går att få i vilken färg som helst, bara det är svart. Så verkar vi tänka när det gäller hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning. En rullstol går att få i vilken färg som helst, bara det är grått (eller möjligen svart).

Mänskliga egenskaper måste man räkna in i teknikens utformning. Men tekniken fungerar ju… Nästan. Man kan ställa sig upp i vissa rullstolar, men sen kan man inte flytta rullstolen. Så om man råkar ”ställa sig upp” 10 cm för långt bort från bankomaten, så måste man sätta sig ner igen för att kunna flytta fram rullstolen det som krävs. En teknikerlösning, men tyvärr en väldigt opraktisk lösning ur ett mänskligt perspektiv.

Filosofi har en viktig påverkan på vårt samhälle, eller borde åtminstone ha. Diskussioner rörrande ETIK och MORAL borde vara utgångspunkten för all teknikutformning. T.ex. borde man alltid fråga sig hur tekniken påverkar människor, samhälle och miljö. Är den tekniska innovationen möjlig att motivera ur ett mänskligt perspektiv.

Dessa exempel på humanistiska ämnen som är kritiska för teknikutveckling klargör det faktum att vi borde vända på frågan. Hur ska vi kunna få våra företag att anställa fler humanister och använda sig av deras kunskaper? DÄR ligger enligt min mening problematiken!


PS. Jag har ändrat lite på inlägget sedan publiceringen efter en kommentar från Björn Victor, se nedan.

Read Full Post »

Idag hörde jag att demokratin vinner nya segrar internationellt. Journalister som rapporterar från den nya seglatsen till Ghaza kommer nu att tas omhand, utrustningen beslagtas och sedan kommer de journalisterna att beläggas med 10 års inreseförbud. Mig skulle det inte göra så mycket om det drabbade mig, jag vill inte turista i Israel längre, med tanke på den fantastiska syn man har på demokrati och nu alltså också journalistisk frihet. Det enda som jag undrar över är hur övriga demokratistödjande stater kan fortsätta acceptera att man beter sig på det här sättet. Eller är det så att det kanske är så som demokratiska stater ska fungera. Det viktiga är inte längre att människorna i staten blir upplysta om sakernas ordning, bara staten mår bra av att man inte berättar vad som händer i landet.

Jag har alltid varit lite fundersam över cencurens acceptans. Hur kommer det sig att samhället måste ha hemligheter från de som utgör samhället. Jag som individ förhindras att ta del av information som berör mig, eftersom samhället måste skyddas. Alltså, om man tror på att samhället byggs av människor, så måste jag skyddas från mig själv av någon super-organism som beslutat att jag inte får ta del av just den informationen.

I gamla tider, när det var kungen och en liten klick av hans utvalda män (ja, för det var sällan utvalda kvinnor på den tiden), så kan jag förstå att man valde att skydda samhällstoppen från att bli störtad av missnöjda medborgare. Inte för att jag tycker det var bra som fenomen, men det var förståeligt. Men idag, när vi bröstar oss med att vara en demokrati som kommer av de grekiska orden för ”folk” och ”styre”, alltså folkets styre, så borde inte samhället längre behöva skyddas från de som utgör samhällets grundvalar, nämligen folket.

Säkerhetspolis, cencur och hemligstämpling borde inte längre behöva finnas, men det gör de tydligen. För mig är alla dessa företeelser tecken på att det finns en maktfullkomlig klick människor som är mer än folket. Det här blir väldigt tydligt i en pseudo-demokrati som den som nu är inblandad i diverse aktiviteter längre åt sydöst… När man börjar cencurera pressen för att den inte skriver ”rätt” saker, så är man väldigt farligt ute om man vill kalla sig demokrati.


Bara för att förtydliga några saker:

  1. Jag vet att det finns saker som idag kanske måste hållas hemliga på grund av externa hot, terrorattacker m.m., som t.ex. ritningar på viktiga mål för sabotörer, etc. men det är inte det det handlar om här. Det handlar om att man cencurerar samhällsfenomen, som man inte vill ska synliggöras för andra människor.
  2. Jag har inte för avsikt att ta ställning till vem som har rätt och vem som har fel i ”Ship to Ghaza”-problematiken. I mitt tycke så är båda sidor rätt så goda kålsupare allihop, och ursprungskonflikten är dessutom sprungen ur de korkade europeer som trodde att de gjorde något bra efter världskrigen… Det gjorde de inte. I mitt tycke så ser jag alldeles för mycket hämnd och vedergällning från bägge sidor för att kunna tro att den här konflikten kommer kunna lösas inom rimligt överskådlig tid. Tyvärr…
  3. Den första meningen är, som jag hoppas ni förstår, ren ironi. Jag ser mörkt för demokratins utbredning, när såna här saker händer.

Cencur och försök till ignorering av problem är aldrig lösningen, sen kan det vara Israel-Palestina-konflikten, Sverigedemokraterna eller andra problem. Det måste upp till öppen diskussion i ljuset, annars blir det bara grogrund för problemets tillväxt. Och det klarar vi oss utan.

Read Full Post »

OK, vi har bestämt att vi ska ha en arbetslinje i det svenska samhället. Alla måste göra sitt bästa för något slags otydligt definierat mål, som ibland kallas för ett framgångsrikt samhälle. Tyvärr har det framgångsrika samhället inte plats för ”onyttiga parasiterande medlemmar”. Det framgångsrika samhället skall helt enkelt bara ha nyttiga medlemmar, som kan göra skäl för sig. Det betyder att man måste jobba, hur sjuk man än är, så länge man bedöms som frisk av en icke-medicinsk organisation som självsvåldigt underkänner den medicinska bedömningen av den kunniga läkarkåren.

Om man har (o)turen att vara så sjuk att det faktiskt framgår att man är sjuk, så ska man ändå bedömas för arbetsförmåga av arbetsförmedlingen. Annars får man inga pengar. Är man för sjuk för att gå till arbetsförmedlingen, så skolkar man helt enkelt, och får inga pengar.

Nå, det är i varje fall beslutat att så ska det vara. Det som är intressant är att besluten tagits av ett antal personer som sedan själva kommer vara ordentliga parasiter på samhället. Politikerna… Efter en tidsbestämd mandatperiod, utan krav på resultat, så belönas de med en livslång inkomstgaranti. Och, de får den helt utan att anstränga sig. Har man varit politiker behöver man inte lyfta ett finger mer i sitt liv. Till och med arbetarrörelsens främsta representant, förra ordföranden för Socialdemokkratiska arbetarpartiet, Mona Sahlin, uttryckte i en intervju att hon inte hade lust att jobba mer. Då menade hon att hon inte ville ta ett vanligt jobb, utan något hon kunde välja för att utveckla sig själv… Klassiskt arbetarresonemang. Men hon kan ju säga det eftersom hon inte står för arbetslinjen.

Det jag inte förstår är hur regeringspartierna kan undlåta att ändra på bidragssystemet för våra främsta representanter? Varför ska inte politiker vara tvungna att stå till arbetsmarknadens förfogande när de slutat i riksdagen? Varför ska de, så länge de inte har fått ett vanligt jobb, inte behöva anmäla sig på arbetsförmedlingen ett par gånger i veckan, och gå arbetsmarknadsutbildningar för att få ut sin inkomstgaranti? Varför ska de inte vara tvungna att ta ett jobb som sänker deras lön, istället för att vara bekväma och kvittera ut sin pension varje månad?

Jag missunnar inte politikerna en trygghet efter sin politikergärning, men jag saknar konsekvensen i lagstiftningen. Alla ska vi vara jämlika inför lag och samhälle… men vissa är tydligen mer jämlika än andra.

Uppdatering:

Idag har Sveriges Radio tagit upp det jag skrev om ovan. Som man kunde tro är det många politiker som inte tycker det är något fel att leva på bidrag efter sin politikerperiod…

Read Full Post »

Jag tänkte idag på sensmoraler… om ni har läst om de tre små grisarna så förstår ni nog vad det betyder. Idag blir det personligt. Ett litet brev från bror Duktig, om ni vill… Inte för att jag känner mig speciellt duktig alla gånger, men jag vet med mig att jag nog har haft lite (eller mycket) av en räkmacka genom en stor del av livet. Och åker man räkmacka är det lätt att vara ”duktig”. Men visst har jag också försökt att verkligen vara duktig. Den lilla pojken som söker en klapp på huvudet, den lilla studenten som vill ha VG i alla ämnen, läraren som vill ha bra omdömen av studenterna, älskaren som vill vara bra i sängen, pappan som vill vara den bästa pappan. Ja, det finns massor. Man (eller jag) vill ju vara ”lyckad” på alla sätt och vis. Och även om jag själv inte varit fullständigt lyckad i alla avseenden, så har det väl i alla fall varit värt betyget OK.

Men, och det är något som jag har börjat fundera på mer och mer under de senaste åren, att vara lyckad är ju inte samma sak som att vara lycklig. och att vara duktig är inte samma sak som att vara nöjd. Frågan är ju om man inte hellre vill vara lycklig än lyckad. Att vara lycklig är ju en inre känsla, som utgår ifrån mig. Att vara lyckad är något man oftast är utifrån yttre bedömningar, och egentligen andras mallar. Visst kan jag känna mig duktig, precis som farbror Melker i Saltkråkan kände sig över sin vattenränna. Ååå vad fint jag gjort, vad duktig jag är… tills någon försynt påpekar att den läcker lite överallt… och att det kanske inte borde göra det. Då försvinner den egna duktigheten, den försvinner bort i andras bedömning. Man går från att vara ”lycklig” till att vara ”misslyckad”. Men egentligen borde man ju fortsätta vara glad över det man klarade av att göra själv.

Så jag undrar om man verkligen gör sig själv en tjänst genom att vara Bror Duktig (gentemot alla andra) i alla lägen. Eller egentligen så vet jag naturligtvis att man inte gör det. Men frågan är ju hur man ska komma ifrån den självpåtagna ”nu ska du vara duktig”-pressen? Man kanske ska sätta sig med sin flöjt och spela, medan faran lurar kring hörnet (eller varför inte spela på munharmonikan?). För det måste finnas andra sätt att bli lycklig än att försöka vara duktig, att försöka vara lyckad… Förresten så är de här funderingarna början på en mycket större uppsättning frågor… Vad är det att vara lycklig??? Är det att mura sitt hus och sköta sitt jobb tills dess man stupar varje dag (eller stupar för gott?)? Är det att vara skötsam och tråna efter synd? Är det att göra det som är rätt, och se hur alla andra gör det som man egentligen ville ha gjort? Eller är det att unna sig själv en del av livet som man lever? Att unna sig själv att njuta av livet som man lever, åtminstone när det är möjligt?

Svaret kanske ligger någonstans där, tror jag. Ställd på det sätt blir frågan väldigt enkel, på något vis. Jag tror jag har anat en viskning av lyckans norna, när jag de senaste somrarna vaknat tidigt (av mig själv, utan väckarklocka) på morgnarna i torpet, bryggt mitt kaffe och suttit i fågelsången vid förstukvisten med första morgonkoppen. Och jag tror att nornan fortsätter viska i mitt öra: Kom, kom, kom… och vet ni vad, en dag hoppas jag att jag kan låta Bror Duktig sitta kvar där han sitter med alla sina försök att vara till lags (som han också misslyckas med) och följer med henne ut i skogen… Månne även skogsrået kan vänta på mig där… (hmm, bara det inte är näcken).

Jag ska bilda en ny förening tror jag… FFFMT – Fram För Flera MuminTroll… så kan vi samlas hos mig i Mumindalen och göra just ingenting… och vara sååååå lyckliga… Ja, Snorkfröknar och Lilla Myor, och Sniffar och till och med Hemuler kan få vara med (bara de inte försöker vara så himla nyttiga!!!).

Read Full Post »

Min bloggs aktivitet har inte varit så stor på ett tag. Det beror inte på att jag inte vill skriva, utan på att jag under våren varit väldigt nära ett återfall. Jag såg den berömda väggen komma farande i raketfart och som i en mardröm kämpar man sig fram till nörbromsen som är alldeles för långt bort och luften blir seg som sirap… Jag vet inte om jag hann fram till bromsen, eller om det bara var för att jag kunde mäta den tiden som återstod innan det skulle bli lugnt igen, men jag tror att jag kan blåsa faran över.

Men då infinner sig eftertankens kranka blekhet igen… Varför blev det så här? Jag vet ju att jag inte ska gå ut med full fart. Jag vet att jag ska inse mina begränsingar och ändå så gör man samma misstag igen. Jag är inte säker, men jag tror för min egen del att det till stor del beror på att jag mått bättre ett tag. Och när man mår bra så knackar stålmannen på axeln igen. ”Vad bra, du är ju frisk, då kan du ju gasa på igen…”.

Men så var det ju inte… det var bara det att jag hade hittat en bra nivå att arbeta på och mådde så som jag borde göra. Och att då trampa på gasen är väl precis det som man INTE ska göra. Tvärtom, nu ska man ställa in sin farhållare och börja glida i tillvaron. Njuta av omgivningen och allt som i sakta mak kan passera förbi. När det gäller mitt bilkörande så är det ju lite så jag gjort… från 295 turbohästar fyrhjulsdrift till 110 hästar E85… och från 105 km timmen till 85, om jag inte har väldigt bråttom, för då ringer jag och säger att jag blir sen och ökar till 90… Gubbkörning? Ja, för en del är det det, men för mig handlar det om att hitta en rytm då jag mår bra med min körning. Jag slipper köra om hela tiden och försöka tjäna några minuter här och där.

Men bilkörning och jobb är ju inte samma sak. Men hur ska man kunna bromsa ner jobbet till 85 km i timmen i jobbet? Jag vet inte än, tror jag. Men jag vet att jag måste acceptera att bli omkörd av många andra utan att bry mig om det. Man behöver kanske inte vara bäst, utan bara tillräckligt bra? Tyvärr är det inte så mycket värt på vissa arbetsplatser, men det borde vara det. För om inget annat, så kostar utbrändheten betydligt mer än den smakar för företag och samhälle. Och om inte medmänsklig omsorg skulle vara ett tillräckligt argument så borde det ekonomiska argumentet vara tillräckligt.

Själv hoppas jag på medmänsklighetens återkomst i vårt samhälle… även bland regelmakare och paragrafryttare. Då kanske vi kan få råd att låta människor slippa må dåligt i samhället….

Read Full Post »

Older Posts »