Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Etik’

I förrgår hände något som de flesta inte trodde kunde hända i Sverige. En bomb mitt i julhandeln i Stockholm. Det var ju inte heller inte bara en bomb, utan en bomb kopplad till ett ”terrorhot”. I tyska medier pratade man om en ”terrorkatastrof”. Och nu börjar det genast komma små (eller stora) antydningar från främlingsfientliga håll. Och det är nu VI måste agera, vi måste dra i nödbromsen!

Vi kan inte låta en handling, som mycket väl kan vara en ensam persons plötsliga (och oförståeliga infall) ge en skuldstämpel till alla människor som kan grupperas med honom. Kollektiv skuld har ingen plats i dagens samhälle, för det borde vi i vår upplysta tid inte behöva ta till. För om vi drar det till sin spets, kan vi ju inte välja vilken av alla grupper en människa tillhör som vi ska låta hålla den kollektiva skulden för ett vansinnesbrott som självmordsbombning är.

  1. Han var en man. Alla män måste ta på sig skulden.
  2. Han var pappa. Alla pappor måste ta på sig skulden.
  3. Han var muslim. Alla muslimer måste ta på sig skulden.
  4. Han var förmodligen i en livskris. Alla i en livskris måste ta på sig skulden.
  5. Han var säkert något annat också… så det finns säkert fler grupper som måste ta på sig skulden.

Med kollektiv skuldbeläggning kan vi enkelt välja ut vilken grupp vi vill och misskreditera gruppen som helhet. Att vi bortser från majoriteter i dessa grupper struntar vi i, för det viktiga är att vi kan visa på vår åsikt, på det vi vill måla upp. Vi ser det här dagligen inte bara när det handlar om muslimer eller invandrare, utan även när det handlar om funktionsnedsättning, könstillhörighet eller annat mer ”ofarligt”. Men problemet är alltid detsamma. Vi pratar inte om individer, utan om kollektiv, som vi måste peka ut av någon konstig anledning. Jag är rädd för den här tendensen som hela tiden förstärks… och vi måste verkligen agera mot den utbredda negativa kollektiviseringen som följer i kölvattnet av hemska händelser.

Read Full Post »

Livskunskap…

I dagarna har man i radioprogrammet ”Kaliber” uppmärksammat undervisningen i Livskunskap på grundskolan. Jag måste erkänna att jag har lite svårt för skjutjärns- eller sensationsjournalistik. Den branschen är lite överetablerad. Men programmet visade på ett av problemen med hela ämnet, även om det säkert finns exempel på när man försöker på ett lite mer seriöst sätt. I programmet intervjuades elever som blivit tillfrågade om de ”utsatts för våldtäkt” eller om de har ”alkoholister i famljen” inför hela klassen. Jag blev, milt sagt, förvånad. Ämnet som sådant är viktigt, men frågan är hur man angriper det, när det får såna här konsekvenser.

Det är viktigt för barn att få inblick även i de inte fullt så bekväma frågorna i livet, så långt tycker jag kanske att ämnet Livskunskap har sin relevans. Många barn har inte möjlighet att diskutera svåra frågor med någon vuxen. Antingen för att man skäms för sina frågor, eller för att de viuxna inte klarar av att hantera dem. Så visst kan det behövas ett forum för att prata om livet, och visst kan skolan ha hand om det. Men när ämnet hanteras av okunniga personer och på fel sätt, så blir det hela väldigt fel.

Vad är livskunskap egentligen? I radiodebatten som följde, avfärdade en moderat politiker hela ämnet som flummigt och ovetenskapligt. Det är det, i den meningen att det inte finns så mycket teorier i ämnet. Men för den sakens skull är det inte mindre viktigt. I den sekulariserade värld vi lever i saknar många (barn) en förklarings- och rationaliseringsmöjlighet när det gäller fenomen som ondska, liv, död, sexualitet, öde och liknande saker som finns med oss i livet, men som är mer eller mindre tabubelagt på många ställen. Att ha ett forum för att diskutera såna frågor är nog viktigt för barnen/ungdomarna. Men jag tror att ämnet livskunskap rymmer helt andra dimensioner än det som programmet belyste, och jag är livrädd att man med den misslyckade version som fanns med i Kaliber som argument försöker att ta bort ett viktigt ämne, istället för att fundera på hur man kan uppnå ett bra resultat med ämnet i stället.

Hur ska man undervisa i livskunskap? Det är ett ämne där man knappast hittar några sanningar. Det är ett ämne som inte ens har några gemensamma lösningar på problem. Att diskutera utifrån elevernas egna erfarenheter är svårt, eftersom man inte har så mycket erfarenhet att utgå ifrån. Jag tror det handlar mer om att väcka frågorna hos eleverna, så att man kan ta upp dem till diskussion. Eleverna vill inte lämna ut sig, om det inte är något som kan komma fram frivilligt. Yppar sig bara rätt tillfälle så kan mycket komma fram. Men att ”tvinga” fram det med styrda frågor, där det sen inte kan tas omhand, leder förmodligen bara till traumatiska upplevelser.

Så vad ska man säga om ”livskunskap”? Jag tycker det är knepigt. Kunskap om livet får man främst genom att leva det, inte genom att läsa teori. Jag tror att man kan få det också genom att prata med andra om deras erfarenheter. Men det måste ske utifrån en naturlig utgångspunkt, inte från en konstruerad situation. Till viss del kan jag se att det skulle kunna finnas ett utrymme för alternativa former när det gäller vissa ämnen. Varför t.ex. inte försöka få någon pensionär att vara med på seminarium om livserfarenheter och rädslan för döden? En lärare kan inte förutsättas ha den livskunskap som behövs för att kunna undervisa om den, men lärarens roll i en sån här kurs är snarast att vara moderator, inte korvstoppare… Livskunskap kan nog inte korvstoppas, men behöver nog uppmuntras för att man ska våga leva och lära av livet… Det är väl det vi borde kalla Livskunskap.

Read Full Post »

Ideologiernas död?

Årets valrörelse kändes väldigt typisk för den tidsanda vi lever i just nu. Alltför ofta har det inte handlat om vad man vill åstadkomma om man blir vald till landets styre utan om vad alla andra gör och inte minst har gjort fel. Många har påtalat bristen på ”ideologi” i valet och det är nog sant. Frågan är vilken roll som ideologier har i dagens samhälle. En ideologi måste ju syfta till att gagna en eller flera personer. I de flesta fall sker det också på andra människors bekostnad. I den här meningen är det intressant att se den pågående kampen mellan (S) och (M) om vilket som är det ”riktiga” arbetarpartiet. Idag så finns det inte så många som passar in på den traditionella definitionen av samhällets utsatta grupper. Förut var det industriarbetaren, metallaren och den lågavlönade vårdpersonalen som kunde passa in på den definitionen.

Idag så är de utsatta grupperna er lättdefinierade, man fastnar i att prata t.ex. om de arbetslösa, de utförsäkrade, de funktionsnedsatta, kvinnorna och så vidare. Små grupper som har speciella behov. Att vurma för ”arbetaren” fungerar inte som ideologi längre, eftersom klasskampen i den form som den existerade när socialdemokratin hade sin höjdpunkt mer eller mindre ha dött ut. Visst finns det samhällsklasser, men det har mindre med ekonomi än med tradition att göra. Det är inte synd om en arbetare idag, åtminstone inte på samma sätt som för 60 år sedan.

Men de andra ideologierna då? Ja, det är samma problem här och det finns många exempel på ideologiska problem. Liberalismen slåss för individens frihet, men man måste ändå inskränka friheten på vissa håll, enligt vad somliga anser vara godtyckliga normer. Etiken kan inte täcka alla livsåskådningar som trängs i ett samhälle. Feminismen slåss mot väderkvarnar i brist på pragmatisk jämställdhet. De religiösa ideologierna slåss för sin existens i ett sekulariserat samhälle, och humanismen slåss emot människornas behov av mening med livet. De traditionella ideologiskt baserade partierna har tappat sina målgrupper och fiskar väljare i nya vatten, med ideologiskt tveksamma grunder.

Min fråga blir i det här sammanhanget om man kan prata om ideologier som vettiga sätt att diskutera samhället längre. Ideologierna tvingas mer och mer till kompromisser som har pragmatiska och socialpsykologiska orsaker. Min undran är nog snarast om samhället har blivit så pass komplext att den traditionella formen för demokrati, baserat på ihopklumpning av människors åsikter i större eller mindre ideologiska block, överhuvudtaget kan fungera när samhället når en viss form av komplexitet?

Ett exempel på såna problem kommer vi få uppleva många gånger framöver under den kommande tiden (fyra år, åtminstone), när realpolitiken hindras av ideologiska hänsyn. I riksdagen är det i dag för alla riksdagspartier viktigare att av ideologiska skäl inte samarbeta med Sverigedemokraterna även om de skulle råka ha samma åsikt som det parti man själv företräder. Hellre en dålig, men ideologiskt korrekt, kompromiss, än ett bra realpolitiskt beslut.

Jag ska väl här understryka att jag inte har någon sympati alls till övers för rasistiska eller extrema politiska åsikter, men jag har inte heller mycket till övers för ideologiskt baserade anti-demokratiska metoder, där människor döms på grund av sin ideologiska övertygelse. Att låta människor uttrycka sin åsikt oavsett om man håller med om den är den viktigaste grundpelaren för demokrati, om vi begränsar vad man får uttrycka så förlorar vi, även om vi tror att vi agerar i demokratins namn.

Jag misströstar när det gäller möjligheten att fortsätta med de traditionella, ideologiska formerna för partipolitik. Jag tror att formerna för politiken kommer behöva förändras i grunden för att det ska bli möjligt att styra så diversifierade samhällen, med så många konkurrerande samhällsgrupper som har motstridiga intressen.

Den rådande regeringen har ett antal ideologiska käpphästar, som de låter styra mycket av samhällets funktioner. Men de ideologiska svärden hugger för grovt. Man ska arbeta om man kan. Men de som verkligen inte kan måste också värnas om. Arbetslinjen som ideologi är dålig, arbetslinjen som pragmatisk riktlinje, med utrymme för det humanitära är något som kan fungera.

Det är när ideologierna får råda i enfaldig allmakt som demokratin i vårt komplexa samhälle inte längre fungerar. Bästa möjliga till felsta möjliga är en bra inställning när man använder den som en tumregel, och inte som ideologi.

Read Full Post »

Det var ett par som blev nekade att äta lunch på en restaurang i Jönköping. Det var inget konstigt alls, två personer som ville ha en gemensam lunch. Nu satt de visserligen i rullstol, men det var inte på grund av att de inte kunde komma in, som de blev nekade. Nej, det var för att de inte klarade av att äta själva, säger restaurangägaren.

Nu var detta faktiskt inte ens sant. Båda personerna kunde äta själv, de fick alltså inte maten intravenöst. Men de kunde alltså inte hålla i gaffel och kniv och lyfta maten till munnen själva. Då får man inte äta där. Men de kunde faktiskt även hålla i gaffel och kniv själva, genom sina assistenter. Båda hade nämligen personliga assistenter med sig. Dessa medföljande personer fungerar i någon mån som den funktionsnedsatte personens händer, på samma sätt som en rullstol är någons ben.

Parentes: Tyvärr så är assistentens roll inte så självklar för de flesta som inte har erfarenhet av funktionsnedsättningar. Assistenten är inte personen, utan tjänstgör som ett stöd för en person med en funktionsnedsättning att kunna utföra vardagliga sysslor (som t.ex. att gå på restaurang). Detta är svårt att förstå för många, som t.ex. tilltalar assistenten, istället för personen i rullstolen. Att assistenten (oftast) inte är med i termer av kompis eller kamrat, är helt enkelt något som är svårt att förstå.

Men i det här fallet var det nog ganska tydligt att de medföljande personerna var assistenter, eftersom de till och med talade om det för personalen. Det framgick också med all önskvärd tydlighet att de inte förväntade sig att personalen skulle hjälpa till med matning eller liknande. Det var det att de inte själva kunde röra sig som gjorde skillnaden. Kan det vara därför småbarn tillåts komma in trots att de måste matas? Att de sen rör sig hit och dit mellan benen på serveringspersonalen? Då kan de i varje fall röra sig lite.

Även om bara denna attityd till personer med en funktionsnedsättning skulle vara skrämmande i sig, så tror jag tyvärr att det ligger något ännu värre bakom. Jag befarar att restaurangägaren helt enkelt inte tyckte att det var bra reklam för restaurangen att ”såna där” skulle sitta och äta ”för det vet man ju hur såna äter”. Nu sa han inte så, för det hade varit åtalbart, men jag tror han sökte en, om än krystad, enligt hans tycke rimlig förklaring till att han ville neka dem tillträde till restaurangen. Jag har för många gånger sett hur folk beter sig, för att inte vara cynisk nog att tro att det ligger en helt annan attityd bakom hans agerande än den han redogjorde för. (Tyvärr vet jag inte vilken restaurang det rörde sig om, för jag hade gärna satt ut namnet här som en anti-reklam).

Men frågan är ju hur vi ska kunna förändra attityden. Jag är tillräckligt luttrad för att tro att vi inte kommer ha vare sig delaktighet eller tillgänglighet innan vi har förändrat den grundläggande attityden mot personer med funktionsnedsättningar hos en majoritet i samhället. Det handlar inte så mycket om att anpassa samhället, som att verkligen se till att de som har funktionsnedsättningar ses som den resurs de utgör i samhället och inte som några som ständigt behöver specialanpassade jobb för att passa in.

Vi får helt enkelt inte acceptera att människor nedvärderas i samhället, för då blir det ett omänskligt samhälle, där medmänniskorna bara blir något att tävla med.

Read Full Post »

Det råder en intressant diskussion nu om huruvida man ska tillåta rektorer på skolor att förbjuda niqab och/eller burka i skolan. Folkpartiledaren uttryckte det som ”– Att kunna se varandra i ansiktet i klassrummet är helt avgörande för undervisningens kvalitet!”. Jag tror inte jag skulle ha något problem med att hålla hög kvalitet i undervisningen. Och vi ska ju dessutom ha anonyma tentor på universitetet framöver, så då borde det ju vara utmärkt.

Men skämt åsido, jag tror att det här är ett uttryck för ett sätt att hantera knepiga situationer som är åt skogen. Vi förbjuder ett klädesplagg, och visst vi kommer få bort, inte burkan, men de individer som i enlighet med sin religiösa inställning ser det som ett måste att bära dem. De kommer att tvingas till ett liv utan den utbildning som underlättas med att kunna se varandra i ansiktet.

(Frågan blir dessutom i mitt tycke varför viss religiös klädsel ska vara förbjuden och inte annan. Ska vi verkligen tillåta att man bär en kippa? Eller att kvinnor har hatt i kyrkan? Bör man inte vara konsekvent och förbjuda alla yttringar av religion i det offentliga rummet.)

Men min ståndpunkt handlar egentligen inte om burka eller niquab, utan om politikernas blinda tro på att ”det man inte ser, det finns inte”. Sverigedemokraterna (SD) går framåt. Men de etablerade partierna låtsas inte om det. De vill inte inse att över 5% av Sveriges befolkning kan tänka sig att rösta på dem. Man vägrar debatt, man försöker att låtsas som att partiet är oväsentligt. Man säger till och med (vilket är rätt lustigt) att man inte kan tänka sig att liera sig med SD i den nya riksdagskonstellationen. Man vill inte rösta med SD oberoende av om det skulle få igenom den egna politiken eller inte. SD ska inte få finnas i det demokratiska livet i Sverige.

Nu är bara problemet att SD finns, och dessutom håller på att bli så stort att man inte KAN negligera det. Om politikerna väljer att inte se SD så finns de fortfarande kvar (förvånad, någon?). Man kan neglligera F! för de kommer inte att spela någon större roll i framtida riksdag, men SD kommer definitivt att göra det. Och som röstande medborgare vill jag vet om jag kommer att få ett rödgrönblått regeringsalternativ som gör allt för att inte bli beroende av SD. Vi har å ena sidan SD, och å andra sidan alla andra partier, bara för att inte rösta som SD? Det är faktiskt lite så det låter. Och då blir den politiska situationen än värre än om vi bara har våra två block som jag skrev om tidigare…

Men hur ska man hantera det hela? Ja, det återstår väl bara att spela efter de demokratiska reglerna. Debattera med de man ser som sina politiska fiender. Ta debatten och var pålästa, så att ni kan besegra SD i en demokratisk kamp, istället för att ducka och se bort från det hot som faktiskt finns där. Jag tror de flesta minns när Bengt Westerberg reste sig upp och gick ur TV-studion när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom in i studion för att prata när de hade valts in i riksdagen. Det är inte att följa demokratiska principer utan snarare att försöka sopa eventuella problem under mattan och hoppas att ingen lyfter på mattan och tittar.

Det här var två exempel på hur den etablerade politikermassan försöker att dölja eller förbjuda det som man inte vill se, istället för att verkligen ta tjuren vid hornen och verkligen ta hand om problemet. Heltäckande huvudbeklädnad är ett uttryck för något vi inte vill ha, men det kan inte förbjudas bort. Inte heller kan vi låtsas som att det verkliga problemet inte finns bara för att vi förbjudit ett uttryck. Precis som med debatten kring SD. Vi kommer inte ifrån det verkliga problemet, genom att inte vilja se att Sverigedemokraterna går framåt i opinionen. Vi kan bara vinna kampen genom att angripa roten till det sjuka, istället för symptomen.

Jag efterlyser därför mer ryggrad i politikerna och en bättre förståelse för sociala och pyskologiska reaktioner hos människor som man är satt att leda.

Brasklapp: Jag är på inget sätt en förespråkare för vare sig niqab/burka eller Sverigedemokraterna, snarare tvärtom. Däremot anser jag att man i båda dessa exempel agerar på fel sätt och leker struts för det egentliga problemet.

Read Full Post »

Man fortsätter att förvånas av Försäkringskassans handläggare. När personen i mitt tidigare inlägg ringde handläggaren för att fråga hur det kan komma sig att de inte biföll hennes ansökan om att få underhållsstödet från Försäkringskassan, så berättade hon att personen hade ringt och berättat att han blivit ”rånad” och därför inte betalat pengarna. När min vän frågade om alla felaktiga betalningar som gjordes förra året, så fick hon svaret att ”Det var då det, det spelar ingen roll för hur vi ska göra nu”. Tydligen så är det bara när det gäller återbetalningar av bostadsbidrag och liknande som tidigare år har någon betydelse (och då är det minsann inte silkesvantar som gäller heller).

Som ett argument för att inte bevilja ansökan angav handläggaren dessutom att ”Han lät ju så snäll och trevlig på telefon”. Ja, för den som sett filmen om ”Myteriet på Caine” så är det ju inte så svårt att se framför ögonen hur den sympatiske kapten Queeg i en av de sista scenerna inför kameran förvandlas från en trevlig och nästan överdrivet sympatisk herre, till den paranoida personen med psykopatiska drag som finns under ytan. Men att man låter trevlig och snäll på rösten i telefonen väger naturligtvis tyngre än att vara en utsatt förälder, som hotats via SMS. För enligt försäkringskassans handläggare, så spelar de hotfulla SMSen ingen roll. Tydligen inte ens i bedömningen av hur trevlig och snäll personen som skickat dem är.

Man tar sig för pannan!

Read Full Post »

Vem är Försäkringskassan till för egentligen? Den som behöver hjälp, trodde i varje fall jag. Men det verkar inte vara så. Försäkringskassan förmedlar det som kallas underhållsstöd till föräldrar som hamnat i tvister där ena parten missköter sitt underhåll. Man skulle ju kunna tro att om en förälder konsekvent missköter inbetalningarna, så skulle man kunna få hjälp… Men nej då, det räcker tydligen med att föräldern anger att ”det finns en avsikt att betala rätt summa varje månad”, så ska Försäkringskassan gå på hans eller hennes linje.

Så länge avsikten finns, kan tydligen inte Försäkringskassan skydda den förälder som behöver pengarna för att få ekonomin att gå runt. Skulle det inte betalas fullt belopp i framtiden, så måste föräldern som ska ha pengarna kontakta Försäkringskassan varje gång detta händer, så att Försäkringskassan kan anmoda den betalande föräldern att erlägga fullt belopp. Och den betalande föräldern slipper påföljd, eftersom ”avsikten att betala fullt” fortfarande finns…

Om nu det är så enkelt att få in pengarna, så borde Försäkringskassan kunna bistå den enkla förmedlingen för att skydda personer som är i behov av hjälp. Men genom sitt tungrodda system, så blir det en stjälp för den som redan är i en utsatt position.

Read Full Post »

Ett förhoppningsvis ickekränkande konstverk av Mumriken

En korallväxt i ett blått hav... kanske..

Den gamla kultgruppen Torsson lanserade en gång en platta (på gammaldags vinyl). På det vita omslaget står en stenåldersmänniska med en knölpåk och albumet heter ”Att kunna men inte vilja”. Det är en väldigt fyndig skivtitel, som ganska väl uttrycker min personliga känsla inför yttrandefriheten, speciellt om man parafraserar den lite till ”Att kunna men inte behöva”.

Yttrandefriheten är en grundpelare i vårt samhälles uppbyggnad, tillsammans med andra liknande lagar, som lagen om meddelarskydd (som gör det olagligt att försöka spåra vem som har läckt en viss information). De här lagarna är nödvändiga för att skydda viktiga rättigheter för den enskilde människan. Det finns förstås vissa undantag från yttrandefriheten, som t.ex. lagen mot hets mot folkgrupp. Det är inte tillåtet att uppvigla folk hur som helst trots att man egentligen borde ha rätt att uttrycka vad som helst. Jag är ingen ivrare av förbud, och principiellt så anser jag att yttrandefriheten inte borde behöva begränsas alls, eftersom den öppna debatten är farligare för lögnen än för sanningen. Men jag kan också ur ett mer pragmatiskt perspektiv se att minoriteter behöver ett extra skydd i vissa fall.

En annan ofta försvarad ”rättighet” är den konstnärliga friheten. Från att ha varit en avbildande företeelse har konsten (i mitt tycke) gått till att bli en tolkad företeelse. Konst ska tolkas och upplevas, inte bara betraktas och förstås. Detta leder i extremfallet till konst som är så avancerad att man måste vara ”konstnär” för att kunna ta till sig den, medan en vanlig dödlig bara ser något konstigt. En nedklottrad tunnelbanevagn är numer ett konstverk om det är gjort av en konstnär, en simulerad psykos blir en ”installation”. Jag är den förste att försvara den konstnärliga friheten, även om jag inte alltid förstår det som produceras. Jag har också full förståelse för åsikten att konst ska provocera. Men i förlängningen av detta blir konsten också farlig, eftersom man i princip skulle kunna komma undan med vad som helst under förutsättningen att man kallar det konst.

Men både när det gäller yttrandefriheten och konsten så anser jag att man glömmer något inte bara väsentligt utan helt avgörande. Vi har yttrandefriheten som ger oss rätten att publicera i princip vad som helst. Vi har den konstnärliga friheten som ger oss rätten att visa upp vad vi vill och kalla det konst. Det vi glömmer däremot är det mänskliga ansvaret. Frågan är om rätten att göra något befriar oss från ansvaret för våra handlingar.

Just nu pågår en religiöst (eller snarare fundamentalistiskt) grundad förföljelse av konstnären Lars Vilks, som tyckte det var en bra ide att skildra profeten Muhammed i form av en ”rondellhund”. Han skriver bland annat på sin blogg att: ”I konsten är kränkningen en dygd men det glöms lätt bort.”. Ett ganska hemskt yttrande enligt min mening. I god konst ingår enligt Vilks uppenbarligen kränkning. För min egen del är det väl snarare så att kränkningen av andra människor är något omänskligt, något som måste bekämpas. Det är inte konst. Förvisso är detta två olika åsikter, och jag kan inte göra anspråk på att komma med sanningen.

Men, och det är min huvudpoäng i den här bloggen: Att ha rätten att göra något, behöver inte betyda att man måste göra det. Att kunna göra något betyder inte att man behöver sätta det i verklighet. Tvärtom, det borde räcka att veta om att vi kan göra det om det skulle behövas. Att medvetet kränka en grupp (eller en enstaka människa, för den delen) är inte vare sig yttrandefrihetens eller konstens uppgift.

Ska vi förbjuda kränkningarna i sig och ytterligare inskränka yttrandefriheten, med andra ord? Nej, det vare ska eller får vi göra. Både yttrandefrihet och konstfrihet måste finnas, men, och det är ett stort men, både yttrandefrihet och konstfrihet kräver ett ansvarstagande. Om jag väljer att kränka människor så måste jag ta mitt ansvar för det. Jag kan antingen göra det genom att inte skriva det rakt ut, eller så kan jag göra det genom att ta konsekvensen av det.

I Lars Vilks fall är konsekvensen väldigt stor. Dödshot, attentat, överfall och förföljelse. Är det en skälig påföljd? Nej, de handlingarna måste naturligtvis fördömas. Men, om Vilks blir förvånad över konsekvensen är han mer än lovligt naiv. Ingen har rätt att göra det som nu händer Vilks, helt klart. Men om man väljer att kränka människor så finns alltid risken (och den är i det här fallet överhängande) att någon tar saken i egna händer. Om man inte förstår att man inte bara trampar människor på tårna, utan snarare kör över deras fötter med en pansarvagn, genom att publicera bilder på det som inte får avbildas enligt dessa människors grundtro och livsfilosofi, så kanske man inte ska bli konstnär eller publicist. (Att man sedan kopplar detta till ett djur som är väldigt lågt stående i dessa människors världsuppfattning är ytterligare en skymf, naturligtvis.)

Så är det rätt och riktigt att döda eller skada en person som har avbildat Muhammed (på ett olämpligt vis)? Nej, naturligtvis inte. Det måste fördömas. Fundamentalism av alla former är helt förkastligt, men det är lätt att glömma att det inte är fundamentalismens yttringar som är religionen. Det som händer just nu är definitivt en tragedi, inte minst för Islam. De negativa bilder som så ofta används av vissa grupper för att odla rasism och främlingsfientlighet förstärks naturligtvis genom dödshoten.

Men är det då å andra sidan bra för yttrandefriheten och konsten att medvetet förolämpa och kränka människor? Även om det finns de som hävdar att muhammedkarikatörerna försvarar yttrandefriheten, så anser jag att de med sina handlingar faktiskt förstör mer än de försvarar. De visar att det är helt OK att utnyttja tryckfriheten för att medvetet skada människor och sedan gömma sig bakom denna viktiga princip. Det är som att i krig lägga ett vapenlager under ett sjukhus eller ett skyddat kulturminne. Det finns ett skydd för tryckfriheten och i viss mån för konsten, men detta skydd kräver också ansvar och respekt för medmänniskor. Om man inte visar den respekten då är det inte tryckfriheten man skyddar, utan då använder man tryckfriheten och konsten på samma sätt som ett barn som viftar med händerna framför sitt syskon och ropar ”Luften är fri, luften är fri”. Luften är naturligtvis fri men viftandet är definitivt en onödig provokation som inte kan ses som något annat än just en provokation.

Bara för att man kan provocera, så behöver man faktiskt inte göra det…

Read Full Post »

« Newer Posts