Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Funktionshinder’

En effekt av utbrändhet för min del har varit en närmast total handlingsförlamning inför vissa saker som istället blir till projekt. Bland det som hamnar i projektkategorin är ”att betala räkningar”. Det är tyvärr något som man inte kan skjuta upp hur länge som helst, men det är inte säkert att ens tanken på alla kravbrev gör att man ”orkar” ta tag i det. För jag vet ju att jag orkar, egentligen, jag vet till och med att det inte tar mer än tio-tjugo minuter att göra det, när jag väl satt igång. Men likväl… det tar stopp innan jag kommit till genomförande.

Det här är naturligtvis inte en isolerad händelse, utan i stort sett allt jag ska göra som tar mer än fem minuter (eller snarare mindre) i sträck blir till ett projekt. Resultatet i de flesta fall blir bara ett. Jag genomför inte projektet, utan somnar ifrån det, glömmer det, eller vägra r ta itu med det. Men jag vet: att jag måste, att inget blir gjort av sig själv och alla andra snusförnuftiga tillmälen som man får från omgivningen.

Men det här med att betala räkningar, det är ett kapitel för sig. Man kan inte skjuta upp räkningsbetalningen. Den måste in. Men eftersom det är ett projekt, så blir även den månatliga ekonomiska genomgången liggande varje månad. Jag känner idag till de flesta av inkassobolagen vid namn, något som jag alls inte är speciellt stolt över att veta. Men idag köps förfallna fakturor upp av inkassobolag, som lever på extra avgifter och pålägg. Och ju mer tilltrasslade betalgångarna blir, ju jobbigare blir det även för ”normala” människor att hantera de ekonomiska transaktionerna varje månadsskifte. Fakturorna skickas allt snabbare vidare till inkasseringsbolag, som inte har någon direkt kontakt med kunden, utan bara lägger på sin inkassoavgift och påminnelseavgift.

Är man då till allt på råga utbränd, så blir de här problemen etter värre. Och efter några månader med missade och försenade betalningar försvinner även översikten över vad som ska betalas när. 

Det värsta är att i ett utmattningstillstånd med tillhörande depression så bryr man sig inte längre. Världen passerar förbi någon annanstans, medan man har fullt upp med att försöka hantera problemet med att ta sig ur sängen, eller att handla mat för dagen. Och även om man inte har ekonomiska problem, så är risken stor för att man till slut hamnar hos kronofogden. Och det är helt i onödan. För det skulle gå så enkelt att undvika det här om man bara förstod hur det fungerar från myndigheternas håll.

Jag kan själv absolut inte klaga på den direkta hjälp jag fick när jag blev utbränd. Jag blev sjukskriven och omhändertagen av både min arbetsgivare, företagshälsovård och försäkringskassan. Jag fick hjälp med psykolog, arbetsterapeut och avlastning under återgången till arbete. Så på det medicinska och arbetsmässiga planet så finns inget att klaga på. Inget alls.

MEN, jag var lämnad helt själv med alla vardagsuppgifter. Då var jag ensamstående med en tonårsdotter boende på halvtid. I efterhand kan jag inte förstå att jag inte hamnade i en värre situation än jag gjorde då. Allt var projekt, och de obehagliga projekten sköts framåt hela tiden tills dess att jag insåg att jag måste ta tag i räkningarna (en del hade jag förstås tappat bort, vid det tillfället). Räkningarna blev betalda en vecka eller två försent (ungefär när de första påminnelserna började droppa in). En del företag skickade snälla påminnelsebrev som frågade om jag inte hade glömt något (vilket jag ju hade). En del företag och de flesta myndigheter skickade ganska tråkigt formulerade påminnelser som hotade med inkasso om betalningen inte kom in på en gång!

Men jag kämpade på; hur vet jag inte, men det gick på något sätt. Men även idag har jag räkningsångest som ett kvarstående problem. Min tanke går däremot till alla andra som inte får någon hjälp, och som kanske är värre drabbade än jag var. De som kanske redan har en dålig ekonomi innan sjukskrivningen. Alla de som börjar sålla inbetalningarna på olika sätt, inte alltid helt rationellt. För i den situationen tänker man inte längre rationellt. Man flyter i många fall bara med minsta motståndets lag. Att prioritera räkningar är för jobbigt. Att ta kontakt för att försöka reda ut situationen innan den gått för långt är för jobbigt.

Så vad skulle kunna hjälpa en person i den situationen som jag var?  Jag har länge funderat på om man inte i den situationen skulle kunna ha behov av en god man som hjälper till att sköta det löpande flödet av räkningar och formella brev. Någon som kan sköta de formella kontakterna med sjukvård och försäkringskassa. Men vid eftertanke har jag insett att  en god man på något sätt blir för mycket. Man blir mer eller mindre omyndigförklarad när man får en god man. Man kanske inte heller vill att någon annan ska få full insyn och kontroll över ens ekonomi. Man kan ju fortfarande tänka själv (om än kanske inte i full kapacitet).

Häromdagen fick jag dock höra talas om en mycket bättre lösning. Det finns en formell roll som hamnar nästan perfekt i sådana här situationer, nämligen rollen som ”ombud”. Det är en person som får en uttrycklig tillåtelse att agera för den personen och hjälpa till i kontakten med myndigheter och andra organisationer eller företag. Personen har ett bemyndigande att sköta detta för personens räkning, men utan att personen i sig har avsagt sig sin egen möjlighet att agera. Ett ombud kan även hjälpa till med att ge personen en ”knuff” för att göra saker (som t.ex. att betala räkningar och deklarera) och påminna om när saker behöver göras men behöver inte agera mer än som ett stöd för personen att göra det.

Jag hade haft stor nytta av att ha en person som kom hem till mig i slutet av varje månad och hjälpte mig bara genom att sitta med när jag skulle betala mina räkningar, en person som kom och la deklarationsblanketten framför mig, och såg till att jag deklarerade innan det var försent.

Jag tror att när någon blir utbränd så skulle en av de viktigaste återhämtningsåtgärderna vara att man fick ett erbjudande om en sådan här typ av hjälp, inte bara nämnt i förbifarten, utan som en del av behandlingen, återkommande med periodiska intervaller. Man är nämligen sällan mottaglig i de tidiga stadierna av behandlingen. Då går allt bara ut på att överleva själv. Ingen annan ska blanda sig i det hela. Men efter ett tag kan man ledas till att öppna sig för att få hjälp med saker. Men det är tyvärr ett arbete i motvind för den som ska behandla en person med utmattningssyndrom.

Idag finns inget sådant stöd tillgängligt, men jag tror att det skulle vara en mycket viktig åtgärd. Även om man inte anser att det är motiverat ur ett individperspektiv (det kostar för mycket), så skulle det vara det ur ett samhällsperspektiv genom att det leder till färre ekonomiska problem och kanske även personliga konkurser. Utöver det, så tror jag att det också skulle vara bra ur ett tillfrisknandeperspektiv, eftersom det är en stor stressfaktor när man tappar greppet om ekonomin, och man känner hur det börjar knaka under fötterna.

Därför tror jag att ett institutionaliserat ombud (som naturligtvis kan vara en släkting eller god vän som man litar på) skulle vara en viktigt faktor för att hjälpa personer tillbaks, utan att samtidigt omyndigförklara dem.

Read Full Post »

Det här är i stort en översättning av ett inlägg som jag postade på min engelska blog (moomindad.wordpress.com). Jag såg att det inte var så många som hade läst inläggen där, så jag tänkte sprida den texten lite vidare här. Den handlar om hur man kan ana att man själv (eller någon annan) är på väg att stressa sig in i den berömda väggen.

För ett tag sedan fick jag höra om en av mina vänner som fick slut på bensin i den kroppsliga bränsletanken. Jag mötte honom någon månad innan dess, och då var det svårt att ana att det här skulle hända, eftersom det inte var mycket man kunde observera, åtminstone inte direkt. När man tänkte efter kunde man se att det fanns en del små tecken, men det är ju mycket enklare att se i efterhand.

Så nu har han förenat sig med klubben av utbrända personer, eller klubben för folk med stress-relaterade utmattningssyndrom. Den här gruppen verkar kontinuerligt öka, och det som oroar mig är att man verkar vara väldigt dåliga på att förebygga att det händer. De som drabbas av detta kommer vara funktionsnedsatta under en lång tid efter de händelser som utlöste problemen, och även om man bara tänker i ekonomiska termer, så är det ett fruktansvärt slöseri. Det mänskliga priset i termer av lidande är ännu större. Men vad kan man göra för att förhindra det här? Är det inte som jag själv konstaterade ovan så att det alltid är lätt att se det efteråt, men mycket svårare att se några varningstecken i förväg?

Faktum är att jag tror det finns många möjliga varningstecken som borde leda till en preventiv åtgärd, med psykologer, kuratorer eller någon som är utbildad i någon form av stress terapi (jag vet att det inte är någon formell term, men jag hoppas att tanken bakom den är tydlig).

Vilka är då varningstecknen? Det finns som sagt ett fleral och jag tänkte lista de jag tror kunde ha gett mig en varning, utöver den huvudsakliga indikatorn: den konstanta känsla av att vara stressad: 

  1. Att hålla många bollar i luften samtidigt: Det är naturligtvis inte ett problem i sig att kunna göra många saker samtidigt. Åtminstone inte om man inte är i den övriga riskzonen. Det betraktas till och med som en viktig egenskap i platsannonser nuförtiden. Men om man hela tiden tvingas till att jonglera med många olika uppgifter samtidigt för att kunna hålla dig flytande i arbetsmängden (eller privatlivet), så blir det till slut en hög riskfaktor.
  2. Att tappa kontrollen och överblicken: Om man nu och då upplever att man inte har kontroll över sin situation, antingen privat eller på arbetet, och att du har tappat överblicken över allt som du har att göra så är det alltid ett varningstecken. Om det bara händer någon enstaka gång, så är det kanske inte så allvarligt, men om det händer flera gånger, så borde du kanske fundera över vad som håller på att hända. (*)
  3. Att glömma saker och missa möten: En av de första saker som händer under stark stress är att minnesfunktionerna påverkas. Korttidsminnet är det som först drabbas, och en person som brukar ”hålla allt i huvudet” upptäcker snart att det inte fungerar längre. Ett av mina första tecken som jag kommer ihåg var när jag missade en planerad föreläsning, och studenterna satt och väntade på mig, medan jag var 12 mil därifrån lyckligt skidåkande och inte hade det minsta minne av att jag lagt en föreläsning samma tid.
  4. Att vara utmattad: Om man blir oförklarligt trött så är det ett sent varningstecken. Nu handlar det inte om vanlig trötthet, utan om en känsla av att vara helt orkeslös och utmattad. Om det dessutom inte gör en piggare oavsett hur mycket man sover, så är det också ett starkt varningstecken. Kroppen försöker att stänga av systemen, vilket är det enda sättet som kroppen känner till. Tyvärr resulterar det oftast i en ännu större stress under de vakna timmarna.
  5. Att ha problem med att prata: Stress påverkar vårt sätt att prata. Ofta får vi en högre tonhöjd, och snabbare tal när vi blir stressade. Börjar man stamma, staka sig ofta, eller upptäcker att man säger saker som man inte tänkt sig att säga kan det vara en stark indikator på att man är på väg emot utbrändhet. Vårt tal är väldigt känsligt för stress, och förråder oss omedelbart.
  6. Att tappa fokus eller ha svårt att läsa text: När vi är alltför stressade har hjärnan en tendens att växla mellan många olika saker som snurrar runt i huvudet. Det blir allt svårare att fokusera på en sak i taget. Läsning är också en sådan färdighet som drabbas av stark stress. Om läsningen blir för långsam för den stressade hjärnan, så tappar den intresset och upphör med läsningen. Det kan ibland även vara svårt att komma ihåg det man redan läst tillräckligt länge för att hinna lösa klart med sista delen av meningen.
  7. Att ha starka svängningar i humöret: Om man blir arg, ledsen eller upprörd utan någon riktig anledning (eller av mycket små anledningar) eller om man  i övrigt upplever stora humörsvängningar så är det naturligtvis ett tecken på att någonting inte är balans. Det finns många möjliga anledningar, men det är i varje fall ett tecken på utbrändhet som kan vara viktigt om man upplever det tillsammans med andra varningssignaler.
  8. Att man förnekar att man är stressad: Många som är på eller nära gränsen till utmattning kan inte erkänna att de ens är stressade. Men även om de skulle medge att de är stressade så vidhåller då med stor envishet att de inte kan ändra sin situation nu, eller att ”när jag bara har avslutat det här så kommer det bli bättre”. Men situationen förändras inte och stresshetsen fortsätter.

Jag antar att det finns många andra symptom, och vilka som drabbar en viss person är mycket individuellt. Men jag har i efterhand kunnat se alla dessa varningssignaler i min egen för-historia. Mot slutet när de flesta av symptomen visade sig mer eller mindre samtidigt, så kunde jag fortfarande inte förstå vad som var på väg. Vi människor är mycket bra på att förneka våra egna svagheter, och många gånger behöver vi hjälp av andra människor att upptäcka problemen så att vi kan se ett sammanhang. Det är något vi alla måste vara medvetan om, eftersom vi alla med stor sannolikhet kommer behöva hjälpa våra kollegor och vänner att förstå att något är fel, och att något måste förändras.

Detta är naturligtvis svårt, och vi har ibland svårt att lägga oss i andra människors liv, men jag är övertygad om att det är absolut nödvändigt i dagens samhälle med alla dess krav och påfrestningar som möter oss överallt. Ur det perspektivet är mitt enda råd att man ska titta omkring sig, och försöka se eventuella varningssignaler hos våra medmänniskor. Kanske kan vi genom det hjälpa andra att undvika att hamna i en mycket jobbigt tillstånd med utbrändhet och allt som följer med detta.

Viktigt att komma ihåg är att varningssignalerna är individuella, och att man inte behöver ha alla på en gång för att det ska vara fara och färde. Inte heller är något enstaka tecken viktigare än något annat, så om man skulle missa ett möte någon gång, så är det inte i sig ett varningstecken. Sånt händer, men om man kan checka av tre-fyra av punkterna ovan (eller fler) så skulle jag rekommendera att man tog sig en tankeställare om sin livssituation.


(*) De som jobbar med mycket stressiga arbetssituationer, som t.ex. flygledare vid flygplatser kan ibland rapportera att de ”tappat bilden” och inte kan läsa av de skärmbilder som är deras arbetsverktyg. Detta händer när de varit aktiva för länge, och brukar inte ge några problem efter några dagars ledighet. Detta är naturligtvis ett viktigt varningstecken; en signal om att det kognitiva systemet inte klarar av att hänga med i situationen.

Read Full Post »

Nu har det snöat både länge och väl. Även om skopor och traktorer håller gatorna öppna (med hjälp av snöslungor och lastbilar), så börjar varenda gata i staden (Uppsala) se ute mer eller mindre som gamla sortens tvättbräda. Det skakar och hoppar när man kör, och att ta sig fram på cykel (eller i rullstol för den delen) låter sig knappast göras på gatorna längre. Och det värsta är att det här är självförstärkande, genom att bilarna ökar nivåerna i guppen när de kör.

En gul väghyvel, av klassisk modell.

Väghyveln, din vän på vägen.

Det slog mig då att vi inte längre ser de där fantastiska väghyvlarna som förut utgjorde stammen i snöröjningsarbetet. De där gula maskinerna som var både långa och otympliga och som tog upp mer eller mindre halva vägen, speciellt när de hade kopplat på det utsvängda sidobladet.

En väghyvel som plöjer snö...De liknade något slags monster från Mars, men det kändes tryggt när de kom på vägen. När väghyveln kom, då visste man att vägen var körbar efteråt… I bästa fall hade de sänkt ner den där fina kratsen som drog linjer i isen. Men slätt och jännt blev det.

Men var är de nu, de vackra maskinerna? Någon har sagt mig att de blev för dyra. Må så vara, att de kanske kostar en del att köra, men vad kostar det inte med alla dåligt underhållna snövägar. Inte minst i stan visar det sig att de vanliga traktorerna och plogbilarna inte klarar av att hålla istvättbrädan stången. De har uppenbarligen inte det som krävs. Att sedan isskrapan kanske inte är lika mångsidig som en vanlig traktor eller lastbil, det är en annan sak. De behövs i varje fall.

Så, innan det blir försent… Skicka in skraporna, väghyvlarna, dessa vägarnas änglar, och låt dem göra gatorna farbara för oss alla igen…

Read Full Post »

När vi pratar om funktionshinder och stödjande åtgärder anger man ofta att stödåtgärderna ska ska ge personen ett drägligt liv, utgående från individens behov. Det här används ofta för att gr personer stöd enligt till exempel LSS. Problemet som ofta framkommer är vad som kan kallas för ett behov och vad som då betraktas som lyx. Detta handlar ofta om att någon bedömer vad en person har för behov. Det mest extrema fallet på sistone var de nya riktlinjerna för bedömning av behovet av assistans. Där skulle man använda sig av faktiskt utnyttjande av assistenten som underlag för bedömningen.

Men även om man klarar sig utan personlig assistans, så tycker jag att det är något som saknas i vår diskussion kring personligt stöd till personer med funktionsnedsättning. Vi pratar om att en person ska ha möjlighet till ett självständigt liv med aktivt deltagande i samhällsfunktionerna. Men vi verkar ha glömt begreppet ”livskvalitet”! Eller kanske som ett bättre begrepp livstillfredställelse. Hur ska vi kunna vara säkra på att en person med en funktionsnedsättning upplever sin situation som tillfredställande (i aktiv mening).

Att kunna klara sig själv är en viktig del i möjligheten att leva ett bra liv, men bara för att man klarar sig själv innebär det inte att livet blir ett bra eller ens drägligt liv. Att ha hjälp med saker som man kan klara av själv är inte lyx, speciellt inte om man utför det med stor möda och stort besvär (självklart ska man kunna tacka nej till hjälpen om man vill göra saker själv). Ett önskemål om extra stöd behöver inte vara lyx.

Read Full Post »

När jag tittade igenom mina kommentarer på min blogg, så hittade jag häromdagen en kommentar på ett gammalt blogginlägg som helt plötsligt gjorde frågan i det väldigt aktuell. Kommentaren var från en 15-årig flicka som blivit utbränd. Ingen trodde på henne, utan kallar henne för lat, trots att hon varit sjukskriven i ett år.

När jag läste hennes beskrivning och hennes frågor gick det kalla kårar utmed ryggen på mig. Jag ser pressen från skolan på barnen och ungdomarna. Idag måste barnen lära sig mycket mer på sina nio år än vi gjorde förut, eftersom det dels finns mycket mer att lära sig, dels så har jorden krympt, vilket gör att mycket av det som vi förr kunde ignorera i undervisningen (inte för att det var bra, förstås) idag är verklighet som vi måste acceptera i realiteten.

Att samhället idag skapar människor som blir utbrända redan i 15-årsåldern måste vara en första varningsklocka. Något är snett i vår prestationsinriktade samhällsmodell. Det pratas om nyttiga och (därmed) onyttiga samhällsmedborgare. De nyttiga producerar, och de onyttiga konsumerar. Vad man producerar är ointressant, och likaså vad man konsumerar. Det är människan som är till för samhället, och inte tvärtom. Alltså kasserar vi de som inte hänger med redan i låg ålder. Vi stämplar ut dem som nettokonsumenter och ger dem inte någon chans. Pensionärer, personer

Att samhället sedan inte klarar av att inse att dessa nya funktionsnedsättningar faktiskt är äkta och inte simulerade, är ytterligare hemskt. Att ha en osynlig funktionsnedsättning, så som minnesproblem, extrem trötthet, fokuseringssvårigheter m.m. är idag inget som accepteras som sjukdom. Det är i värsta fall ansett som simulering, och i bättre fall sett som något som går över.

Utbrändhet går oftast inte över. Det förändrar en person. Det förändrar det liv man kan leva. Det ger andra levnadsvillkor, som man som individ måste inse, lära sig hantera och sedan acceptera. Att acceptera det själv är svårt nog, och det blir nästan helt omöjligt om omvärlden inte ger en chansen. Att leva med ett osynligt handikapp är idag inte speciellt accepterat. Så hur ska man då som person kunna acceptera det, om man inte får något stöd för det som hänt?

Det är dags att dra i någon slags nödbroms. Samhället kan inte få fortsätta att aktivt producera personer med funktionsnedsättningar, och sedan ytterligare försvåra för dessa personer att leva ett normalt liv. Detta gäller naturligtvis varje form av funktionsnedsättning, men de osynliga kognitiva funktionsnedsättningarna som orsakas av en skada verkar nu öka i omfattning och negligeras fortfarande av myndigheter och samhällsinstitutioner. Utbrändhet är något som kan förhindras i hög grad genom preventiv verksamhet, vilket borde vara något som är viktigt att se i dagens samhälle, istället för att stigmatisera de drabbade som lata, dumma eller bara oförmögna.

Read Full Post »

Funktionsnedsättning är inte någon het valfråga i årets val heller. Det pratas mycket om rättvisa och jämlikhet, men det är mycket ord och lite verkstad. I de fall som man nämner personer med funktionsnedsättning så är det väldigt fluffiga allmänna ordalag utan några direkta löften. I den rödgröna regeringsplattformen finns personer med funktionsnedsättning nämnt på två (2) ställen.

”Förutsättningarna för personer med en funktionsnedsättning att delta i arbetslivet måste också förbättras.”

”En stark lagstiftning mot diskriminering ger ett verktyg för att människor med funktionsnedsättningar i större utsträckning blir delaktiga i samhälls- och arbetsliv.”

säger man.

På alliansens hemsida ser det inte mycket bättre ut. Jag får en sökträff på ”funktionsnedsättning” och en på ”funktionshinder”. I ena fallet säger man sig lokalt i Uppsala vilja satsa på 14 miljoner på arbetsmarknadsinsatser för personer med en funktionsnedsättning, i det andra vill man öka stödet till anhöriga som vårdar äldre med demens eller funktionshinder (!).

Det verkar inte som att man vill ta en debatt om att öka rättvisan i samhället. Man berör överhuvudtaget inte de viktiga frågorna som handlar om individens självständighet, rörlighet, rätt till stöd och assistans. Det enda uttalandet av de ovan som jag faktiskt gillar är att stärka lagstiftningen mot diskriminering. Idag har en person med en funktionsnedsättning mycket svårare att få ett arbete än en person som inte har något (synligt?) sådant. Där ser jag faktiskt ett någorlunda konstruktivt förslag.

Men var är debatten i övrigt hos politikerna? Välfärd för alla verkar inte inkludera alla.

Read Full Post »

Hörde idag KDs Göran Hägglund bli intervjuad i radion. Han pratade om många saker, men inte minst blev jag lite nyfiken över hans tankar kring arbetsmarknaden. Han vill tydligen föreslå att man ska vara tvungen att ta ett arbete oavsett var i Sverige det hamnar. Jag förstår vad han tänker, man måste ta sitt ansvar för att försörja sig. Han slingrade sig undan frågan om det var rimligt att en mamma med ett ett och ett halvt år gammalt barn skulle vara tvungen att veckopendla från Karlstad (tror jag det var) till Blekinge för en provanställning. Men det är nog inte det värsta exemplet.

Jag funderar med stort intresse på hur de tänker sig en sån pendling med en elektrisk rullstol? Färdtjänst i 60 mil enkel resa? Det är enkelt att räkna på kostnaden för denna pendling, men än värre blir ju att försöka få någon ledig tid i hemmet. Och om man då har barn, så blir det en rätt enkel ekvation… ingen tid för barnen.

Flyg och tåg är ju inte att tänka på. Jag vet faktiskt inte om SJ har öppnat sina rullstolshissar på X2000 tågen? Skulle dock inte tro det. Att dessutom resa med assistent är inte så lätt det heller.

Men det finns värre problem, t.ex. när man väl bestämmer sig för att vara ansvarsfull… Att flytta utanför landstingsgränsen innebär nämligen att man måste få i princip hela sitt liv omprövat. Behovet av assistans måste omprövas. En lägenhet måste anpassas (arbetsplatsen får vi hoppas redan är tillgänglig, men det kan nog vara si och så med den saken). Eftersom den vanliga (manuella) rullstolen är landstingets egendom måste den återlämnas, oavsett hur inkörd den är… och sen får man vänta på att få en ny utprovad i den nya hjälpmedelscentralen (där man förmodligen är okänd). Till vissa kommuner är man inte ens välkommen att flytta om man inte redan har sin situation ordnad.

Som en liten (o-)rolig parentes kan jag ju konstatera att alla medborgare är fria att flytta vart som helst i hela Europa, medan personer med en funktionsnedsättning knappt kan flytta sig mellan två landsting utan att de byråkratiska kvarnarna ska börja mala. Varför ska en funktionsnedsättning behandlas olika beroende på var i landet man råkar bo? Och följdfrågan till Hägglund blir naturligtvis om man verkligen ska tvinga personer med en funktionsnedsättning att flytta till ett sämre landsting för att få ett arbete? I det fallet handlar det inte om bekvämlighet, utan om helt förändrade livsvilkor.

Innan man inför en sådan tvingande regel, så bör man göra behandlingen av personer med funktionshinder likvärdig i hela Sverige (ja, varför inte i hela EU, för den delen). Det ska inte vara beroende på var man bor vilket stöd man ska få.

Read Full Post »

Det var ett par som blev nekade att äta lunch på en restaurang i Jönköping. Det var inget konstigt alls, två personer som ville ha en gemensam lunch. Nu satt de visserligen i rullstol, men det var inte på grund av att de inte kunde komma in, som de blev nekade. Nej, det var för att de inte klarade av att äta själva, säger restaurangägaren.

Nu var detta faktiskt inte ens sant. Båda personerna kunde äta själv, de fick alltså inte maten intravenöst. Men de kunde alltså inte hålla i gaffel och kniv och lyfta maten till munnen själva. Då får man inte äta där. Men de kunde faktiskt även hålla i gaffel och kniv själva, genom sina assistenter. Båda hade nämligen personliga assistenter med sig. Dessa medföljande personer fungerar i någon mån som den funktionsnedsatte personens händer, på samma sätt som en rullstol är någons ben.

Parentes: Tyvärr så är assistentens roll inte så självklar för de flesta som inte har erfarenhet av funktionsnedsättningar. Assistenten är inte personen, utan tjänstgör som ett stöd för en person med en funktionsnedsättning att kunna utföra vardagliga sysslor (som t.ex. att gå på restaurang). Detta är svårt att förstå för många, som t.ex. tilltalar assistenten, istället för personen i rullstolen. Att assistenten (oftast) inte är med i termer av kompis eller kamrat, är helt enkelt något som är svårt att förstå.

Men i det här fallet var det nog ganska tydligt att de medföljande personerna var assistenter, eftersom de till och med talade om det för personalen. Det framgick också med all önskvärd tydlighet att de inte förväntade sig att personalen skulle hjälpa till med matning eller liknande. Det var det att de inte själva kunde röra sig som gjorde skillnaden. Kan det vara därför småbarn tillåts komma in trots att de måste matas? Att de sen rör sig hit och dit mellan benen på serveringspersonalen? Då kan de i varje fall röra sig lite.

Även om bara denna attityd till personer med en funktionsnedsättning skulle vara skrämmande i sig, så tror jag tyvärr att det ligger något ännu värre bakom. Jag befarar att restaurangägaren helt enkelt inte tyckte att det var bra reklam för restaurangen att ”såna där” skulle sitta och äta ”för det vet man ju hur såna äter”. Nu sa han inte så, för det hade varit åtalbart, men jag tror han sökte en, om än krystad, enligt hans tycke rimlig förklaring till att han ville neka dem tillträde till restaurangen. Jag har för många gånger sett hur folk beter sig, för att inte vara cynisk nog att tro att det ligger en helt annan attityd bakom hans agerande än den han redogjorde för. (Tyvärr vet jag inte vilken restaurang det rörde sig om, för jag hade gärna satt ut namnet här som en anti-reklam).

Men frågan är ju hur vi ska kunna förändra attityden. Jag är tillräckligt luttrad för att tro att vi inte kommer ha vare sig delaktighet eller tillgänglighet innan vi har förändrat den grundläggande attityden mot personer med funktionsnedsättningar hos en majoritet i samhället. Det handlar inte så mycket om att anpassa samhället, som att verkligen se till att de som har funktionsnedsättningar ses som den resurs de utgör i samhället och inte som några som ständigt behöver specialanpassade jobb för att passa in.

Vi får helt enkelt inte acceptera att människor nedvärderas i samhället, för då blir det ett omänskligt samhälle, där medmänniskorna bara blir något att tävla med.

Read Full Post »

Kristdemokraterna förnekar sig inte. Nu går Göran Hägglund ut på röstfiske genom att lova 10 000 nya jobb för funktionshindrade i offentlig förvaltning. Stigmatiseringen fortsätter. Vi behöver faktiskt inte fler jobb för funktionshindrade. Vad vi behöver är att se till att fler personer med funktionsnedsättningar får jobb. Det är skillnad, det, Hägglund!

Idag är det som person med en funktionsnedsättning ofta svårt att få ett jobb. Inte för att det inte finns jobb, utan för att de jobben av någon anledning inte tillsätts med personer som har en funktionsnedsättning. När så gott som alla i en klass får ett passande jobb, men den person som har en funktionsnedsättning inte får det, så undrar man lite. Var betygen så dåliga? Nej, det var de inte, de tillhörde den övre delen av klassen. Varför blev det inget napp? Ja, det undrar man faktiskt. Kan det vara så att funktionsnedsättningen spelar in? Kan det vara så att företagen har kontor där det inte fungerar att vara rullstolsburen? Kan det vara så att det finns en osynlig diskriminering?

När en person som var beroende av rullstol skulle praktisera som handläggare på kommunens kontor för anpassning av boende för äldre (och personer med fuinktionshinder), så råkade hon komma precis när man flyttade till nya lokaler. I tre veckor satt hon placerad i ett rum där man för att komma in var tvungen att gå uppför ett 22 cm högt trappsteg (!). Hon kunde naturligtvis inte genomföra praktiken med den placeringen. På KOMMUNENS kontor! Vad hände? Inte mycket, faktiskt. Ett tag var det frågan om hon skulle få praktiken godkänd överhuvudtaget, eftersom hon inte var på praktiken under tre veckor. Som tur var så slapp hon bestraffning för att kommunen inte följer bestämmelserna om tillgänglighet.

Men det handlar alltså inte om att vi behöver inrätta jobb för personer med funktionsnedsättning. Nej, vi behöver se till att personer som har en funktionsnedsättning får de jobb som de faktiskt är kompetenta till. Inte specialjobb, utan vanliga jobb, i en äkta konkurrens med alla andra. Och där de inte nekas jobbet på grund av funktionsnedsättningen. Det handlar också om att vi måste se till att arbetsmiljöerna fungerar för alla, oavsett de personliga egenskaper man har.

DET är vad vi behöver, Göran Häggkvist!!!

Read Full Post »

”Yes, we are all indiviuals…” men inte om vi har en funktionsnedsättning. Då blir individuella behoven likadana och dessutom formade efter var vi bor. I bloggen ”Full delaktighet! – nu!” skriver Emma Johansson om bl.a. detta problem. Läs gärna artikeln, som är tankeväckande (ja, hela bloggen är ju högintressant inför valet).

Emma lyfter fram flera olika problem i artikeln, som jag tycker är viktiga och som vart och ett kräver sin egen diskussion:

Olika behandling i olika landsting/län

Idag är det mesta som berör stöd till personer med funktionsnedsättning beroende på var man bor i Sverige. I Östergötland är en elmoped inte ett hjälpmedel man behöver, medan det i andra landsting anses vara ett nödvändigt stöd för en person som har lägre mobilitet.

Mer skrämmande är kanske att alla hjälpmedel i princip tillhör landstinget, dvs. om jag som funktionsnedsatt vill flytta över en länsgräns, så måste jag t.ex. lämna tillbaks min nedslitna och inkörda rullstol, så att jag kan få en ny och helt ovan rullstol från det nya landstinget. Det är som om vi skulle kräva att alla som flyttar till en ny ort, skulle få lämna tillbaks sina skor, och sen vänta några veckor på att få en ny uppsättning i den nya staden…

Men det finns andra skillnader mellan landsting, som också påverkar den mobilitet som krävs för att kunna ta jobb på annan ort, till exempel. Behovet av personlig assistans omprövas t.ex. av den nya orten. Att flytta till ett jobb kan alltså medföra väsentligt sämre personlig assistans för en person. En påtvingad försämring, eftersom man ju måste ta ett anvisat jobb.

Olika behov ställs mot varandra

Vad är viktigt i en persons liv? Det är något som bestäms av staten/landstinget/kommunen. I varje fall om man har en funktionsnedsättning. Men om man har ett behov av att komma ut i naturen, men samtidigt behöver kunna ta sig fram ledigt och fint i hemmet, så måste man välja. En mer terränggående elstol passar inte alltid i hemmet och att få två olika är naturligtvis inte att tänka på. MEN, det finns inte ens möjlighet att låna en stol t.ex. för en fjällvandring.

Men det är klart, som funktionsnedsatt har man inte det behovet. Eller så har man inte behovet av att fungera i hem och stad.

Möjligheten att välja utformning på sina hjälpmedel varierar

Bara en så enkel sak som att få ett hjälpmedel som man trivs med är starkt begränsat… Jag citerar från Landstingets i Östergötland Riktlinjer för förskrivning:

Önskas till exempel annan färg på hjälpmedlet betalar brukaren
både för den eventuella merkostnaden för annan färg än den/de
som finns i landstingets sortiment, samt återställningskostnad.
Den sammanlagda merkostnaden betalas alltid i samband med
att hjälpmedlet förskrivs.

För barn och ungdom upp till 18 år gäller att de kan få välja
färg på sin rullstol utifrån leverantörens standardfärger, utan
någon merkostnad.

Att få välja färg på sitt hjälpmedel är alltså ingen rättighet, utan kostar extra. När jag var ung, så målade jag fjärrvärmeventiler i Enköping. Jag hade två färger att välja på… grått och grått. Ungefär samma val som finns idag för rullstolar.

Att få välja hjälpmedel är också starkt begränsat. Har man behov av en säng med justerbar botten (så att man kan resa upp huvudändan eller foten) så har man några olika sängar att välja på. Men de ser av någon anledning ut så här allesammans:

Institutionssäng

De tillåtna sängarna...

Nu finns de tyvärr inte som dubbelsängar, och de tål inte heller att bära två personer samtidigt (men det gör ju inget, för en person med funktionsnedsättning kan ju inte ha en partner, än mindre sex). Om man nu inte tycker att en sån vacker skapelse direkt passar in i ett vanligt mysigt sovrum, så kan man ju hitta andra lösningar som t.ex. denna:

Den icke-tillåtna sängen

En mer sovrumsvänlig säng med samma funktionalitet.

Denna säng får man dock betala helt själv. Man får inte ens ett bidrag motsvarande kostnaden för insitutionssängen om man väljer att vilja ha ett lite mindre sjukhusaktigt hem. Det finns en standardlösning, och vill man inte ha den, så får man helt enkelt skylla sig själv. Då kan man tjäna in den kostnaden istället.

En god vän till mig behövde en speciell stol för att kunna jobba, han fick en speciell stol, det var bara det att den dyra stolen som han fick som hjälpmedel inte fungerade men som han fick ändå trots sina protester. Han åkte sen till ett vanligt möbelföretag och köpte den stol han behövde för några hundra. Den fungerade, men det gick ju inte att få bidrag för den eftersom det inte var standardhjälpmedel.

Dags för förändring?

Det är nog dags att se över många saker när det handlar om stöd till personer med funktionsnedsättningar. Hjälpmedel och assistans måste vara personliga, och inte beroende på i vlket landsting man bor. Man ska naturligtvis inte behöva betala för att få de grundläggande behoven tillgodosedda, men man ska naturligtvis inte heller bli olika behandlad beroende på var man bor.

Dessutom måste den stödjande tekniken befrias från känslan av institution och statlig egendom. Att ständigt vara en patient (sittande i landstingsgrå rullstol, sovande i sjukhussäng, m.m.) trots att man bara har en funktionsnedsättning som inte behöver behandlas är inte värdigt vårt samhälle idag. Att man måste ”byta” hjälpmedel (ja, ändra hela grundförutsättningen för sitt liv, med assistans m.m.) bara för att man vill flytta över en länsgräns (kanske för att byta jobb) är inte år 2010 utan bara medeltida syn på funktionsnedsättningar.

Read Full Post »

Older Posts »