Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Funktionsnedsättning’

Hörde idag KDs Göran Hägglund bli intervjuad i radion. Han pratade om många saker, men inte minst blev jag lite nyfiken över hans tankar kring arbetsmarknaden. Han vill tydligen föreslå att man ska vara tvungen att ta ett arbete oavsett var i Sverige det hamnar. Jag förstår vad han tänker, man måste ta sitt ansvar för att försörja sig. Han slingrade sig undan frågan om det var rimligt att en mamma med ett ett och ett halvt år gammalt barn skulle vara tvungen att veckopendla från Karlstad (tror jag det var) till Blekinge för en provanställning. Men det är nog inte det värsta exemplet.

Jag funderar med stort intresse på hur de tänker sig en sån pendling med en elektrisk rullstol? Färdtjänst i 60 mil enkel resa? Det är enkelt att räkna på kostnaden för denna pendling, men än värre blir ju att försöka få någon ledig tid i hemmet. Och om man då har barn, så blir det en rätt enkel ekvation… ingen tid för barnen.

Flyg och tåg är ju inte att tänka på. Jag vet faktiskt inte om SJ har öppnat sina rullstolshissar på X2000 tågen? Skulle dock inte tro det. Att dessutom resa med assistent är inte så lätt det heller.

Men det finns värre problem, t.ex. när man väl bestämmer sig för att vara ansvarsfull… Att flytta utanför landstingsgränsen innebär nämligen att man måste få i princip hela sitt liv omprövat. Behovet av assistans måste omprövas. En lägenhet måste anpassas (arbetsplatsen får vi hoppas redan är tillgänglig, men det kan nog vara si och så med den saken). Eftersom den vanliga (manuella) rullstolen är landstingets egendom måste den återlämnas, oavsett hur inkörd den är… och sen får man vänta på att få en ny utprovad i den nya hjälpmedelscentralen (där man förmodligen är okänd). Till vissa kommuner är man inte ens välkommen att flytta om man inte redan har sin situation ordnad.

Som en liten (o-)rolig parentes kan jag ju konstatera att alla medborgare är fria att flytta vart som helst i hela Europa, medan personer med en funktionsnedsättning knappt kan flytta sig mellan två landsting utan att de byråkratiska kvarnarna ska börja mala. Varför ska en funktionsnedsättning behandlas olika beroende på var i landet man råkar bo? Och följdfrågan till Hägglund blir naturligtvis om man verkligen ska tvinga personer med en funktionsnedsättning att flytta till ett sämre landsting för att få ett arbete? I det fallet handlar det inte om bekvämlighet, utan om helt förändrade livsvilkor.

Innan man inför en sådan tvingande regel, så bör man göra behandlingen av personer med funktionshinder likvärdig i hela Sverige (ja, varför inte i hela EU, för den delen). Det ska inte vara beroende på var man bor vilket stöd man ska få.

Read Full Post »

Det var ett par som blev nekade att äta lunch på en restaurang i Jönköping. Det var inget konstigt alls, två personer som ville ha en gemensam lunch. Nu satt de visserligen i rullstol, men det var inte på grund av att de inte kunde komma in, som de blev nekade. Nej, det var för att de inte klarade av att äta själva, säger restaurangägaren.

Nu var detta faktiskt inte ens sant. Båda personerna kunde äta själv, de fick alltså inte maten intravenöst. Men de kunde alltså inte hålla i gaffel och kniv och lyfta maten till munnen själva. Då får man inte äta där. Men de kunde faktiskt även hålla i gaffel och kniv själva, genom sina assistenter. Båda hade nämligen personliga assistenter med sig. Dessa medföljande personer fungerar i någon mån som den funktionsnedsatte personens händer, på samma sätt som en rullstol är någons ben.

Parentes: Tyvärr så är assistentens roll inte så självklar för de flesta som inte har erfarenhet av funktionsnedsättningar. Assistenten är inte personen, utan tjänstgör som ett stöd för en person med en funktionsnedsättning att kunna utföra vardagliga sysslor (som t.ex. att gå på restaurang). Detta är svårt att förstå för många, som t.ex. tilltalar assistenten, istället för personen i rullstolen. Att assistenten (oftast) inte är med i termer av kompis eller kamrat, är helt enkelt något som är svårt att förstå.

Men i det här fallet var det nog ganska tydligt att de medföljande personerna var assistenter, eftersom de till och med talade om det för personalen. Det framgick också med all önskvärd tydlighet att de inte förväntade sig att personalen skulle hjälpa till med matning eller liknande. Det var det att de inte själva kunde röra sig som gjorde skillnaden. Kan det vara därför småbarn tillåts komma in trots att de måste matas? Att de sen rör sig hit och dit mellan benen på serveringspersonalen? Då kan de i varje fall röra sig lite.

Även om bara denna attityd till personer med en funktionsnedsättning skulle vara skrämmande i sig, så tror jag tyvärr att det ligger något ännu värre bakom. Jag befarar att restaurangägaren helt enkelt inte tyckte att det var bra reklam för restaurangen att ”såna där” skulle sitta och äta ”för det vet man ju hur såna äter”. Nu sa han inte så, för det hade varit åtalbart, men jag tror han sökte en, om än krystad, enligt hans tycke rimlig förklaring till att han ville neka dem tillträde till restaurangen. Jag har för många gånger sett hur folk beter sig, för att inte vara cynisk nog att tro att det ligger en helt annan attityd bakom hans agerande än den han redogjorde för. (Tyvärr vet jag inte vilken restaurang det rörde sig om, för jag hade gärna satt ut namnet här som en anti-reklam).

Men frågan är ju hur vi ska kunna förändra attityden. Jag är tillräckligt luttrad för att tro att vi inte kommer ha vare sig delaktighet eller tillgänglighet innan vi har förändrat den grundläggande attityden mot personer med funktionsnedsättningar hos en majoritet i samhället. Det handlar inte så mycket om att anpassa samhället, som att verkligen se till att de som har funktionsnedsättningar ses som den resurs de utgör i samhället och inte som några som ständigt behöver specialanpassade jobb för att passa in.

Vi får helt enkelt inte acceptera att människor nedvärderas i samhället, för då blir det ett omänskligt samhälle, där medmänniskorna bara blir något att tävla med.

Read Full Post »

Kristdemokraterna förnekar sig inte. Nu går Göran Hägglund ut på röstfiske genom att lova 10 000 nya jobb för funktionshindrade i offentlig förvaltning. Stigmatiseringen fortsätter. Vi behöver faktiskt inte fler jobb för funktionshindrade. Vad vi behöver är att se till att fler personer med funktionsnedsättningar får jobb. Det är skillnad, det, Hägglund!

Idag är det som person med en funktionsnedsättning ofta svårt att få ett jobb. Inte för att det inte finns jobb, utan för att de jobben av någon anledning inte tillsätts med personer som har en funktionsnedsättning. När så gott som alla i en klass får ett passande jobb, men den person som har en funktionsnedsättning inte får det, så undrar man lite. Var betygen så dåliga? Nej, det var de inte, de tillhörde den övre delen av klassen. Varför blev det inget napp? Ja, det undrar man faktiskt. Kan det vara så att funktionsnedsättningen spelar in? Kan det vara så att företagen har kontor där det inte fungerar att vara rullstolsburen? Kan det vara så att det finns en osynlig diskriminering?

När en person som var beroende av rullstol skulle praktisera som handläggare på kommunens kontor för anpassning av boende för äldre (och personer med fuinktionshinder), så råkade hon komma precis när man flyttade till nya lokaler. I tre veckor satt hon placerad i ett rum där man för att komma in var tvungen att gå uppför ett 22 cm högt trappsteg (!). Hon kunde naturligtvis inte genomföra praktiken med den placeringen. På KOMMUNENS kontor! Vad hände? Inte mycket, faktiskt. Ett tag var det frågan om hon skulle få praktiken godkänd överhuvudtaget, eftersom hon inte var på praktiken under tre veckor. Som tur var så slapp hon bestraffning för att kommunen inte följer bestämmelserna om tillgänglighet.

Men det handlar alltså inte om att vi behöver inrätta jobb för personer med funktionsnedsättning. Nej, vi behöver se till att personer som har en funktionsnedsättning får de jobb som de faktiskt är kompetenta till. Inte specialjobb, utan vanliga jobb, i en äkta konkurrens med alla andra. Och där de inte nekas jobbet på grund av funktionsnedsättningen. Det handlar också om att vi måste se till att arbetsmiljöerna fungerar för alla, oavsett de personliga egenskaper man har.

DET är vad vi behöver, Göran Häggkvist!!!

Read Full Post »

Altmer ofta undrar man över om det är den enskilda människan som är till för myndigheters maktbehov, eller om myndigheterna är till för de som behöver hjälp. Jag har några gånger nu skrivit om ett konstigt beslut av Försäkringskassan, men idag läste jag om ett fall som får Joseph Hellers ”Moment 22” att framstå som lätt som en plätt.

Om en människa tidvis har så ont att hon knappt kan gå ur sängen, så borde det vara uppenbart att man inte heller kan ha ett vanligt arbete, inte ens på deltid. Det finns en uppsättning med sjukdomar som likt fibromyalgi inte syns, men som kan utgöra en fullständig funktionsnedsättning. Om funktionsnedsättningen dessutom inte är konstant, utan varierar med dagsformen, så är det tydligen helt omöjligt att betraktas som sjuk på heltid. Andra påverkande sjukdomar som har lite liknande problem är migrän, som ofta kan göra en person helt utslagen under allt från en dag till flera dagar på rad.

Utmattningssyndrom är också en sån åkomma som är väldigt svår att förutsäga, eftersom tillståndet går upp och ner hela tiden. Att då helt plötsligt konstatera att sjukskrivningen (om man nu fått någon) tar slut, trots att man knappt kan stå på benen av trötthet, trots att man inte kan komma ihåg de enklaste saker fortfarande, trots att man går sönder av att utsättas för den minsta stress, borgar för att man snarare blir sjukare än friskare. Om enda räddningen är att gå tillbaks till sitt jobb (som kanske varit orsaken) så blir pressen på att fungera ”normalt” kanske det som får personen att ramla tillbaks igen.

Att som sjuk forslas mellan myndigheter är dessutom som att sparka på en liggande. Man är sjuk, vilket innebär att man inte har den kraft som behövs för att stå upp för sina rättigheter. Ett enkelt byte för den stora myndighetsmaskinen, som helt sonika kan köra över den som redan har gått ner för räkning… och staten tjänar pengar på det…

Read Full Post »

”Yes, we are all indiviuals…” men inte om vi har en funktionsnedsättning. Då blir individuella behoven likadana och dessutom formade efter var vi bor. I bloggen ”Full delaktighet! – nu!” skriver Emma Johansson om bl.a. detta problem. Läs gärna artikeln, som är tankeväckande (ja, hela bloggen är ju högintressant inför valet).

Emma lyfter fram flera olika problem i artikeln, som jag tycker är viktiga och som vart och ett kräver sin egen diskussion:

Olika behandling i olika landsting/län

Idag är det mesta som berör stöd till personer med funktionsnedsättning beroende på var man bor i Sverige. I Östergötland är en elmoped inte ett hjälpmedel man behöver, medan det i andra landsting anses vara ett nödvändigt stöd för en person som har lägre mobilitet.

Mer skrämmande är kanske att alla hjälpmedel i princip tillhör landstinget, dvs. om jag som funktionsnedsatt vill flytta över en länsgräns, så måste jag t.ex. lämna tillbaks min nedslitna och inkörda rullstol, så att jag kan få en ny och helt ovan rullstol från det nya landstinget. Det är som om vi skulle kräva att alla som flyttar till en ny ort, skulle få lämna tillbaks sina skor, och sen vänta några veckor på att få en ny uppsättning i den nya staden…

Men det finns andra skillnader mellan landsting, som också påverkar den mobilitet som krävs för att kunna ta jobb på annan ort, till exempel. Behovet av personlig assistans omprövas t.ex. av den nya orten. Att flytta till ett jobb kan alltså medföra väsentligt sämre personlig assistans för en person. En påtvingad försämring, eftersom man ju måste ta ett anvisat jobb.

Olika behov ställs mot varandra

Vad är viktigt i en persons liv? Det är något som bestäms av staten/landstinget/kommunen. I varje fall om man har en funktionsnedsättning. Men om man har ett behov av att komma ut i naturen, men samtidigt behöver kunna ta sig fram ledigt och fint i hemmet, så måste man välja. En mer terränggående elstol passar inte alltid i hemmet och att få två olika är naturligtvis inte att tänka på. MEN, det finns inte ens möjlighet att låna en stol t.ex. för en fjällvandring.

Men det är klart, som funktionsnedsatt har man inte det behovet. Eller så har man inte behovet av att fungera i hem och stad.

Möjligheten att välja utformning på sina hjälpmedel varierar

Bara en så enkel sak som att få ett hjälpmedel som man trivs med är starkt begränsat… Jag citerar från Landstingets i Östergötland Riktlinjer för förskrivning:

Önskas till exempel annan färg på hjälpmedlet betalar brukaren
både för den eventuella merkostnaden för annan färg än den/de
som finns i landstingets sortiment, samt återställningskostnad.
Den sammanlagda merkostnaden betalas alltid i samband med
att hjälpmedlet förskrivs.

För barn och ungdom upp till 18 år gäller att de kan få välja
färg på sin rullstol utifrån leverantörens standardfärger, utan
någon merkostnad.

Att få välja färg på sitt hjälpmedel är alltså ingen rättighet, utan kostar extra. När jag var ung, så målade jag fjärrvärmeventiler i Enköping. Jag hade två färger att välja på… grått och grått. Ungefär samma val som finns idag för rullstolar.

Att få välja hjälpmedel är också starkt begränsat. Har man behov av en säng med justerbar botten (så att man kan resa upp huvudändan eller foten) så har man några olika sängar att välja på. Men de ser av någon anledning ut så här allesammans:

Institutionssäng

De tillåtna sängarna...

Nu finns de tyvärr inte som dubbelsängar, och de tål inte heller att bära två personer samtidigt (men det gör ju inget, för en person med funktionsnedsättning kan ju inte ha en partner, än mindre sex). Om man nu inte tycker att en sån vacker skapelse direkt passar in i ett vanligt mysigt sovrum, så kan man ju hitta andra lösningar som t.ex. denna:

Den icke-tillåtna sängen

En mer sovrumsvänlig säng med samma funktionalitet.

Denna säng får man dock betala helt själv. Man får inte ens ett bidrag motsvarande kostnaden för insitutionssängen om man väljer att vilja ha ett lite mindre sjukhusaktigt hem. Det finns en standardlösning, och vill man inte ha den, så får man helt enkelt skylla sig själv. Då kan man tjäna in den kostnaden istället.

En god vän till mig behövde en speciell stol för att kunna jobba, han fick en speciell stol, det var bara det att den dyra stolen som han fick som hjälpmedel inte fungerade men som han fick ändå trots sina protester. Han åkte sen till ett vanligt möbelföretag och köpte den stol han behövde för några hundra. Den fungerade, men det gick ju inte att få bidrag för den eftersom det inte var standardhjälpmedel.

Dags för förändring?

Det är nog dags att se över många saker när det handlar om stöd till personer med funktionsnedsättningar. Hjälpmedel och assistans måste vara personliga, och inte beroende på i vlket landsting man bor. Man ska naturligtvis inte behöva betala för att få de grundläggande behoven tillgodosedda, men man ska naturligtvis inte heller bli olika behandlad beroende på var man bor.

Dessutom måste den stödjande tekniken befrias från känslan av institution och statlig egendom. Att ständigt vara en patient (sittande i landstingsgrå rullstol, sovande i sjukhussäng, m.m.) trots att man bara har en funktionsnedsättning som inte behöver behandlas är inte värdigt vårt samhälle idag. Att man måste ”byta” hjälpmedel (ja, ändra hela grundförutsättningen för sitt liv, med assistans m.m.) bara för att man vill flytta över en länsgräns (kanske för att byta jobb) är inte år 2010 utan bara medeltida syn på funktionsnedsättningar.

Read Full Post »

Idag deltog jag i marschen för tillgänglighet. Det var en fantastisk upplevelse, och faktiskt första gången jag gick med i ett demonstrationståg. Det var enligt uppgift 128 personer som gick med här i Uppsala och det tar en viss plats, vilket en hel del människor upptäckte. Vädrets makter var både med och emot oss. Det var mulet och regnhot, vilket möjligen kan har hindrat en del från att vara med (det är kallt att sitta i en elrullstol när det blåser snålt och regnar). Men det var å andra sidan uppehåll hela vägen och under talet (nåja, några regndroppar var det ju, men i stort sett).

Polisen missade avtågstiden, men vi gick ändå över gatan (inför grön gubbe, att den sen slog om så snabbt till rött var ju inte vårt fel, eller hur?). Sen fick vi faktiskt hjälp av lite blåljus över Kungsgatan… Jag tror att slagorden hördes där vi gick fram, och även om det inte hördes, så syntes vi i varje fall, och jag tror det är minst lika viktigt att synas som att höras. En grupp som inte märks, hamnar lätt i situationen att man inte heller finns, åtminstone inte i vardagstanken.

Det som jag tycker är lite synd är att det är så få personer som inte förstår hur viktig tillgänglighet är även för personer utan funktionsnedsättning. Tillgänglighet handlar inte om särintresse, det är ett allmänintresse, även om det är många som inte inser det. Tillgänglighet handlar om att göra miljön i samhället lättare att använda sig av. Det betyder att det finns färre hinder, det betyder att det är lättare att uppfatta information. I de allra flesta fall betyder en tillgänglig miljö att alla får det lättare.

Det var en del personer utan funktionsnedsättning med i ledet. En del kanske hade dolda funktionsnedsättningar, men oavsett det… Det som jag undrar är varför inte alla medborgare uppskattar försöken att göra en människovänlig miljö. Jag menar:

  • Hur många är det inte som har cyklat omkull på en trottoarkant?
  • Hur många är det inte som har trillat i en trappa?
  • Hur många är det inte som har slagit tårna i en tröskel?
  • Hur många är det inte som har missat något på grund av att de inte sett skylten eller anslaget?
  • Hur många är det inte som har missat tåget eller flyget, eftersom de inte hört något utrop?

Den här listan kan göras lång, men det är ändå bara några få exempel på hur det som kallas tillgänglighet kan göra livet behagligare för alla, och inte bara personer med en funktionsnedsättning. Sen finns det naturligtvis insatser som är riktade mot enstaka grupper av personer med funktionsnedsättning och som andra inte har så stor nytta av, men det är fortfarande en liten kostnad för att få med alla människor i samhället.

Huvudpoängen är dock att i stort sett alla tjänar på tillgänglighet, och att det därför måste bli en allmän angelägenhet, istället för att som nu betraktas som särintressen.


Ett övergångsställe i Pompejii

Ett övergångsställe i Pompejii


Jag misstänker att förkärleken för höga trottoarkanter är en kvarleva från historisk tid. De gamla romarna hade ju övergångsställen på grund av de dåliga vägarna (och, antar jag, på grund av att man kanske inte bar bort allt avfall, utan kastade det på vägen?) Men idag så har vi rensopade gator, så varför behöver vi kantsten vid trottoaren? För att skydda fotgängaren? Ja, men då kanske de inte behöver vara 15 cm höga? Eller kan man tänka sig andra sätt att skydda fotgängare, så att det inte sker på bekostnad av framkomligheten?

Jag tror det finns lösningar, men det kräver förstås att man försöker… och vill försöka… Det är väl det vi får som om det finns politiker som vågar göra… försöka tänka tillgängligt.

Read Full Post »

”I dag ler nog Joakim Alpgård i sin himmel” skriver  Anna-Lena Haverdahl helt aningslöst i Svenska Dagbladet. Hon och många andra hyllar Socialstyrelsens nya riktlinjer för dödshjälp till personer med funktionshinder. Ja, för det kan väl inte tolkas på annat sätt. Om man är så funktionshindrad att man behöver en respirator så har man rätt att begå självmord. Men de som hyllar den debatten vägrar att se det egentliga problemet.

Mer cyniskt kan man väl säga att det är väl jättebra om vi nu kan låta de funktionshindrade (nu är det bara totalförlamade som man pratar om, men vem kommer i nästa steg?) få avsluta sitt liv, för då slipper vi vårda dem längre. Det är ju en samhällsbesparing som nödtorftigt förklätts i en skrud av minskat lidande.

Cyniskt, ja, men det är bara början. Jag tror inte Joakim Alpgård ler i sin himmel. Eller, han kanske ler, men bara åt att han inte hade behövt åka till utlandet för att avsluta sitt liv. Att samhället behandlade honom på ett sånt sätt att han inte hade något val, är nog något som han ständigt kommer att sörja över. Vad är det nu som hindrar ekonomiskt trångsynta politiker från att fördröja och dra livsförhöjande åtgärder i långbänk. Om vi ser till att inte ordna personlig assistans, och se till att personen inte får den hjälp som han eller hon behöver för att leva ett drägligt liv, ja, då kanske de snart vill ta livet av sig… och då sparar vi ju in pengarna i budgeten.

Nej, jag tror inte att Joakim Alpgård ler. Jag vet att det finns många personer med funktionsnedsättning som skräms av debatten som förs nu. Varför förhindrar man en sjukligt deprimerad människa från att befria sig från ett liv de inte vill leva, medan men villigt hejar på en människa som har en fysisk funktionsnedsättning? Varför funderar man inte på vad som krävs för att en människa ska få leva ett drägligt liv, oavsett vilka förutsättningar man har?

Varför vägrar man se problemet?

Här är länken till Anna-Lena Haverdahls artikel: Svårt sjuka får mer makt över sin död | Inrikes | SvD.


Om det nu är någon som läser detta och som inte förstår var problemet är, så kanske jag ska avslöja det här:

Problemet är inte dödshjälpen. Problemet är att samhället gör livet så svårt att leva för vissa människor, att de väljer att avsluta livet, istället för att leva det vidare. Om en människa får stöd och hjälp av samhället, så kan ett liv med en funktionsnedsättning fortfarande vara värt att leva. Om samhället däremot överger en person med funktionsnedsättning, kan samma liv bli ett helvete, där till och med döden ses som ett bättre alternativ. Det är inte funktionsnedsättningen som är problemet, det är samhällets attityd till den och viljan att undvika att funktionsnedsättningen blir ett handikapp.

Read Full Post »

« Newer Posts