Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Livet’

Stora och små…

I vanliga fall brukar jag bli mer upprörd över de som förfasar sig över att man visar människan som hon blev skapad (och kanske även i ögonblicket hon blir till) än de som förfasar sig över att folk slår ihjäl varandra i TV-rutan (eller på film). Att eåringen människor som älskar varandra borde vara mindre kontroversiellt än att visa människor som dödar varandra.

Men i senaste Melodifestivalssändningen gick tydligen Dolph Lundgren över gränsen… I varje fall över gränsen för vad en treåring klarar av att se. Treåringen klarade tydligen att se de tidigare avsnitten med den hemske Dolph, men senaste avsnittet, där Dolph, mycket skådespelaraktigt, på övertydligt stuntmannavis hanterade tre skurkar på en gång, det var tydligen för mycket. Här kan ni se klippet, och känsliga treåringars föräldrar varnas. Titta när barnen har somnat!

Nu har två familjer stämt SVT för att det var så kraftiga våldsinslag att deras barn inte klarade av det. Uppenbarligen var dessutom famlijen kraftigt drogpåverkad, eftersom man inte ”hann stänga av TVn” innan sketchen sändes. Våldsinslaget kommer nämligen flera minuter in i sketchen.

Men frågar jag mig… vad hände på TVn bra mycket tidigare (typ när Rapport sänds)? Vad tyckte treåringen om allt fint och vackert (verkligheten) som sändes där? Hur skyddar de vuxna sina barn mot verklighetens filmer?

För övrigt så undrar jag lite försynt vad en treåring gör uppe efter nio på kvällen? Är föräldrarna så lata (och flata) att de inte orkar lägga barnen på en vettig tid? Jag undrar om inte socialtjänsten kanske skulle ta sig en titt på föräldrarna som förfasar sig över att TV sänder våldsinslag så tidigt när deras treåring vägrar gå att lägga sig.

Det kanske blir dags att återuppväcka John Blund från det härliga 70-talet… Hallå, Lennart Svahn, var är du? HJälp oss! Låt John Blund komma tillbaks vid sju, så att föräldrar vet när deras barn ska gå isäng…

Förhoppningsvis slipper vi med det alla pundiga föräldrar i fortsättningen… Hej John Blund och Dolph!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen2010/article6763678.ab

Jag inser att det kanske är på sin plats att säga att jag absolut inte försvarar allt våld som visas på film och TV. Jag tycker det är bra mycket värre, som sagt att visa våld och mord och död, än att visa mänsklig kärlek i sin mest utlämnade form… Men det får finnas gränser för vad som inte är tillåtet också.. och då tycker jag nog personligen att Dolph hamnar på den tillåtna sidan, med bred marginal.

Read Full Post »

När jag själv drabbades av utmattningssyndrom (som det så vackert heter) inser jag att jag innan det hände inte hade kunnat föreställa mig hur det verkligen är. Det är ett väldigt konstigt tillstånd där man gång på gång tvingas acceptera obehagliga insikter om sig själv. Samtidigt så förstår man inte heller alls varför man fungerar så (dåligt) som man gör. Men jag har i varje fall kommit till slutsatsen att jag vill försöka förklara hur jag upplevt min sjukdom. För det är en sjukdom, eller möjligen en arbetsskada. Och även om jag nu är frisk, formellt sett, så är jag i varje fall inte återställd. I det här lite längre blogginlägget tänkte jag ge min egen bild av hur jag upplevt det att vara ”utbränd”.

Den första veckan jag var sjukskriven kommer jag inte ihåg speciellt mycket av. Jag sov helt enkelt. Jag tror jag fick ihop det till kanske 16-18 timmars sömn på ett dygn. De övriga timmarna gick åt till att äta och försöka göra det mest essentiella. Då och de första månaderna efter det, trodde jag faktiskt att det enda man behövde göra var att sova och vila, så skulle det snart ”gå över”. Det trodde jag nog fortfarande efter tre-fyra månader.

För en människa som haft många saker på gång samtidigt, som alltid ger järnet med det han gör, som vill att allt han gör ska bli bra, så är det väldigt svårt att acceptera att man kört nosen rakt in i bergväggen til tvärstopp. Det är svårt att acceptera att inte bara huvudtanken och reservtanken är tömda på bränsle, utan att även den sista lilla stumpen bränsleslang lider av Saharas torka. För det är precis det som har hänt. Man har kört slut på allt sitt mentala eller kroppsliga bränsle, inklusive den sista reserven. Det går inte att krama ur en droppe till. Och när tanken är tom, så tar det lång tid att fylla på den igen.

Det är svårt att acceptera att man inte längre kan. Man är ju inte sjuk! (Fast det är man ju visst det, man vill bara inte inse att man kan vara sjuk utan att det syns på en.) Efter sommarens sjukskrivna ”semester” där jag faktiskt accepterade att jag var tvungen att vila när jag var trött (och det var jag ganska ofta) så kände jag mig ändå piggare. Men det var ju inte så att jag hade blivit bra, när allt kom till kritan. Nu upptäckte jag gradvis att de symptom som jag reagerat på i efterhand, som t.ex. minnesförlust, oförmåga att läsa komplicerade dokument, brist på förmåga att planera, fortfarande fanns kvar, men jag såg de nu väldigt tydligt istället. Jag var fortfarande sjuk, och nu blev jag tvungen att börja acceptera det som kroppen inte längre visar sig klara av. Det har tagit långt tid att förstå hur det verkligen ligger till, och ännu längre tid att börja acceptera faktum.

Att acceptera att man blivit utmattad, ”utbränd” eller ”har sprungit in i väggen” är en svår och långsam process. Långsam, eftersom det tar ett bra tag att inse vilka saker som inte läker. Svår, eftersom det gör ont att inse att man har fått ”hjärnskador” som man kommer få leva med under lång tid. Det är svårt att själv förstå att man faktiskt har misskött sin hjärna så till den grad att det uppstått tillstånd som är svåra att förstå. Det hjälper inte ens att inse att man fått god hjälp med misskötseln av den sociala omgivning man lever i, för det är ändå hemskt att acceptera det som hänt.

Processen med att ”komma tillbaks” tar lång tid. Många gånger så kommer man bara nästan helt tillbaks, men även i såna fall tar det ändå kanske upp till två år eller mer innan man närmar sig något som kan liknas vid normala arbetssituationer. Originalplanen blev nu att börja jobba 25% redan efter tre-fyra månader, och det värsta är att jag trodde på den planen. Nu har det snart gått två år, och jag känner mig fortfarande inte återställd. Jag är visserligen helt friskskriven, men det beror mer på försäkringskassans regler än på mitt verkliga tillstånd.

Det mest kontinuerliga symptomet är den ständiga tröttheten. Som tur är har jag in hittills inte haft problem med nattsömnen vilket ofta kan vara ett tillkommande problem. Men jag har för närvarande två olika sätt att vara trött på. På kvällen är jag vanligt sömnigt trött och sover oftast relativt ostört natten igenom. Den sömnen känner jag väl igen, för den är den vanliga sköna tröttheten. Men på dagen blir det annorlunda. Då känner jag mig trött på ett helt annat sätt, och när den blir riktigt påträngande, då kan jag knappt hålla mig upprätt. Lägger jag mig då, så faller jag in i den sömnen jag beskrev ovan, en djupsömn utan drömmar där jag är hart när omöjlig att väcka. Vid sådana tillfällen sover jag mellan en och två timmar och vaknar, inte mindre trött, egentligen, men åtminstone så pass pigg att jag kan hålla mig vaken. Den här dagssömnen kommer inte varje dag, utan framförallt när jag har gjort någon ansträngning dagen innan eller på morgonen före.

Det tragiska i det hela är att det inte är någon skillnad på arbete och fritid i det avseendet. Att gå på en trevlig middag med vänner är lika uttröttande som att sitta på kontoret lika lång tid, ja, i vissa fall faktiskt mer tröttande. Bara för att man har roligt betyder det alltså inte att man har mer ork. Det tråkiga faktumet är alltså att man även måste planera sitt sociala umgänge så att det inte blir för mycket.

Vad finns det mer för symptom som dröjer sig kvar förutom tröttheten och problemet med för mycket aktiviteter? Ja, det finns några saker som jag tycker mig märka mer och mer (inte för att besvären tilltagit, utan för att jag ser mönstren tydligare. Det som jag upplever är bl. a. följande:

  • Minnesluckor: Om jag inte skriver upp varje dag vad jag har gjort, så kan jag inte komma på vad gjort efter en vecka. Jag har ett tag använt en filofax som dagbok, men det är ju så lätt att glömma att föra in allt direkt. Och ett kalenderuppslag utan minnesanteckningar är en förlorad vecka.
  • Tidsförvirring: Jag kan ofta inte komma ihåg vilken veckodag det är, än mindre vilket datum vi har. Jag tappar ofta orienteringen i tid. Jag måste ha en kalender som påminner mig när det är dags för olika saker, som t.ex. en mobilkalender eller en datorkalender.
  • Jag har svårt att komma ihåg namn på människor jag träffar och även välkända kändisar. Jag måste söka länge i huvudet för att komma på namnet. Jag utvecklar strategier för att kunna fråga utan att det blir för pinsamt.
  • Jag blandar ofta ihop ord på ett associativt sätt, vilket ibland kan tas för ordvitsar eller lekar med ord. Men det handlar istället om att jag ofta väljer ord som jag triggas till av syn eller hörselintryck. Ofta upptäcker jag inte heller direkt vad som har blivit fel.
  • Allt jag gör (mer eller mindre) blir till projekt (som jag ofta inte orkar genomföra). En så enkel sak som att gå ut med soporna blir snabbt till något oöverstigligt, för att då inte tala om sånt som att städa eller tvätta. Hemmet har blivit ett veritabelt kaos, som blir övermäktigt att sköta om. Jag håller på att lära mig att komma förbi den här känslan, men det är inte helt lätt.
  • Jag glömmer ofta att göra den huvudsakliga handlingen när jag ska göra något. Jagvet med mig att jag en morgon öppnade skafferidörren minst fem gånger innan jag kom ihåg att det var kaffet jag skulle ta ut. Hela tiden såg jag annat som måste göras, och blev förledd att göra det istället.
  • Jag är mer aggressiv än förut, inte minst när jag kör bil. Inte fysiskt aggressiv, men jag blir väldigt mycket oftare arg än tidigare. Jag försöker att gå på stresshanteringskurs för att minimera den aggressiviteten.
  • Jag klarar inte av att läsa komplicerade formulär och anvisningar. Jag förstår inte ens hur jag ska fylla i blanketterna som ska till försäkringskassan för att fortsätta min sjukskrivning.
  • Jag skjuter upp att betala mina räkningar, eftersom det är så obehagligt och stressande att se sanningen i vitögat.
  • Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort det hela tiden.

Den här listan kan göras ännu längre, men det är nog inte meningsfullt att fortsätta räkna antalet problem. Då är det bättre att fundera lite på hur det fungerar för personer som hamnar i den här situationen.

Sammantaget så är det här en ganska skrämmande rad av mentala hinder för ett ”normalt liv” men det viktiga är att man trots detta ändå måste hitta sätt att hantera den situation som man har hamnat i. Man måste göra en överlevnadsstrategi. Det gäller att hitta knep och lister som gör att man klarar av de problem som man stöter på i vardagen, och där de besvär jag räknat upp skulle kunna vara allvarliga hinder. Mycket handlar om att lära in nya rutiner, som ger det stöd som man behöver. Att använda mobilens kalender för att boka in möten är en sån vana. Att skriva upp alla uppgifter är en annan sån vana. Att hitta verktygen man behöver kan ta tid, men man får inte ge upp, det mesta går att komma förbi.

En viktig del av att hantera sin situation är att dels själv acceptera att det har hänt och att man även när man börjar bli frisk, kommer att få leva med de kvardröjande symptomen. Dessutom är det viktigt att man har förståelse och stöd för alla konstiga symptom och att man har alla dessa symptom som kommer och går. Är det dessutom en depression inblandad så tror jag att det kan bli ännu större behov av stöd från omgivningen.

Omgivningen står dessutom inför en svår prövning även den. Den aktiva och intensiva person som funnits så länge har helt plötsligt genomgått en förvandling till en person som kan verka apatisk, lat, slö och helt utan initiativ. En person som tidigare kunde bolla med fem sex saker på en gång, får vara glad om han eller hon kommer hem med åtminstone halva inköpslistan från affären. Allt tar längre tid och minsta distraktion kan få personen att glömma allt annat som skulle göras. (jag har själv öppnat skafferidörren fem gånger på raken en morgon för att försöka ta fram kaffet, en massa saker kom fram, men banne mig inget kaffe – skrev jag förresten inte redan om just det exemplet?).

Att vara närstående till en person blivit drabbad av utmattningssyndrom är också en väldigt jobbig och frustrerande upplevelse, speciellt när man kommit en bit på väg med att bli på bättringsvägen. När livsandarna börjar återkomma, men kroppen fortfarande inte orkar. Då vill man så mycket, men orkar bara en bråkdel. Alla ideer på kul saker man vill göra, bleknar snabbt, så fort det blir dags att göra dem. Det gäller helt enkelt även som närstående att acceptera att det verkligen är en sjukdom, som dessvärre inte syns, men märks. Det är i vissa fall snudd på en personlighetsförändring som har inträtt och det är inte lätt att hänga med i den plötsliga växlingen.

Även barn (om det finns såna i närheten) känner ju att något har hänt. Det är inte samma mamma eller pappa som sitter vid matbordet, eller som sover i sängen. Det är frestande att försöka skydda barnen från att vara oroliga, men jag tror att man ska vara väldigt öppen mot barnen. De förstår oftast situationen bättre när man berättar som det är, än om de behöver vara oroliga för att de märker att något är fel som de vuxna inte berättar.

Att drabbas av utmattningssyndrom/utmattningsdepression är inget man ska skämmas för. Det är inte heller något man ska be om ursäkt för inför andra. Det är en väckarklocka som har ringt för att påminna om att man försummat sig själv och sin kropp. Om man inte lyssnar på väckarklockan utan bara somnar om så kommer man till slut att vakna upp försent. Som det är nu har man istället alla skäl i världen att vända på alltihop, att ändra på det som är fel, att hitta nya vägar i livet. Man har allt att vinna och inte så mycket att förlora. Att bli utbränd KAN faktiskt vara en möjlighet eller ett erbjudande och inte bara den livskatastrof som det ofta blir för många,

En bra sammanfattning av hur det fungerar rent allmänt finns på den här webbsidan:

Stressmottagningens hemsida
(länken fungerade inte ett tag, men nu har jag ändrat den så att den ska fungera igen)

Read Full Post »

Stillhet på sportlov…

Susade uppför liften i Ullådalen. Åres härliga berg tornar upp sig kring mig i solskenet, och jag inser efter en stund att jag är så koncentrerad på att åka skidor att jag inte hinner med att titta på allt som är runtomkring mig, inklusive det fantastiska sceneri som finns. Jag stressar upp och ner för backen och missar det som egentligen är meningen med lovet… att ta det lugnt och njuta av allt vackert runt omkring.

Väderfenomen över Årefjällen

Jag satte mig att titta på de konstiga väderfenomenen högt uppe i backen. Jag hade knappt fått av mig skidorna och njöt av utsikten, så kom en trevlig person och frågade om jag gjort illa mig. Det är lite intressant att en person som sitter och tittar på utsikten snarast förutsätts ha råkat ut för en olycka än sitter still av egen vilja…

Det känns ibland som att vi har alltmer bråttom att ha ledigt att vi glömmer att faktiskt ska njuta av ledigheten, snarare än prestera (t.ex. ett visst antal åk per dag). Bara för att man får åka jättemånga gånger, så betyder det inte att man förlorar pengar om man inte utnyttjar åkkorten till max. Man kan faktiskt ha det skönt också…

Read Full Post »

Det är lätt att man tänker på funktionsnedsättning som något som måste synas. Och är det inte synligt så brukar man tänka på personer med hörselskador. Men det finns många andra funktionsnedsättningar som inte syns, men som påverkar en persons liv i allra högsta grad. Det behöver inte ens vara ansett som funktionshinder, men ser man det från personens perspektiv och hur man blir behandlad i samhället, så framstår även de dolda funktionsnedsättningarna som allvarliga funktionshinder i samhället. Samhället har inte mycket tolerans för funktionsnedsättning i allmänhet, och när det gäller de osynliga så finns det ofta en attityd av att ”men det syns ju inte på dig, så då kan det inte vara så farligt”. Ännu värre är väl att när det inte syns, så är det svårt för andra att förstå hur funktionshindrande det kan vara.

Nu kommer säkert en del att tycka att det jag pratar om inte är ett verkligt funktionshinder, eftersom det inte ”märks” utåt, men helt klart är det något som gör mig som individ handikappad i min aktivitet i samhället. Samhällets funktioner ställer mer och mer krav på oss som människor, och om vi inte kan anpassa oss så är det inte samhället det är fel på, utan oss individer. Så jag kommer att fortsätta prata om de dolda funktionsnedsättningarna som ”funktionshindrande” i det här inlägget.

En del dolda funktionsnedsättningar har med smärta att göra. Det finns många ”osynliga” smärttillstånd, som kraftigt kan påverka hur vi som människor kan agera i samhället. Ett av de vanligare är troligen migrän, som kan slå en människa från ingenstans. Inom några minuter blir man helt utslagen, och kan i vissa fall inte ens ta sig själv från en plats till en annan. Det syns ofta inte… och för den som inte har annat än vanlig huvudvärk så är det svårt att inse att man kan ha så ont i huvudet. Det är väl bara att ta en huvudvärkstablett? Men det är det inte… många gånger hjälper inte ens vanliga huvudvärkstabletter, utan man tvingas ta starkare mediciner som ger illamående, och allehanda kroppsliga påverkningar.

En icke-smärtkopplad osynlig funktionsnedsättning är de efterverkningar som uppstår efter utbrändhet (utmattningssyndrom). Att inte ha samma kapacitet, att ha minnesproblem, att inte fungera i vissa typer av stressituationer, allt sådant är sådant som inte syns. Att man blir frisk (enligt försäkringskassan eller läkarens intyg) betyder inte att man är frisk, utan man har många efterverkningar kvar även när det inte längre märks utanpå. Att få folk att förstå att man som person inte fungerar som förut, eller att man har kvarvarande problem, är ofta omöjligt, om man inte blottar sig helt och berättar öppet, något som för många kan vara väldigt svårt…

Så, vad gör man med den här typen av dolda funktionsnedsättningar? Egentligen kan man inte göra mycket annat än att försöka acceptera det finns. Dolda funktionsnedsättningar ger ofta en känsla av skuld hos den som har det, en känsla av att inte bli trodd… ”Det kan inte vara så farligt”, ”Det är ju bara huvudvärk”, ”Nu skyller han/hon på det igen”. Det är där jag tror att man kan göra mycket. Den generella attityden till dolda funktionsnedsättningar måste förändras. Det är reella problem som påverkar personen tillräckligt även utan den sociala stigmatiseringen som finns. Det är alldeles tillräckligt utan att man känner en känsla av att inte bli trodd.

Det finns naturligtvis många fler dolda funktionsnedsättningar, och alla kräver samma förståelse för att man inte kan ”se” att de finns… Fibromyalgi, reumatiska tillstånd, astma, allergier och liknande har samma problembild sett som ett funktionshinder i samhället. Det är tillräckligt att bära sjukdomen och de besvär den åsamkar, utan att behöva försvara sitt agerande utifrån den.

Read Full Post »

Vi rånar oss själva…

Ibland funderar man på hur det egentligen är ställt med samhället. Ja, det är nog inte bara jag som funderar, förstås, och det är säkert ingen ny tanke. Men det är intressant att se hur samhället (som ju består av oss själva) är så hårda mot oss själva, medan många (inte alla) företag har en mycket trevligare attityd mot oss. Vad menar jag?

Jo, i jakten på pengar så är det inga som är så giriga som de statliga inrättningarna. Missar man en betalning så är det genast en lagstadgad ”påminnelseavgift” (varför inte kalla det för vad det är, böter) på 2-500 kronor, och det på en kostnad som kan vara så låg som 10 kronor (vägtullsavgiften i Stockholm). Om det kostar 500 kronor för att skicka en påminnelse, så har vi minsann högt avlönade tjänstemän i den statliga sektorn (eller väldigt dyra datasystem, kanske).

Glömmer man en faktura från ett av de trevliga företagen, så får man ett brev som påminner oss med de vänliga orden: ”Det är lätt att glömma”. Vid andra påminnelsen så blir de lite sura och säger att ”Vi måste tyvärr ta ut en förseningsavgift på 50 kronor”. Det är lite skillnad det.

Nu vet jag att det finns dumma företag med och folk som känner sig jagade av inkasso och allt sånt. Men det som jag egentligen protesterar emot är den girighet som vi (samhället) hela tiden visar mot oss själva (medborgarna). Borde vi inte se till att vi själva mår bra i första hand???

Nu ska jag lägga det här på lådan och logga in på Internetbanken för att undvika en straffavgift på 500 kronor…

Read Full Post »

Now I am at my cottage. The darkness closes in outside, and a strong smell of perfume rises from the lilys and flowering bushes around the house. The only real disturbance is the vast amount of mosquitos, that don’t leave you alone, but I guess that that belongs to the summer, at least here in Sweden, just as the odour of mosquito repellant. Indoors, there is a small crackle from the last piece of wood in the stove. The dishes are made (with lemon scented liquid) in water cooked on the wooden stove woth water from my own well. A small fountain sprinkles outside in a large copper bowl, a pieceful and soothing sound. As I open the door, the dogs run in and out. The crows have flown over the sky and in the top of the pine tree there is another bird singing the evening serenade.

The wood was cut in the sunshine, and the lawn was mowed when I was here last with my love. We had our minivacation and even found a few days to spend in the cottage. Now I am on vacation throughout July and my daughter and I will probably spend at least two weeks of that time in the summer paradise.

It is strange to realize the relacing effect that my summer house has on me. It is old, it is a bit scruffy and not perfectly clean, but it is peace. In fact, to me it is almost the basic definition of peace. Although no one can hear me I always get a bad conscience when I start the lawn mower in the silence, and I enjoy it just as much when I can turn it off with the smell of freshly cut grass in my nostrils.

The other day I decided to start working full time now in July. In order not to sabotage the planning at work, I will replace the time with vacation days instead. Isn’t that stupid? Well, as a matter of fact not. Currently I just feel that I am waiting for the doctor to decide for it, which he will do nevertheless in September, so it is just a matter of a couple of months. And furthermore, I get more money. But the most important part is that I will not use up all my days of sick leave. I will soon use my last day with decent pay while being sick, and then there is no safety margin at all. So, I have every reason in the world to start working full time NOW.

OK, so since I am now working full time, does that mean that I am healthy again. The logic is fine, but in the practical sense (and in the minds of politicians) things are not that easy. Whether to call myself sick or not, is another issue. I am not the same person that I was before I was burnt out, that is quite clear. I have several shortcomings still, I get very tired very easily, and there are many cognitive problems left. But I don’t think it helps to define myself as sick any more. I am who I am, with the shortcomings I have. I will have to cope with myself many more years, and it is pointless to long for all the things you can’t do any more (even if you have been able to before). Life is too short for that. My sweetheart has helped me on the way to realize this and now it is only the implementation left (and that is pretty hard). The protective shell around me is a hard surface to crack, but the notion is slowly getting through. I am who I am, and that is a person who will make me proud soon again.

And the cottage is a part of my therapy right now. By being here I realize more and more clearly how much life has to give, if I only will let it. I am a privileged person, and I only need to be able to accept that. And that may be the most difficult thing to learn. How do allow life to give us what it offers? How can we drop all negative stuff, and get rid of all the unnecessary ”musts” in life. I don’t know yet, but I feel that here, in my paradise is some parts of the answers to these questions… Somewhere!

Read Full Post »

Över den senaste tiden har det föresvävat mig hur ivriga vi är att sätta etiketter på allt som vi möter. En etikett är förstås ett hjälpmedel för att förmedla information, precis som alla ord i språket. Det ger en bas för att diskutera olika saker. Om vi pratar om en ”röd” blomma, så kan vi enas om vilken blomma vi pratar om genom att använda etiketten ”röd”.

Tyvärr kan etiketterna också vara sorgligt begränsande ibland. Det är något som många poeter har upptäckt det när de inte klarar att beskriva sina inre upplevelser. Bengt Grieve var berömd för att uppfinna nya ord, och när han beskrev en kvinnlig isprinsessas kostym som ”mörkvit”, en synnerligen underlig färg, så var det säkerligen något som uttryckte hans inre tankar, även om det inte fanns någon lämplig färdig etikett att ta till.

En intressant effekt av det här är att språken utvecklas. När etiketterna inte passar längre behöver vi lägga till ord tills vi kan uttrycka de nyanser som vi behöver uttrycka. Ibland kopplar vi definitionerna till betydelser som förändrar användningen av ordet, som är fallet med vissa synonymer. Synonymer betyder ofta samma sak, fast inte riktigt. Ofta är det en känslomässig skillnad mellan två synonyma ord. Just därför är det svårt att välja rätt etikett eller definition i många situationer.

Ett exempel på när orden spelar en stor roll upptäckte jag var när jag drabbades av utmattningssyndrom. Om man beskriver sig själv som ”utbränd” så sätter man en etikett på sig själv. Det är en negativ etikett som påverkar större delen av ens liv. Det blir till en bur som fångar en, och från vilken man sen står och tittar ut, och längtar efter att vara den person man en gång var.

Jag tror att det är mer fruktbart att försöka minska etikettänkandet. Hellre än att tänka på vad man är, bör man försöka att se livet i termer av vem man är, och det är den person man är idag. Jag är inte samma person som jag var för två år sedan, innan jag stressade sönder mig. Jag har förändrats. Men om man tittar bakåt, så har förändras vi ju hela tiden, fast det går i en sån takt att vi inte märker det. Nu har det förändrats snabbt, och det är då man plötsligt märker skillnaden.

Om jag bryter ett ben, kan jag välja att betrakta mig som ”personen med det brutna benet”. Mitt ben blir en trasig del av mig själv, det är något som inte längre fungerar. Men jag kan, om än kanske med viss svårighet, betrakta mig som en person som kan göra många av de saker jag vill göra. Några saker kan möjligen vara aningen svårare att göra för mig än för andra. Men det är inte ett problem som ligger hos mig utan ett problem som ligger i omgivningen och vad den tillåter mig att göra. Det är inte konstigare än att jag har problem med att flyga, och således tar hjälp av en flygmaskin för att göra det.

Så hellre än att ge mig etiketten ”utbränd” och sen kontrastera det mot hur jag var innan det hände, så är det förmodligen bättre att acceptera mig som jag är just nu. Definitionen av att vara utbränd är en praktisk beskrivning av alla symptom som har uppträtt, och kan säkert vara användbara i behandlingen. Men för mig blir det en etikett som blir en tyngd om halsen, snarare än en hjälp, eftersom det definierar mig som en person som inte kan göra många saker som jag brukade kunna göra förut. Det får mig att fokusera på de jobbiga sakerna i livet, min oförmåga, snarare än min förmåga. Jag blir fångad i en definition.

Om jag accepterar att jag är som jag är, så kan jag vidta åtgärder för att klara av livet. Jag kan tillåta mig att vila mer (snarare än att slåss mot min trötthet). Jag kan försöka stödja mitt minne med lappar och kalendrar (snarare än att försöka hålla allt i huvudet), och så vidare. Hellre än att se mig som en person som har en massa problem kan jag börja använda de verktyg som finns tillgängliga för att stödja mitt liv, och som kan hjälpa mig tillbaks till ett fungerande liv.

Det är en lång tankeprocess bakom de här ”upptäckterna” som jag gjort (de är inte ens mina egna utan har adoperats av mig från arbete som min flickvän gjort). Hennes tankar visade sig väldigt tillämpbara och det har varit väldigt lätt att anpassa dem till min egen situation.

En intressant föreläsning om språket i allmänhet av Stephen Pinker. Lite vardagsfilosofi att ta del av.

Read Full Post »

« Newer Posts