Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Politik’

Jag hörde idag ett radioinslag som berör mig personligen väldigt djupt. Ann Rejhell blev utförsäkrad efter att ha gått in i väggen. Hon gick till arbetsförmedlingen, men blev helt nedbruten av att hon inte klarade någon av sina gamla arbetsuppgifter. Hon kunde inte fortsätta de tre veckorna på arbetsförmedlingen och blev därmed helt utförsäkrad. Om en människa är för sjuk för att kunna gå till arbetsförmedlingen, är hon inte tillräckligt sjuk då?

Jag blir mer och mer upprörd över den hjärtlöshet som vårt samhälle idag visar gentemot den lilla människan; den lilla människan som i det här fallet verkligen har försökt göra skäl för sig genom att mer eller mindre jobba sig till ett allvarligt syndrom. Utbrändhet borde i många fall kunna klassas som arbetsskada, vilket i sin tur borde vara något som samhället borde ta ansvar för. Men, nej, det är den enskilda individen som ska betala för att man försökt för mycket, och ”brutit hjärnan” på kuppen.

Att vara sjuk innebär inte nödvändigt vis att man ser sjuk ut. Man kan ha en osynlig funktionsnedsättning som förlamar mer än ett synligt brutet ben. Och en osynlig funktionsnedsättning kan generera en utökad ångest, genom att personen inte blir trodd, och därmed känner sig dubbelt nedvärderad.

Radioinslaget finns att lyssna på på den här adressen från Sveriges radios lyssnararkiv.

Lyssna och förfasas över den behandling som Försäkringskassan utsätter människor för. Ansvariga ministrar vill naturligtvis inte kommentera fallet. Jag antar att det helt enkelt är för pinsamt att medge att man har sparkat på en liggande människa med sina regler.

PS. Jag kommer osökt att tänka på en gammal Ernie-historia som jag läste för ett tag sedan och som jag parafraserar här:

– Doktorn, hur mår jag?
– Jo, ett tag vara jag orolig att du var allvarligt sjuk, men sen ringde jag försäkringskassan, så nu vet jag att det bara är lite ont i magen som ni har.

Så illa är det idag.

Read Full Post »

Texten ovanför ingången till aulan på Uppsala universitet. Jag har den stora ynnesten att få undervisa på Uppsala Universitet. Ett antal gånger om året sitter en skock med studenter och väntar på att få höra om jag har något vettigt att säga. Och jag tror faktiskt att jag har det ibland också. Men ibland så funderar man på vad det är som håller på att hända med den akademiska världen egentligen. ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”, står det över universitetsaulans ingång. Men ibland undrar man varför de styrande tänker fritt i så hög grad att de inte klarar att tänka rätt.

I år är första året som utländska studenter (icke-EU) måste betala summor i storleken 130 000 kronor för att få läsa en termin på våra svenska universitet. Vår utbildning ska inte utnyttjas gratis, minsann. Vi ska tjäna pengar på de utländska studenterna. Och så sätter vi en orimlig prislapp på utbildning. Orimlig? Den är ju i nivå med vad det kostar på andra universitet som Harvard, MIT, CMU och liknande. Jo, den är orimlig, för på de flesta utländska betaluniversitet så kan man faktiskt söka stipendier som täcker utbildningskostnaden. Men i Sverige har vi inte den traditionen och alltså så finns det inga sådana stipendier (nåja, kanske ett tiotal för hela Uppsala Universitet). Så vi kommer inte att ha så många studenter att undervisa framöver. Svenska och europeiska studenter.

Men räcker inte det då, kan man undra. Nej, det gör inte det. En viktig lärdom vi kan ge våra studenter idag är en multikulturalism, som är svår att uppnå på annat sätt. I en kurs jag hade i våras skulle studenterna skriva programvara där man kunde växla språk. Vid en liten undersökning kom vi fram att på 100 studenter fanns det över 12 olika språk representerade. Och nu pratar vi inte norska, danska, svenska och det mer exotiska isländska, utan hindi, persiska, turkiska, ryska, kinesiska, japanska, för att bara nämna några. Vid en föreläsning utbröt en väldigt intressant diskussion om vad som ändras när man byter språk, en diskussion som aldrig hade uppstått utan den mångfald av språk som vi hade tillgång på kursen.

Men det är väl bara ett specialfall, kanske någon säger. Nej, vid den avslutande intervjun på kursen tyckte ett flertal studenter att det varit mycket lärorikt att få jobba i tvärkulturella grupper. Svårt, men lärorikt!! Visst uppstod det kulturkrockar i grupperna, men genom att lösa dem så lärde både studenterna och vi lärare oss väldigt mycket.

Den här lärdomen är inte mätbar i pengar, den är inte ens mätbar i termer av tentamensresultat. Men den är definitivt mätbar i termer av underförstådd kunskap, som är till nytta i den praktiska verkligheten när våra studenter kommer ut i verkligheten.

Den här kunskapen löper stor risk att försvinna med de nya studieavgifterna. Vi kommer få ett stort bortfall av de utländska studenterna och därmed försvinner det tvärkulturella. Som en lite mindre allvarlig bieffekt kommer naturligtvis en del kurser också att behöva ställas in på grund av för få elever, vilket drabbar våra svenska elever, genom att minska deras tillgängliga kursutbud. Men det är nog den lilla kostnaden.

Det här är ett bra exempel på ett huvudlöst fritt tänkande, som blev allt annat än rätt. Det enda rätta är att åter ta bort avgiften för utländska studenter för att få ett bra inflöde av duktiga studenter från andra länder…

Ändra beslutet nu.

Read Full Post »

Nu har det snöat både länge och väl. Även om skopor och traktorer håller gatorna öppna (med hjälp av snöslungor och lastbilar), så börjar varenda gata i staden (Uppsala) se ute mer eller mindre som gamla sortens tvättbräda. Det skakar och hoppar när man kör, och att ta sig fram på cykel (eller i rullstol för den delen) låter sig knappast göras på gatorna längre. Och det värsta är att det här är självförstärkande, genom att bilarna ökar nivåerna i guppen när de kör.

En gul väghyvel, av klassisk modell.

Väghyveln, din vän på vägen.

Det slog mig då att vi inte längre ser de där fantastiska väghyvlarna som förut utgjorde stammen i snöröjningsarbetet. De där gula maskinerna som var både långa och otympliga och som tog upp mer eller mindre halva vägen, speciellt när de hade kopplat på det utsvängda sidobladet.

En väghyvel som plöjer snö...De liknade något slags monster från Mars, men det kändes tryggt när de kom på vägen. När väghyveln kom, då visste man att vägen var körbar efteråt… I bästa fall hade de sänkt ner den där fina kratsen som drog linjer i isen. Men slätt och jännt blev det.

Men var är de nu, de vackra maskinerna? Någon har sagt mig att de blev för dyra. Må så vara, att de kanske kostar en del att köra, men vad kostar det inte med alla dåligt underhållna snövägar. Inte minst i stan visar det sig att de vanliga traktorerna och plogbilarna inte klarar av att hålla istvättbrädan stången. De har uppenbarligen inte det som krävs. Att sedan isskrapan kanske inte är lika mångsidig som en vanlig traktor eller lastbil, det är en annan sak. De behövs i varje fall.

Så, innan det blir försent… Skicka in skraporna, väghyvlarna, dessa vägarnas änglar, och låt dem göra gatorna farbara för oss alla igen…

Read Full Post »

När vi pratar om funktionshinder och stödjande åtgärder anger man ofta att stödåtgärderna ska ska ge personen ett drägligt liv, utgående från individens behov. Det här används ofta för att gr personer stöd enligt till exempel LSS. Problemet som ofta framkommer är vad som kan kallas för ett behov och vad som då betraktas som lyx. Detta handlar ofta om att någon bedömer vad en person har för behov. Det mest extrema fallet på sistone var de nya riktlinjerna för bedömning av behovet av assistans. Där skulle man använda sig av faktiskt utnyttjande av assistenten som underlag för bedömningen.

Men även om man klarar sig utan personlig assistans, så tycker jag att det är något som saknas i vår diskussion kring personligt stöd till personer med funktionsnedsättning. Vi pratar om att en person ska ha möjlighet till ett självständigt liv med aktivt deltagande i samhällsfunktionerna. Men vi verkar ha glömt begreppet ”livskvalitet”! Eller kanske som ett bättre begrepp livstillfredställelse. Hur ska vi kunna vara säkra på att en person med en funktionsnedsättning upplever sin situation som tillfredställande (i aktiv mening).

Att kunna klara sig själv är en viktig del i möjligheten att leva ett bra liv, men bara för att man klarar sig själv innebär det inte att livet blir ett bra eller ens drägligt liv. Att ha hjälp med saker som man kan klara av själv är inte lyx, speciellt inte om man utför det med stor möda och stort besvär (självklart ska man kunna tacka nej till hjälpen om man vill göra saker själv). Ett önskemål om extra stöd behöver inte vara lyx.

Read Full Post »

I förrgår hände något som de flesta inte trodde kunde hända i Sverige. En bomb mitt i julhandeln i Stockholm. Det var ju inte heller inte bara en bomb, utan en bomb kopplad till ett ”terrorhot”. I tyska medier pratade man om en ”terrorkatastrof”. Och nu börjar det genast komma små (eller stora) antydningar från främlingsfientliga håll. Och det är nu VI måste agera, vi måste dra i nödbromsen!

Vi kan inte låta en handling, som mycket väl kan vara en ensam persons plötsliga (och oförståeliga infall) ge en skuldstämpel till alla människor som kan grupperas med honom. Kollektiv skuld har ingen plats i dagens samhälle, för det borde vi i vår upplysta tid inte behöva ta till. För om vi drar det till sin spets, kan vi ju inte välja vilken av alla grupper en människa tillhör som vi ska låta hålla den kollektiva skulden för ett vansinnesbrott som självmordsbombning är.

  1. Han var en man. Alla män måste ta på sig skulden.
  2. Han var pappa. Alla pappor måste ta på sig skulden.
  3. Han var muslim. Alla muslimer måste ta på sig skulden.
  4. Han var förmodligen i en livskris. Alla i en livskris måste ta på sig skulden.
  5. Han var säkert något annat också… så det finns säkert fler grupper som måste ta på sig skulden.

Med kollektiv skuldbeläggning kan vi enkelt välja ut vilken grupp vi vill och misskreditera gruppen som helhet. Att vi bortser från majoriteter i dessa grupper struntar vi i, för det viktiga är att vi kan visa på vår åsikt, på det vi vill måla upp. Vi ser det här dagligen inte bara när det handlar om muslimer eller invandrare, utan även när det handlar om funktionsnedsättning, könstillhörighet eller annat mer ”ofarligt”. Men problemet är alltid detsamma. Vi pratar inte om individer, utan om kollektiv, som vi måste peka ut av någon konstig anledning. Jag är rädd för den här tendensen som hela tiden förstärks… och vi måste verkligen agera mot den utbredda negativa kollektiviseringen som följer i kölvattnet av hemska händelser.

Read Full Post »

Livskunskap…

I dagarna har man i radioprogrammet ”Kaliber” uppmärksammat undervisningen i Livskunskap på grundskolan. Jag måste erkänna att jag har lite svårt för skjutjärns- eller sensationsjournalistik. Den branschen är lite överetablerad. Men programmet visade på ett av problemen med hela ämnet, även om det säkert finns exempel på när man försöker på ett lite mer seriöst sätt. I programmet intervjuades elever som blivit tillfrågade om de ”utsatts för våldtäkt” eller om de har ”alkoholister i famljen” inför hela klassen. Jag blev, milt sagt, förvånad. Ämnet som sådant är viktigt, men frågan är hur man angriper det, när det får såna här konsekvenser.

Det är viktigt för barn att få inblick även i de inte fullt så bekväma frågorna i livet, så långt tycker jag kanske att ämnet Livskunskap har sin relevans. Många barn har inte möjlighet att diskutera svåra frågor med någon vuxen. Antingen för att man skäms för sina frågor, eller för att de viuxna inte klarar av att hantera dem. Så visst kan det behövas ett forum för att prata om livet, och visst kan skolan ha hand om det. Men när ämnet hanteras av okunniga personer och på fel sätt, så blir det hela väldigt fel.

Vad är livskunskap egentligen? I radiodebatten som följde, avfärdade en moderat politiker hela ämnet som flummigt och ovetenskapligt. Det är det, i den meningen att det inte finns så mycket teorier i ämnet. Men för den sakens skull är det inte mindre viktigt. I den sekulariserade värld vi lever i saknar många (barn) en förklarings- och rationaliseringsmöjlighet när det gäller fenomen som ondska, liv, död, sexualitet, öde och liknande saker som finns med oss i livet, men som är mer eller mindre tabubelagt på många ställen. Att ha ett forum för att diskutera såna frågor är nog viktigt för barnen/ungdomarna. Men jag tror att ämnet livskunskap rymmer helt andra dimensioner än det som programmet belyste, och jag är livrädd att man med den misslyckade version som fanns med i Kaliber som argument försöker att ta bort ett viktigt ämne, istället för att fundera på hur man kan uppnå ett bra resultat med ämnet i stället.

Hur ska man undervisa i livskunskap? Det är ett ämne där man knappast hittar några sanningar. Det är ett ämne som inte ens har några gemensamma lösningar på problem. Att diskutera utifrån elevernas egna erfarenheter är svårt, eftersom man inte har så mycket erfarenhet att utgå ifrån. Jag tror det handlar mer om att väcka frågorna hos eleverna, så att man kan ta upp dem till diskussion. Eleverna vill inte lämna ut sig, om det inte är något som kan komma fram frivilligt. Yppar sig bara rätt tillfälle så kan mycket komma fram. Men att ”tvinga” fram det med styrda frågor, där det sen inte kan tas omhand, leder förmodligen bara till traumatiska upplevelser.

Så vad ska man säga om ”livskunskap”? Jag tycker det är knepigt. Kunskap om livet får man främst genom att leva det, inte genom att läsa teori. Jag tror att man kan få det också genom att prata med andra om deras erfarenheter. Men det måste ske utifrån en naturlig utgångspunkt, inte från en konstruerad situation. Till viss del kan jag se att det skulle kunna finnas ett utrymme för alternativa former när det gäller vissa ämnen. Varför t.ex. inte försöka få någon pensionär att vara med på seminarium om livserfarenheter och rädslan för döden? En lärare kan inte förutsättas ha den livskunskap som behövs för att kunna undervisa om den, men lärarens roll i en sån här kurs är snarast att vara moderator, inte korvstoppare… Livskunskap kan nog inte korvstoppas, men behöver nog uppmuntras för att man ska våga leva och lära av livet… Det är väl det vi borde kalla Livskunskap.

Read Full Post »

Ibland undrar man hur människor tänker? Är barn verkligen en egendom som man har något slags rätt till? Eller är det något man i bästa fall får till låns? Jag tycker mig alltför ofta se hur föräldrar betraktar barn som ”sina”, och det är inte bara ett allmänt uttryck. När man hör uttryck som ”Jag kan inte tänka mig att han ska får ta hand om mitt barn” eller ”Hon låter mig inte träffa mitt barn” så är det inte uttryck för något annat än ett ägande. Det är mitt barn och jag släpper det inte ifrån mig, alternativt jag får inte träffa mitt barn och det är min rätt. OK, kan jag höra någon säga, det är ju bara som man säger. Men tyvärr är det inte ovanligt att de uttalandena följs upp av fler, som tydliggör känslan av en äganderätt.

Som förälder har man aldrig rätt till sitt barn. Man har fått ett liv att förvalta och ta hand om, och man har fått en massa skyldigheter. Men det är barnet som har rättigheterna. Barnet har rätt till sina föräldrar, och barnet kan välja eller välja bort sina föräldrar. Som tur är för oss, så är barn väldigt lojala, och det ska mycket till för att de ska välja bort en förälder. Det ska mycket mindre till för att en förälder ska vilja välja bort en annan.

Vid skilsmässor blir det här extra tydligt. Det blir ofta en förälder som är den huvudsakliga, och den andra blir lite på undantag, särskilt om det finns en konflikt i botten på skilsmässan. Ofta hör man då ord som att ”Jag får inte träffa mitt barn” eller liknande. Man använder kanske olika sätt att påverka barnet till att föredra den ena framför den andra. Det blir ett smutsigt spel som drabbar barnet.

Barn är som en droppe kvicksilver i handen. Håll handen öppen och droppen stannar kvar på handflatan, slut handen och försök hålla fast droppen så smiter den snabbt ut mellan fingrarna. Tyvärr är liknelsen inte fullständig, för i konflikter finns det ofta två parter, och en part kan hindra den andra från att få droppen i sin hand. Men om barnen själv får välja, så kommer de alltid att acceptera den hand som är öppen och inte försöker hålla fast dem.

I den här typen av konflikter visar sig ofta de dåliga sidorna tydligt. Varför vill man träffa sitt barn? Är det för att man tycker att det viktigaste är att träffa barnet, eller är det viktigaste att man får påverka den andra förälderns liv? Hur konstigt det än låter så är det ibland på det senare sättet. Barn används som en slägga för att slå på den andra föräldern. Man väljer att inte träffa barnet för att man inte kan göra det på den andras villkor, t.ex. Om man bara vill träffa barnet, så borde det inte spela någon roll under vilka former det sker. Men om man anser sig ha rätt till sitt barn, blir formerna ofta viktigare än att man träffar barnet.

Som förälder kan man inte vara fri från sitt barn, men man måste ta det ansvar som man har ålagts av föräldraskapet. Den som kan släppa barnet fritt är en bra förälder, den som använder barnet för sina egna syften är en dålig sådan. Sen kan man oavsett det älska barnet hur mycket eller lite som helst. Det gör ingen skillnad. Det är hur man ser på barnet som är skillnaden.

Read Full Post »

Ideologiernas död?

Årets valrörelse kändes väldigt typisk för den tidsanda vi lever i just nu. Alltför ofta har det inte handlat om vad man vill åstadkomma om man blir vald till landets styre utan om vad alla andra gör och inte minst har gjort fel. Många har påtalat bristen på ”ideologi” i valet och det är nog sant. Frågan är vilken roll som ideologier har i dagens samhälle. En ideologi måste ju syfta till att gagna en eller flera personer. I de flesta fall sker det också på andra människors bekostnad. I den här meningen är det intressant att se den pågående kampen mellan (S) och (M) om vilket som är det ”riktiga” arbetarpartiet. Idag så finns det inte så många som passar in på den traditionella definitionen av samhällets utsatta grupper. Förut var det industriarbetaren, metallaren och den lågavlönade vårdpersonalen som kunde passa in på den definitionen.

Idag så är de utsatta grupperna er lättdefinierade, man fastnar i att prata t.ex. om de arbetslösa, de utförsäkrade, de funktionsnedsatta, kvinnorna och så vidare. Små grupper som har speciella behov. Att vurma för ”arbetaren” fungerar inte som ideologi längre, eftersom klasskampen i den form som den existerade när socialdemokratin hade sin höjdpunkt mer eller mindre ha dött ut. Visst finns det samhällsklasser, men det har mindre med ekonomi än med tradition att göra. Det är inte synd om en arbetare idag, åtminstone inte på samma sätt som för 60 år sedan.

Men de andra ideologierna då? Ja, det är samma problem här och det finns många exempel på ideologiska problem. Liberalismen slåss för individens frihet, men man måste ändå inskränka friheten på vissa håll, enligt vad somliga anser vara godtyckliga normer. Etiken kan inte täcka alla livsåskådningar som trängs i ett samhälle. Feminismen slåss mot väderkvarnar i brist på pragmatisk jämställdhet. De religiösa ideologierna slåss för sin existens i ett sekulariserat samhälle, och humanismen slåss emot människornas behov av mening med livet. De traditionella ideologiskt baserade partierna har tappat sina målgrupper och fiskar väljare i nya vatten, med ideologiskt tveksamma grunder.

Min fråga blir i det här sammanhanget om man kan prata om ideologier som vettiga sätt att diskutera samhället längre. Ideologierna tvingas mer och mer till kompromisser som har pragmatiska och socialpsykologiska orsaker. Min undran är nog snarast om samhället har blivit så pass komplext att den traditionella formen för demokrati, baserat på ihopklumpning av människors åsikter i större eller mindre ideologiska block, överhuvudtaget kan fungera när samhället når en viss form av komplexitet?

Ett exempel på såna problem kommer vi få uppleva många gånger framöver under den kommande tiden (fyra år, åtminstone), när realpolitiken hindras av ideologiska hänsyn. I riksdagen är det i dag för alla riksdagspartier viktigare att av ideologiska skäl inte samarbeta med Sverigedemokraterna även om de skulle råka ha samma åsikt som det parti man själv företräder. Hellre en dålig, men ideologiskt korrekt, kompromiss, än ett bra realpolitiskt beslut.

Jag ska väl här understryka att jag inte har någon sympati alls till övers för rasistiska eller extrema politiska åsikter, men jag har inte heller mycket till övers för ideologiskt baserade anti-demokratiska metoder, där människor döms på grund av sin ideologiska övertygelse. Att låta människor uttrycka sin åsikt oavsett om man håller med om den är den viktigaste grundpelaren för demokrati, om vi begränsar vad man får uttrycka så förlorar vi, även om vi tror att vi agerar i demokratins namn.

Jag misströstar när det gäller möjligheten att fortsätta med de traditionella, ideologiska formerna för partipolitik. Jag tror att formerna för politiken kommer behöva förändras i grunden för att det ska bli möjligt att styra så diversifierade samhällen, med så många konkurrerande samhällsgrupper som har motstridiga intressen.

Den rådande regeringen har ett antal ideologiska käpphästar, som de låter styra mycket av samhällets funktioner. Men de ideologiska svärden hugger för grovt. Man ska arbeta om man kan. Men de som verkligen inte kan måste också värnas om. Arbetslinjen som ideologi är dålig, arbetslinjen som pragmatisk riktlinje, med utrymme för det humanitära är något som kan fungera.

Det är när ideologierna får råda i enfaldig allmakt som demokratin i vårt komplexa samhälle inte längre fungerar. Bästa möjliga till felsta möjliga är en bra inställning när man använder den som en tumregel, och inte som ideologi.

Read Full Post »

När jag tittade igenom mina kommentarer på min blogg, så hittade jag häromdagen en kommentar på ett gammalt blogginlägg som helt plötsligt gjorde frågan i det väldigt aktuell. Kommentaren var från en 15-årig flicka som blivit utbränd. Ingen trodde på henne, utan kallar henne för lat, trots att hon varit sjukskriven i ett år.

När jag läste hennes beskrivning och hennes frågor gick det kalla kårar utmed ryggen på mig. Jag ser pressen från skolan på barnen och ungdomarna. Idag måste barnen lära sig mycket mer på sina nio år än vi gjorde förut, eftersom det dels finns mycket mer att lära sig, dels så har jorden krympt, vilket gör att mycket av det som vi förr kunde ignorera i undervisningen (inte för att det var bra, förstås) idag är verklighet som vi måste acceptera i realiteten.

Att samhället idag skapar människor som blir utbrända redan i 15-årsåldern måste vara en första varningsklocka. Något är snett i vår prestationsinriktade samhällsmodell. Det pratas om nyttiga och (därmed) onyttiga samhällsmedborgare. De nyttiga producerar, och de onyttiga konsumerar. Vad man producerar är ointressant, och likaså vad man konsumerar. Det är människan som är till för samhället, och inte tvärtom. Alltså kasserar vi de som inte hänger med redan i låg ålder. Vi stämplar ut dem som nettokonsumenter och ger dem inte någon chans. Pensionärer, personer

Att samhället sedan inte klarar av att inse att dessa nya funktionsnedsättningar faktiskt är äkta och inte simulerade, är ytterligare hemskt. Att ha en osynlig funktionsnedsättning, så som minnesproblem, extrem trötthet, fokuseringssvårigheter m.m. är idag inget som accepteras som sjukdom. Det är i värsta fall ansett som simulering, och i bättre fall sett som något som går över.

Utbrändhet går oftast inte över. Det förändrar en person. Det förändrar det liv man kan leva. Det ger andra levnadsvillkor, som man som individ måste inse, lära sig hantera och sedan acceptera. Att acceptera det själv är svårt nog, och det blir nästan helt omöjligt om omvärlden inte ger en chansen. Att leva med ett osynligt handikapp är idag inte speciellt accepterat. Så hur ska man då som person kunna acceptera det, om man inte får något stöd för det som hänt?

Det är dags att dra i någon slags nödbroms. Samhället kan inte få fortsätta att aktivt producera personer med funktionsnedsättningar, och sedan ytterligare försvåra för dessa personer att leva ett normalt liv. Detta gäller naturligtvis varje form av funktionsnedsättning, men de osynliga kognitiva funktionsnedsättningarna som orsakas av en skada verkar nu öka i omfattning och negligeras fortfarande av myndigheter och samhällsinstitutioner. Utbrändhet är något som kan förhindras i hög grad genom preventiv verksamhet, vilket borde vara något som är viktigt att se i dagens samhälle, istället för att stigmatisera de drabbade som lata, dumma eller bara oförmögna.

Read Full Post »

Funktionsnedsättning är inte någon het valfråga i årets val heller. Det pratas mycket om rättvisa och jämlikhet, men det är mycket ord och lite verkstad. I de fall som man nämner personer med funktionsnedsättning så är det väldigt fluffiga allmänna ordalag utan några direkta löften. I den rödgröna regeringsplattformen finns personer med funktionsnedsättning nämnt på två (2) ställen.

”Förutsättningarna för personer med en funktionsnedsättning att delta i arbetslivet måste också förbättras.”

”En stark lagstiftning mot diskriminering ger ett verktyg för att människor med funktionsnedsättningar i större utsträckning blir delaktiga i samhälls- och arbetsliv.”

säger man.

På alliansens hemsida ser det inte mycket bättre ut. Jag får en sökträff på ”funktionsnedsättning” och en på ”funktionshinder”. I ena fallet säger man sig lokalt i Uppsala vilja satsa på 14 miljoner på arbetsmarknadsinsatser för personer med en funktionsnedsättning, i det andra vill man öka stödet till anhöriga som vårdar äldre med demens eller funktionshinder (!).

Det verkar inte som att man vill ta en debatt om att öka rättvisan i samhället. Man berör överhuvudtaget inte de viktiga frågorna som handlar om individens självständighet, rörlighet, rätt till stöd och assistans. Det enda uttalandet av de ovan som jag faktiskt gillar är att stärka lagstiftningen mot diskriminering. Idag har en person med en funktionsnedsättning mycket svårare att få ett arbete än en person som inte har något (synligt?) sådant. Där ser jag faktiskt ett någorlunda konstruktivt förslag.

Men var är debatten i övrigt hos politikerna? Välfärd för alla verkar inte inkludera alla.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »