Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Utbrändhet’

En effekt av utbrändhet för min del har varit en närmast total handlingsförlamning inför vissa saker som istället blir till projekt. Bland det som hamnar i projektkategorin är ”att betala räkningar”. Det är tyvärr något som man inte kan skjuta upp hur länge som helst, men det är inte säkert att ens tanken på alla kravbrev gör att man ”orkar” ta tag i det. För jag vet ju att jag orkar, egentligen, jag vet till och med att det inte tar mer än tio-tjugo minuter att göra det, när jag väl satt igång. Men likväl… det tar stopp innan jag kommit till genomförande.

Det här är naturligtvis inte en isolerad händelse, utan i stort sett allt jag ska göra som tar mer än fem minuter (eller snarare mindre) i sträck blir till ett projekt. Resultatet i de flesta fall blir bara ett. Jag genomför inte projektet, utan somnar ifrån det, glömmer det, eller vägra r ta itu med det. Men jag vet: att jag måste, att inget blir gjort av sig själv och alla andra snusförnuftiga tillmälen som man får från omgivningen.

Men det här med att betala räkningar, det är ett kapitel för sig. Man kan inte skjuta upp räkningsbetalningen. Den måste in. Men eftersom det är ett projekt, så blir även den månatliga ekonomiska genomgången liggande varje månad. Jag känner idag till de flesta av inkassobolagen vid namn, något som jag alls inte är speciellt stolt över att veta. Men idag köps förfallna fakturor upp av inkassobolag, som lever på extra avgifter och pålägg. Och ju mer tilltrasslade betalgångarna blir, ju jobbigare blir det även för ”normala” människor att hantera de ekonomiska transaktionerna varje månadsskifte. Fakturorna skickas allt snabbare vidare till inkasseringsbolag, som inte har någon direkt kontakt med kunden, utan bara lägger på sin inkassoavgift och påminnelseavgift.

Är man då till allt på råga utbränd, så blir de här problemen etter värre. Och efter några månader med missade och försenade betalningar försvinner även översikten över vad som ska betalas när. 

Det värsta är att i ett utmattningstillstånd med tillhörande depression så bryr man sig inte längre. Världen passerar förbi någon annanstans, medan man har fullt upp med att försöka hantera problemet med att ta sig ur sängen, eller att handla mat för dagen. Och även om man inte har ekonomiska problem, så är risken stor för att man till slut hamnar hos kronofogden. Och det är helt i onödan. För det skulle gå så enkelt att undvika det här om man bara förstod hur det fungerar från myndigheternas håll.

Jag kan själv absolut inte klaga på den direkta hjälp jag fick när jag blev utbränd. Jag blev sjukskriven och omhändertagen av både min arbetsgivare, företagshälsovård och försäkringskassan. Jag fick hjälp med psykolog, arbetsterapeut och avlastning under återgången till arbete. Så på det medicinska och arbetsmässiga planet så finns inget att klaga på. Inget alls.

MEN, jag var lämnad helt själv med alla vardagsuppgifter. Då var jag ensamstående med en tonårsdotter boende på halvtid. I efterhand kan jag inte förstå att jag inte hamnade i en värre situation än jag gjorde då. Allt var projekt, och de obehagliga projekten sköts framåt hela tiden tills dess att jag insåg att jag måste ta tag i räkningarna (en del hade jag förstås tappat bort, vid det tillfället). Räkningarna blev betalda en vecka eller två försent (ungefär när de första påminnelserna började droppa in). En del företag skickade snälla påminnelsebrev som frågade om jag inte hade glömt något (vilket jag ju hade). En del företag och de flesta myndigheter skickade ganska tråkigt formulerade påminnelser som hotade med inkasso om betalningen inte kom in på en gång!

Men jag kämpade på; hur vet jag inte, men det gick på något sätt. Men även idag har jag räkningsångest som ett kvarstående problem. Min tanke går däremot till alla andra som inte får någon hjälp, och som kanske är värre drabbade än jag var. De som kanske redan har en dålig ekonomi innan sjukskrivningen. Alla de som börjar sålla inbetalningarna på olika sätt, inte alltid helt rationellt. För i den situationen tänker man inte längre rationellt. Man flyter i många fall bara med minsta motståndets lag. Att prioritera räkningar är för jobbigt. Att ta kontakt för att försöka reda ut situationen innan den gått för långt är för jobbigt.

Så vad skulle kunna hjälpa en person i den situationen som jag var?  Jag har länge funderat på om man inte i den situationen skulle kunna ha behov av en god man som hjälper till att sköta det löpande flödet av räkningar och formella brev. Någon som kan sköta de formella kontakterna med sjukvård och försäkringskassa. Men vid eftertanke har jag insett att  en god man på något sätt blir för mycket. Man blir mer eller mindre omyndigförklarad när man får en god man. Man kanske inte heller vill att någon annan ska få full insyn och kontroll över ens ekonomi. Man kan ju fortfarande tänka själv (om än kanske inte i full kapacitet).

Häromdagen fick jag dock höra talas om en mycket bättre lösning. Det finns en formell roll som hamnar nästan perfekt i sådana här situationer, nämligen rollen som ”ombud”. Det är en person som får en uttrycklig tillåtelse att agera för den personen och hjälpa till i kontakten med myndigheter och andra organisationer eller företag. Personen har ett bemyndigande att sköta detta för personens räkning, men utan att personen i sig har avsagt sig sin egen möjlighet att agera. Ett ombud kan även hjälpa till med att ge personen en ”knuff” för att göra saker (som t.ex. att betala räkningar och deklarera) och påminna om när saker behöver göras men behöver inte agera mer än som ett stöd för personen att göra det.

Jag hade haft stor nytta av att ha en person som kom hem till mig i slutet av varje månad och hjälpte mig bara genom att sitta med när jag skulle betala mina räkningar, en person som kom och la deklarationsblanketten framför mig, och såg till att jag deklarerade innan det var försent.

Jag tror att när någon blir utbränd så skulle en av de viktigaste återhämtningsåtgärderna vara att man fick ett erbjudande om en sådan här typ av hjälp, inte bara nämnt i förbifarten, utan som en del av behandlingen, återkommande med periodiska intervaller. Man är nämligen sällan mottaglig i de tidiga stadierna av behandlingen. Då går allt bara ut på att överleva själv. Ingen annan ska blanda sig i det hela. Men efter ett tag kan man ledas till att öppna sig för att få hjälp med saker. Men det är tyvärr ett arbete i motvind för den som ska behandla en person med utmattningssyndrom.

Idag finns inget sådant stöd tillgängligt, men jag tror att det skulle vara en mycket viktig åtgärd. Även om man inte anser att det är motiverat ur ett individperspektiv (det kostar för mycket), så skulle det vara det ur ett samhällsperspektiv genom att det leder till färre ekonomiska problem och kanske även personliga konkurser. Utöver det, så tror jag att det också skulle vara bra ur ett tillfrisknandeperspektiv, eftersom det är en stor stressfaktor när man tappar greppet om ekonomin, och man känner hur det börjar knaka under fötterna.

Därför tror jag att ett institutionaliserat ombud (som naturligtvis kan vara en släkting eller god vän som man litar på) skulle vara en viktigt faktor för att hjälpa personer tillbaks, utan att samtidigt omyndigförklara dem.

Read Full Post »

Uppdateringar…

Jag fick väl en smärre chock strax efter jul, när jag helt plötsligt hade tusentals träffar nästan varje dag. Visst hade jag fått positiva kommentarer tidigare, men nu svämmade det över alla bräddar. För min egen del blev det också lite jobbigt när jag insåg att så många  läste det jag skrev och dessutom kände igen sig. Jag drabbades kanske lite av prestationsångest också, men framförallt sammanföll det med att jag var på vippen att trippa över gränsen igen. Det är en väldigt tunn gräns mellan att må bra och missa att dra i bromsen.

Jag har nu slutat som studierektor vid min institution, och det kändes väldigt lättande bara det. Jag har dessutom bestämt mig för att vara mer observant (vet inte för vilken gång i ordningen), samt för att fortsätta min kamp för de som hamnat i samma situation som jag. Det kommer komma fler inlägg, men det kan dröja mellan varvenm, och misströsta inte om det dröjer innan era kommentarer godkänns eller besvaras. Ni ska veta att det värmer mig, och jag läser dem och tar dem till mitt hjärta, Men jag måste också ta tag i projektet det blir för mig att hantera alla kommentarer, och ni som läser detta vet nog de flesta av er hur jobbigt det kan vara.

Read Full Post »

Det här är i stort en översättning av ett inlägg som jag postade på min engelska blog (moomindad.wordpress.com). Jag såg att det inte var så många som hade läst inläggen där, så jag tänkte sprida den texten lite vidare här. Den handlar om hur man kan ana att man själv (eller någon annan) är på väg att stressa sig in i den berömda väggen.

För ett tag sedan fick jag höra om en av mina vänner som fick slut på bensin i den kroppsliga bränsletanken. Jag mötte honom någon månad innan dess, och då var det svårt att ana att det här skulle hända, eftersom det inte var mycket man kunde observera, åtminstone inte direkt. När man tänkte efter kunde man se att det fanns en del små tecken, men det är ju mycket enklare att se i efterhand.

Så nu har han förenat sig med klubben av utbrända personer, eller klubben för folk med stress-relaterade utmattningssyndrom. Den här gruppen verkar kontinuerligt öka, och det som oroar mig är att man verkar vara väldigt dåliga på att förebygga att det händer. De som drabbas av detta kommer vara funktionsnedsatta under en lång tid efter de händelser som utlöste problemen, och även om man bara tänker i ekonomiska termer, så är det ett fruktansvärt slöseri. Det mänskliga priset i termer av lidande är ännu större. Men vad kan man göra för att förhindra det här? Är det inte som jag själv konstaterade ovan så att det alltid är lätt att se det efteråt, men mycket svårare att se några varningstecken i förväg?

Faktum är att jag tror det finns många möjliga varningstecken som borde leda till en preventiv åtgärd, med psykologer, kuratorer eller någon som är utbildad i någon form av stress terapi (jag vet att det inte är någon formell term, men jag hoppas att tanken bakom den är tydlig).

Vilka är då varningstecknen? Det finns som sagt ett fleral och jag tänkte lista de jag tror kunde ha gett mig en varning, utöver den huvudsakliga indikatorn: den konstanta känsla av att vara stressad: 

  1. Att hålla många bollar i luften samtidigt: Det är naturligtvis inte ett problem i sig att kunna göra många saker samtidigt. Åtminstone inte om man inte är i den övriga riskzonen. Det betraktas till och med som en viktig egenskap i platsannonser nuförtiden. Men om man hela tiden tvingas till att jonglera med många olika uppgifter samtidigt för att kunna hålla dig flytande i arbetsmängden (eller privatlivet), så blir det till slut en hög riskfaktor.
  2. Att tappa kontrollen och överblicken: Om man nu och då upplever att man inte har kontroll över sin situation, antingen privat eller på arbetet, och att du har tappat överblicken över allt som du har att göra så är det alltid ett varningstecken. Om det bara händer någon enstaka gång, så är det kanske inte så allvarligt, men om det händer flera gånger, så borde du kanske fundera över vad som håller på att hända. (*)
  3. Att glömma saker och missa möten: En av de första saker som händer under stark stress är att minnesfunktionerna påverkas. Korttidsminnet är det som först drabbas, och en person som brukar ”hålla allt i huvudet” upptäcker snart att det inte fungerar längre. Ett av mina första tecken som jag kommer ihåg var när jag missade en planerad föreläsning, och studenterna satt och väntade på mig, medan jag var 12 mil därifrån lyckligt skidåkande och inte hade det minsta minne av att jag lagt en föreläsning samma tid.
  4. Att vara utmattad: Om man blir oförklarligt trött så är det ett sent varningstecken. Nu handlar det inte om vanlig trötthet, utan om en känsla av att vara helt orkeslös och utmattad. Om det dessutom inte gör en piggare oavsett hur mycket man sover, så är det också ett starkt varningstecken. Kroppen försöker att stänga av systemen, vilket är det enda sättet som kroppen känner till. Tyvärr resulterar det oftast i en ännu större stress under de vakna timmarna.
  5. Att ha problem med att prata: Stress påverkar vårt sätt att prata. Ofta får vi en högre tonhöjd, och snabbare tal när vi blir stressade. Börjar man stamma, staka sig ofta, eller upptäcker att man säger saker som man inte tänkt sig att säga kan det vara en stark indikator på att man är på väg emot utbrändhet. Vårt tal är väldigt känsligt för stress, och förråder oss omedelbart.
  6. Att tappa fokus eller ha svårt att läsa text: När vi är alltför stressade har hjärnan en tendens att växla mellan många olika saker som snurrar runt i huvudet. Det blir allt svårare att fokusera på en sak i taget. Läsning är också en sådan färdighet som drabbas av stark stress. Om läsningen blir för långsam för den stressade hjärnan, så tappar den intresset och upphör med läsningen. Det kan ibland även vara svårt att komma ihåg det man redan läst tillräckligt länge för att hinna lösa klart med sista delen av meningen.
  7. Att ha starka svängningar i humöret: Om man blir arg, ledsen eller upprörd utan någon riktig anledning (eller av mycket små anledningar) eller om man  i övrigt upplever stora humörsvängningar så är det naturligtvis ett tecken på att någonting inte är balans. Det finns många möjliga anledningar, men det är i varje fall ett tecken på utbrändhet som kan vara viktigt om man upplever det tillsammans med andra varningssignaler.
  8. Att man förnekar att man är stressad: Många som är på eller nära gränsen till utmattning kan inte erkänna att de ens är stressade. Men även om de skulle medge att de är stressade så vidhåller då med stor envishet att de inte kan ändra sin situation nu, eller att ”när jag bara har avslutat det här så kommer det bli bättre”. Men situationen förändras inte och stresshetsen fortsätter.

Jag antar att det finns många andra symptom, och vilka som drabbar en viss person är mycket individuellt. Men jag har i efterhand kunnat se alla dessa varningssignaler i min egen för-historia. Mot slutet när de flesta av symptomen visade sig mer eller mindre samtidigt, så kunde jag fortfarande inte förstå vad som var på väg. Vi människor är mycket bra på att förneka våra egna svagheter, och många gånger behöver vi hjälp av andra människor att upptäcka problemen så att vi kan se ett sammanhang. Det är något vi alla måste vara medvetan om, eftersom vi alla med stor sannolikhet kommer behöva hjälpa våra kollegor och vänner att förstå att något är fel, och att något måste förändras.

Detta är naturligtvis svårt, och vi har ibland svårt att lägga oss i andra människors liv, men jag är övertygad om att det är absolut nödvändigt i dagens samhälle med alla dess krav och påfrestningar som möter oss överallt. Ur det perspektivet är mitt enda råd att man ska titta omkring sig, och försöka se eventuella varningssignaler hos våra medmänniskor. Kanske kan vi genom det hjälpa andra att undvika att hamna i en mycket jobbigt tillstånd med utbrändhet och allt som följer med detta.

Viktigt att komma ihåg är att varningssignalerna är individuella, och att man inte behöver ha alla på en gång för att det ska vara fara och färde. Inte heller är något enstaka tecken viktigare än något annat, så om man skulle missa ett möte någon gång, så är det inte i sig ett varningstecken. Sånt händer, men om man kan checka av tre-fyra av punkterna ovan (eller fler) så skulle jag rekommendera att man tog sig en tankeställare om sin livssituation.


(*) De som jobbar med mycket stressiga arbetssituationer, som t.ex. flygledare vid flygplatser kan ibland rapportera att de ”tappat bilden” och inte kan läsa av de skärmbilder som är deras arbetsverktyg. Detta händer när de varit aktiva för länge, och brukar inte ge några problem efter några dagars ledighet. Detta är naturligtvis ett viktigt varningstecken; en signal om att det kognitiva systemet inte klarar av att hänga med i situationen.

Read Full Post »

Ni som följer bloggen har kanske märkt att det varit ett tag mellan inläggen nu. Och några kanske har dragit rätt slutsats. Jo, det var rätt. Jag höll på att hamna där igen. Tröttheten har tilltagit hela tiden under hösten. Mot slutet kändes det som att springa på gungfly, man visste inte var man hade fast mark under fötterna. Det gällde att hålla sig flytande genom att springa från tuva till tuva. 

Varningsflaggorna såg jag där, hela tiden, men jag var ju bara tvungen… fast det var jag ju inte. Vi låser in oss själva i våra ekorrhjul. Jag tog beslutet under hösten att sluta arbeta som studierektor för att koncentrera mig på undervisningen istället. Det var ett beslut som inte var helt lätt att ta, eftersom det betydde en rejäl nedgång i lön, och det är ju där som ekorrhjulet tar vid. Man jobbar för mycket, för att få mer pengar, och sen när man måste bromsa, så kan man ju inte göra det… för det kostar för mycket (oftast i pengar). Men hälsan är svår att värdera. Nu har jag ändå tagit steget att gå vidare för att rensa upp i alla måsten och stressfaktorer, även om det kommer kosta lite (inte bara pengar). Hälsan måste få vara viktigare än det andra. 

Det är skrämmande hur lätt det är att falla tillbaks i gamla vanor. Det är också svårt att inse att man inte ÄR lika stark som tidigare, åtminstone på ett sätt. Jag är å andra sidan starkare på andra sätt. Nu klarar jag att dra i handbromsen (om än med viss hjälp av min omgivning). Den insikten hjälper mig att stå ut med allt det som jag inte har kvar längre och kanske inte heller får. 

Nu hoppas jag att jag kan hålla lite bättre fart på bloggen igen. Jag blev glad av att se att så många har hittat hit, och inte minst av att så många verkar tycka att den ger stöd. Sprid gärna länken hit om ni vet någon som kan ha nytta av att läsa den.

Jag önskar er alla en god fortsättning på 2014! 

Read Full Post »

När man hamnat över gränsen för att bli utbränd en gång får man oftast leva med att det kommer vara så ytterligt nära att kliva över igen. Man blir mer stresskänslig efter en utbrändhet, och det blandat med ett dåligt minne gör att man alltsomoftast befinner sig i väldigt stressande situationer. Även om jag inte kan bevisa det genom någon statistik blir jag mer och mer övertygad om att det egentligen inte handlar om stress i sig. Att ha mycket att göra behöver inte vara negativt utan kan vara väldigt inspirerande och till och med energivande. Nej, jag tror mer och mer att det handlar om att ha många viktiga bollar i luften. Att ständigt ha något nytt som måste lösas, ordnas, fixas eller ses till gör att hjärnan tvingas till ett sammanhangsbyte, och sker det för ofta så blir det väldigt ansträngande för hjärnan. Det blir en inre stress som inte alls behöver ta sig uttryck i ett stressat beteende (åtminstone inte till att börja med). Men inne i huvudet antar jag att det ser helt annorlunda ut.

Jag har jobbat med datorer och programmering i snart trettio år, och det är inte alltid så lyckat att dra paralleller mellan hjärnan och en dator. Men det har fallit mig in att gamla tiders datorsystem på något vis har vissa likheter med den mänskliga hjärnan på det här området. När datorn jobbar med många olika saker samtidigt, så skulle det optimala vara att den gjorde allting parallellt, dvs. den beräknar flera saker samtidigt. Nu fungerar det inte så, utan datorn arbetar mycket sekvensiellt. Instruktion efter instruktion behandlas (även om det går snabbt) för sig, och parallellitet var länge något som bara kunde simuleras (nu är det inte längre så, tekniken går ju framåt). När man simulerade parallellitet så lät man datorn beräkna korta snuttar på varje uppgift och sedan byta uppgifter hela tiden, så att alla uppgifterna beräknades (nästan) samtidigt.

Det här är givetvis mycket mer komplicerat än så, men grundprincipen är enkel. Jobba lite på en uppgift, byt sen till nästa, och nästa och nästa, och när man är klar så börjar man om från första snutten. Och det är nu jag kommer att tänka på hur många människor tvingas arbeta, och i allt högre grad. Snuttifieringsjobbandet! Datorn kan snabbt växla mellan olika uppgifter för användaren, och när mailen piper, så är det viktigt att kolla den på en gång (och hitta skräppost!). Man kan inte göra klart det man höll på med innan man kollar, det går ju bara inte. I min upplevelse är det inte stressen som tar kål på oss, utan splittringen på småsaker hela tiden. Och den ökar… Det blir fler och fler små uppgifter som måste hinnas med, och allt kortare tid att hinna med det på. Stressen ökar, men inte bara den. Tidsintervallerna man hinner sitta vid en uppgift minskar.

För att återknyta till datavärlden, så innebär varje växling mellan olika uppgifter att man måste växla innehållet i arbetsminnet för att passa till den ny uppgiften. Om det inte finns i minnet direkt så uppstår vad som kallas ett sidfel, och då måste det som finns i minnet lagras undan och det nya innehållet sökas upp och läggas tillbaks. Detta tar tid i en dator, men i den mänskliga motsvarigheten så tar det inte bara tid, det kräver en hel omställning av ansatsen. Man pratar ibland om ”byte av sammanhang” (context switching). Även om uppgiften i sig tar kort tid att genomföra (slänga ett oönskat reklambrev), så kräver omställningen förmodligen  längre tid (eftersom man även måste byta tillbaks) och en hel del mental energi.

Omställningen medför också ofta att man tappar tråden i den uppgiften som man höll på med. Att fånga upp tråden igen tar också energi. Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det  är det här energislösandet som får krukan att brista och inte stressen i sig. Självklart spelar även stressen en viss roll, utan stress är det lättare att hålla många saker igång. Men på arbetsplatserna är det snuttifieringen som breder ut sig i de flesta yrkeskategorier, inte minst de där man hittar de flesta som drabbas av utbrändhet.

Read Full Post »

Att drabbas av utmattningssyndrom kommer oftast som en ”perfekt” avslutning på en lång och tung påfrestning, och det är naturligtvis sällan man når målet innan man tvingas slå på nödbromsen eller kraschar helt. Därför är det väldigt lätt att man, utöver den stress som utlöst utmattningssyndromet dessutom lägger på sig en känsla av misslyckande, som späder på depressionen som ofta följer med utmattningssyndromet. Det gör hela situationen värre, eftersom man inte känner att man kan släppa taget. Att släppa taget blir att ge upp, och att ge upp är ett misslyckande.

Det är också känslan av att vi är på väg att misslyckas som gör att vi pressar oss de där sista centimetrarna som får bägaren att slutgiltigt rinna över. Men det är en väldigt kontraproduktiv känsla. Utmattningssyndromet kommer sig ju av att man har haft en situation som går över det som är en normal nivå. Det är kroppen som säger ifrån att man inte har någon energi kvar, inte att man misslyckas med något. Och att spränga sig själv i spurten är inte något som hjälper upp situationen.

En person med utmattningssyndrom har drabbats av ungefär samma sak, som de personer som i en nödsituation lyckas lyfta helt omänskliga vikter, och som i många fall skadar sig själva för livet genom den överprestationen. Att ens försöka lyfta en bil är inte något som man skulle försöka sig på att göra i vanliga fall. Men när nöden kräver det, så kan det hända att man gör det utan att ens försöka tänka på det.

På samma sätt är det förmodligen inte många som skulle försöka sig på att hantera en överpressad stresssituation i vanliga fall, men när man har hamnat på gränsen till överansträngning fungerar inte hjärnan på samma sätt som normalt. Man inser inte att man försööker göra något som går utöver det vanliga. Och när det inte fungerar, så tar man det så lätt som ett misslyckande, istället för att inse att man redan överpresterat alldeles för mycket. De som hamnar i utbrändhet, borde snarare ses som hjältar som försökte, än misslyckade individer.

Read Full Post »

Jag hörde idag ett radioinslag som berör mig personligen väldigt djupt. Ann Rejhell blev utförsäkrad efter att ha gått in i väggen. Hon gick till arbetsförmedlingen, men blev helt nedbruten av att hon inte klarade någon av sina gamla arbetsuppgifter. Hon kunde inte fortsätta de tre veckorna på arbetsförmedlingen och blev därmed helt utförsäkrad. Om en människa är för sjuk för att kunna gå till arbetsförmedlingen, är hon inte tillräckligt sjuk då?

Jag blir mer och mer upprörd över den hjärtlöshet som vårt samhälle idag visar gentemot den lilla människan; den lilla människan som i det här fallet verkligen har försökt göra skäl för sig genom att mer eller mindre jobba sig till ett allvarligt syndrom. Utbrändhet borde i många fall kunna klassas som arbetsskada, vilket i sin tur borde vara något som samhället borde ta ansvar för. Men, nej, det är den enskilda individen som ska betala för att man försökt för mycket, och ”brutit hjärnan” på kuppen.

Att vara sjuk innebär inte nödvändigt vis att man ser sjuk ut. Man kan ha en osynlig funktionsnedsättning som förlamar mer än ett synligt brutet ben. Och en osynlig funktionsnedsättning kan generera en utökad ångest, genom att personen inte blir trodd, och därmed känner sig dubbelt nedvärderad.

Radioinslaget finns att lyssna på på den här adressen från Sveriges radios lyssnararkiv.

Lyssna och förfasas över den behandling som Försäkringskassan utsätter människor för. Ansvariga ministrar vill naturligtvis inte kommentera fallet. Jag antar att det helt enkelt är för pinsamt att medge att man har sparkat på en liggande människa med sina regler.

PS. Jag kommer osökt att tänka på en gammal Ernie-historia som jag läste för ett tag sedan och som jag parafraserar här:

– Doktorn, hur mår jag?
– Jo, ett tag vara jag orolig att du var allvarligt sjuk, men sen ringde jag försäkringskassan, så nu vet jag att det bara är lite ont i magen som ni har.

Så illa är det idag.

Read Full Post »

Jag tänkte idag på sensmoraler… om ni har läst om de tre små grisarna så förstår ni nog vad det betyder. Idag blir det personligt. Ett litet brev från bror Duktig, om ni vill… Inte för att jag känner mig speciellt duktig alla gånger, men jag vet med mig att jag nog har haft lite (eller mycket) av en räkmacka genom en stor del av livet. Och åker man räkmacka är det lätt att vara ”duktig”. Men visst har jag också försökt att verkligen vara duktig. Den lilla pojken som söker en klapp på huvudet, den lilla studenten som vill ha VG i alla ämnen, läraren som vill ha bra omdömen av studenterna, älskaren som vill vara bra i sängen, pappan som vill vara den bästa pappan. Ja, det finns massor. Man (eller jag) vill ju vara ”lyckad” på alla sätt och vis. Och även om jag själv inte varit fullständigt lyckad i alla avseenden, så har det väl i alla fall varit värt betyget OK.

Men, och det är något som jag har börjat fundera på mer och mer under de senaste åren, att vara lyckad är ju inte samma sak som att vara lycklig. och att vara duktig är inte samma sak som att vara nöjd. Frågan är ju om man inte hellre vill vara lycklig än lyckad. Att vara lycklig är ju en inre känsla, som utgår ifrån mig. Att vara lyckad är något man oftast är utifrån yttre bedömningar, och egentligen andras mallar. Visst kan jag känna mig duktig, precis som farbror Melker i Saltkråkan kände sig över sin vattenränna. Ååå vad fint jag gjort, vad duktig jag är… tills någon försynt påpekar att den läcker lite överallt… och att det kanske inte borde göra det. Då försvinner den egna duktigheten, den försvinner bort i andras bedömning. Man går från att vara ”lycklig” till att vara ”misslyckad”. Men egentligen borde man ju fortsätta vara glad över det man klarade av att göra själv.

Så jag undrar om man verkligen gör sig själv en tjänst genom att vara Bror Duktig (gentemot alla andra) i alla lägen. Eller egentligen så vet jag naturligtvis att man inte gör det. Men frågan är ju hur man ska komma ifrån den självpåtagna ”nu ska du vara duktig”-pressen? Man kanske ska sätta sig med sin flöjt och spela, medan faran lurar kring hörnet (eller varför inte spela på munharmonikan?). För det måste finnas andra sätt att bli lycklig än att försöka vara duktig, att försöka vara lyckad… Förresten så är de här funderingarna början på en mycket större uppsättning frågor… Vad är det att vara lycklig??? Är det att mura sitt hus och sköta sitt jobb tills dess man stupar varje dag (eller stupar för gott?)? Är det att vara skötsam och tråna efter synd? Är det att göra det som är rätt, och se hur alla andra gör det som man egentligen ville ha gjort? Eller är det att unna sig själv en del av livet som man lever? Att unna sig själv att njuta av livet som man lever, åtminstone när det är möjligt?

Svaret kanske ligger någonstans där, tror jag. Ställd på det sätt blir frågan väldigt enkel, på något vis. Jag tror jag har anat en viskning av lyckans norna, när jag de senaste somrarna vaknat tidigt (av mig själv, utan väckarklocka) på morgnarna i torpet, bryggt mitt kaffe och suttit i fågelsången vid förstukvisten med första morgonkoppen. Och jag tror att nornan fortsätter viska i mitt öra: Kom, kom, kom… och vet ni vad, en dag hoppas jag att jag kan låta Bror Duktig sitta kvar där han sitter med alla sina försök att vara till lags (som han också misslyckas med) och följer med henne ut i skogen… Månne även skogsrået kan vänta på mig där… (hmm, bara det inte är näcken).

Jag ska bilda en ny förening tror jag… FFFMT – Fram För Flera MuminTroll… så kan vi samlas hos mig i Mumindalen och göra just ingenting… och vara sååååå lyckliga… Ja, Snorkfröknar och Lilla Myor, och Sniffar och till och med Hemuler kan få vara med (bara de inte försöker vara så himla nyttiga!!!).

Read Full Post »

Min bloggs aktivitet har inte varit så stor på ett tag. Det beror inte på att jag inte vill skriva, utan på att jag under våren varit väldigt nära ett återfall. Jag såg den berömda väggen komma farande i raketfart och som i en mardröm kämpar man sig fram till nörbromsen som är alldeles för långt bort och luften blir seg som sirap… Jag vet inte om jag hann fram till bromsen, eller om det bara var för att jag kunde mäta den tiden som återstod innan det skulle bli lugnt igen, men jag tror att jag kan blåsa faran över.

Men då infinner sig eftertankens kranka blekhet igen… Varför blev det så här? Jag vet ju att jag inte ska gå ut med full fart. Jag vet att jag ska inse mina begränsingar och ändå så gör man samma misstag igen. Jag är inte säker, men jag tror för min egen del att det till stor del beror på att jag mått bättre ett tag. Och när man mår bra så knackar stålmannen på axeln igen. ”Vad bra, du är ju frisk, då kan du ju gasa på igen…”.

Men så var det ju inte… det var bara det att jag hade hittat en bra nivå att arbeta på och mådde så som jag borde göra. Och att då trampa på gasen är väl precis det som man INTE ska göra. Tvärtom, nu ska man ställa in sin farhållare och börja glida i tillvaron. Njuta av omgivningen och allt som i sakta mak kan passera förbi. När det gäller mitt bilkörande så är det ju lite så jag gjort… från 295 turbohästar fyrhjulsdrift till 110 hästar E85… och från 105 km timmen till 85, om jag inte har väldigt bråttom, för då ringer jag och säger att jag blir sen och ökar till 90… Gubbkörning? Ja, för en del är det det, men för mig handlar det om att hitta en rytm då jag mår bra med min körning. Jag slipper köra om hela tiden och försöka tjäna några minuter här och där.

Men bilkörning och jobb är ju inte samma sak. Men hur ska man kunna bromsa ner jobbet till 85 km i timmen i jobbet? Jag vet inte än, tror jag. Men jag vet att jag måste acceptera att bli omkörd av många andra utan att bry mig om det. Man behöver kanske inte vara bäst, utan bara tillräckligt bra? Tyvärr är det inte så mycket värt på vissa arbetsplatser, men det borde vara det. För om inget annat, så kostar utbrändheten betydligt mer än den smakar för företag och samhälle. Och om inte medmänsklig omsorg skulle vara ett tillräckligt argument så borde det ekonomiska argumentet vara tillräckligt.

Själv hoppas jag på medmänsklighetens återkomst i vårt samhälle… även bland regelmakare och paragrafryttare. Då kanske vi kan få råd att låta människor slippa må dåligt i samhället….

Read Full Post »

När jag tittade igenom mina kommentarer på min blogg, så hittade jag häromdagen en kommentar på ett gammalt blogginlägg som helt plötsligt gjorde frågan i det väldigt aktuell. Kommentaren var från en 15-årig flicka som blivit utbränd. Ingen trodde på henne, utan kallar henne för lat, trots att hon varit sjukskriven i ett år.

När jag läste hennes beskrivning och hennes frågor gick det kalla kårar utmed ryggen på mig. Jag ser pressen från skolan på barnen och ungdomarna. Idag måste barnen lära sig mycket mer på sina nio år än vi gjorde förut, eftersom det dels finns mycket mer att lära sig, dels så har jorden krympt, vilket gör att mycket av det som vi förr kunde ignorera i undervisningen (inte för att det var bra, förstås) idag är verklighet som vi måste acceptera i realiteten.

Att samhället idag skapar människor som blir utbrända redan i 15-årsåldern måste vara en första varningsklocka. Något är snett i vår prestationsinriktade samhällsmodell. Det pratas om nyttiga och (därmed) onyttiga samhällsmedborgare. De nyttiga producerar, och de onyttiga konsumerar. Vad man producerar är ointressant, och likaså vad man konsumerar. Det är människan som är till för samhället, och inte tvärtom. Alltså kasserar vi de som inte hänger med redan i låg ålder. Vi stämplar ut dem som nettokonsumenter och ger dem inte någon chans. Pensionärer, personer

Att samhället sedan inte klarar av att inse att dessa nya funktionsnedsättningar faktiskt är äkta och inte simulerade, är ytterligare hemskt. Att ha en osynlig funktionsnedsättning, så som minnesproblem, extrem trötthet, fokuseringssvårigheter m.m. är idag inget som accepteras som sjukdom. Det är i värsta fall ansett som simulering, och i bättre fall sett som något som går över.

Utbrändhet går oftast inte över. Det förändrar en person. Det förändrar det liv man kan leva. Det ger andra levnadsvillkor, som man som individ måste inse, lära sig hantera och sedan acceptera. Att acceptera det själv är svårt nog, och det blir nästan helt omöjligt om omvärlden inte ger en chansen. Att leva med ett osynligt handikapp är idag inte speciellt accepterat. Så hur ska man då som person kunna acceptera det, om man inte får något stöd för det som hänt?

Det är dags att dra i någon slags nödbroms. Samhället kan inte få fortsätta att aktivt producera personer med funktionsnedsättningar, och sedan ytterligare försvåra för dessa personer att leva ett normalt liv. Detta gäller naturligtvis varje form av funktionsnedsättning, men de osynliga kognitiva funktionsnedsättningarna som orsakas av en skada verkar nu öka i omfattning och negligeras fortfarande av myndigheter och samhällsinstitutioner. Utbrändhet är något som kan förhindras i hög grad genom preventiv verksamhet, vilket borde vara något som är viktigt att se i dagens samhälle, istället för att stigmatisera de drabbade som lata, dumma eller bara oförmögna.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »