När man hamnat över gränsen för att bli utbränd en gång får man oftast leva med att det kommer vara så ytterligt nära att kliva över igen. Man blir mer stresskänslig efter en utbrändhet, och det blandat med ett dåligt minne gör att man alltsomoftast befinner sig i väldigt stressande situationer. Även om jag inte kan bevisa det genom någon statistik blir jag mer och mer övertygad om att det egentligen inte handlar om stress i sig. Att ha mycket att göra behöver inte vara negativt utan kan vara väldigt inspirerande och till och med energivande. Nej, jag tror mer och mer att det handlar om att ha många viktiga bollar i luften. Att ständigt ha något nytt som måste lösas, ordnas, fixas eller ses till gör att hjärnan tvingas till ett sammanhangsbyte, och sker det för ofta så blir det väldigt ansträngande för hjärnan. Det blir en inre stress som inte alls behöver ta sig uttryck i ett stressat beteende (åtminstone inte till att börja med). Men inne i huvudet antar jag att det ser helt annorlunda ut.
Jag har jobbat med datorer och programmering i snart trettio år, och det är inte alltid så lyckat att dra paralleller mellan hjärnan och en dator. Men det har fallit mig in att gamla tiders datorsystem på något vis har vissa likheter med den mänskliga hjärnan på det här området. När datorn jobbar med många olika saker samtidigt, så skulle det optimala vara att den gjorde allting parallellt, dvs. den beräknar flera saker samtidigt. Nu fungerar det inte så, utan datorn arbetar mycket sekvensiellt. Instruktion efter instruktion behandlas (även om det går snabbt) för sig, och parallellitet var länge något som bara kunde simuleras (nu är det inte längre så, tekniken går ju framåt). När man simulerade parallellitet så lät man datorn beräkna korta snuttar på varje uppgift och sedan byta uppgifter hela tiden, så att alla uppgifterna beräknades (nästan) samtidigt.
Det här är givetvis mycket mer komplicerat än så, men grundprincipen är enkel. Jobba lite på en uppgift, byt sen till nästa, och nästa och nästa, och när man är klar så börjar man om från första snutten. Och det är nu jag kommer att tänka på hur många människor tvingas arbeta, och i allt högre grad. Snuttifieringsjobbandet! Datorn kan snabbt växla mellan olika uppgifter för användaren, och när mailen piper, så är det viktigt att kolla den på en gång (och hitta skräppost!). Man kan inte göra klart det man höll på med innan man kollar, det går ju bara inte. I min upplevelse är det inte stressen som tar kål på oss, utan splittringen på småsaker hela tiden. Och den ökar… Det blir fler och fler små uppgifter som måste hinnas med, och allt kortare tid att hinna med det på. Stressen ökar, men inte bara den. Tidsintervallerna man hinner sitta vid en uppgift minskar.
För att återknyta till datavärlden, så innebär varje växling mellan olika uppgifter att man måste växla innehållet i arbetsminnet för att passa till den ny uppgiften. Om det inte finns i minnet direkt så uppstår vad som kallas ett sidfel, och då måste det som finns i minnet lagras undan och det nya innehållet sökas upp och läggas tillbaks. Detta tar tid i en dator, men i den mänskliga motsvarigheten så tar det inte bara tid, det kräver en hel omställning av ansatsen. Man pratar ibland om ”byte av sammanhang” (context switching). Även om uppgiften i sig tar kort tid att genomföra (slänga ett oönskat reklambrev), så kräver omställningen förmodligen längre tid (eftersom man även måste byta tillbaks) och en hel del mental energi.
Omställningen medför också ofta att man tappar tråden i den uppgiften som man höll på med. Att fånga upp tråden igen tar också energi. Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det är det här energislösandet som får krukan att brista och inte stressen i sig. Självklart spelar även stressen en viss roll, utan stress är det lättare att hålla många saker igång. Men på arbetsplatserna är det snuttifieringen som breder ut sig i de flesta yrkeskategorier, inte minst de där man hittar de flesta som drabbas av utbrändhet.
Strålande skrivet och beskrivet Lars! Stycke tre…var nästan identiska med vad jag predikar i skolan, min arbetsplats…dagligen. Heja! Bra blogg!
Marit
Hej, och tack för att du skriver nästan exakt hur jag mår.
Jobbat med IT administration i 12år och jobbat 0%-75% i 14 månader nu sedan den dagen jag gick hem från jobbet. Känner av att någon flyttar runt tangenterna mer och mer nu för tiden, jisses vad stavfel det blir trots att jag tittar på tangentborden medans jag skriver. Tack än en gång, det är så underbart att läsa dina texter.
Stefan V
Tack för denna text som jag håller med om till 100 %. Intressant blogg som jag tyvärr måste erkänna att jag känner igen mig i.
Tack för underbara texter som ger såna aha-upplevelser åt mig varje gång. Efter många år av svår stress så brast allt nu och jag är sjukskriven. Jag vet inte hur länge och faktum är att jag bryr mig inte. Det får ta den tid det tar, jag vill bara bli frisk. Den mest obehagliga känslan är att inte veta vem man är längre..
Lysande skrivet! Precis så är det. Snuttifieringen ställer till mycket elände.
Hej! Tack för att du kan beskriva med ord vad man tänker o känner med denna ”sjukdom”!! Är 40+och 3 barns mamma o jobbar som frisör. Har gått i genom en hel del haft eget o flyttat o blivit anställd, tjat om var min stora pojk skulle bo,advokater blev inblandade osv. Det löste sig med tiden Sonen var tillräckligt stor för att bestämma själv! Han ville flytta med mig och då blev det en ny skola(mina känslor var mycket med honom för man var ju mån om att han skulle trivas, som tur e så stormtrivs han!) läkarn sa att jag har fått en ”lätt deperation och ”lätt utbrändhet!! Har haft detta i 1 1/2år och denna trötthet….sedan har min självkänsla fått en REJÄL smäll!!!! Jättejobbigt, är det bara jag som har fått en rejäl smäll på min självkänsla? Tack ännu en gång för allt du har skrivit du cirkulerar på FB just nu o jag blev så ”glad” när jag läste det du har skrivit!!! Mvh Marie
Hej, hittade dej på fb, utbränd-hur känns det egentligen? Jag vet! Den 13 februari 2014 firar jag 10 år. Firar? Ja, för om jag inte kan se det så, med humor, eller att jag faktiskt fortfarande är vid liv! Då vet i katten om jag hade levt… Jag är kvinna, 53 år idag, jobbade inom vården, hade eget företag vid sidan om. Trodde allt föll med mig! Det gjorde det inte, men det tog många år av slit, tårar, ihopbitande innan jag fick inse fakta. Jag kunde inte mer.
Jag var till grannstaden den dagen. Körde mot rött, höll på att köra över en cyklist…sen när jag väl kom hem sov jag i 72 timmar. Jo, nån kissepaus och nån nertryckt pizza…sen har vägen kantats av många vurpor då man bara får vara sjuk 1 år! Idag, jobbar jag, man kallar det så iallafall….25% på ett handplockat jobb till mig! Fint va! En arbetskamrat, eget rum, egen dator! Ibland, funkar inte det heller…då går jag hem, sover och gråter.. för det är så det är med total utbrändhet, burken är trasig!
Nu håller ändå min önskedröm gå i uppfyllelse! Vi bygger om vår sommarstuga till permanentbostad, dit ska jag flytta sen – permanent! Mitt i skogen, den tystnaden där är det enda jag mår bra, riktigt bra av! De 25% klarar jag mig utan, en hund, en katt och två hönor sen börjar mitt liv!
Tack för pratstunden! Jag fortsätter följa dig!
Kram/Mia
Du har verkligen rätt i det du skriver! För tredje gången har jag nu ramlat tillbaka till utmattningssyndromet. Som du skriver är det ”lättare” att trilla över kanten igen. Vad som skiljer sig denna gång är att jag nu är tillbaka till jobbet och fungerar någorlunda MEN inte helt… energi och drivkraft har inte kommit tillbaka och jag upplever en osäkerhet i min kompetens och förmågor att göra mitt jobb. Jag känner att jag inte har samma snabba åtkomst till kunskap och erfarenheter som är väsentligt i mitt jobb som verksamhetskonsult.
Till snuttifieringsjobbandet som en orsak till utmattning vill jag komplettera med arbetsmiljö. De väldigt populära öppna kontorslandskapen vi idag ser på de flesta kontor är rena utmattningsfällan! Det märks extra tydligt när man ska komma tillbaka till kontoret. För även om du inte ha så mycket att göra jobbmässigt är man helt slut på eftermiddagen på grund av alla stimuli som du bombarderas med hela tiden och inte kan stänga av. Det är rörelse och ljud från människor som går förbi, som pratar i telefon, pratar över skrivborden, bakom din rygg, framför, skrattar osv osv. Detta är helt förödande för alla hjärnor – speciellt de som drabbats av utmattning. Det blir ”information overflow” och hjärnan kan inte gallra och sortera.
Mats
Tack, Lars, du skriver så varm, så bra, det går inte att tacka dig i ord. Dessutom man räknar att det är bara kvinnor, som drabbas av sånt dumhet, att det är inte en sjukdom, bara bus, lätthet, simulering. Och det är lite förbjudet att tala om, ska dölja det under eller sopa under matta? Känner mig som parasit, som far skattebetalarnas pengar utan att jobba. Svenska släktingar slutade undra hur jag mår. Känner skuld och att jag är mindre värd. Invandrare dessutom, har en pojke med svensk man. Aldrig kände mig välkommen till svenska arbetsmarknad, jobbade på en företag, usch vilken klimat, mamma mia. Inte van att sjunga love sång till arbetsgivare. Sticker ut
Tack, bli frisk snarast möjlig, och skriv mer, du gör det perfekt
[…] Man måste läsa många olika ämnen samtidigt, vilket gärna leder till en snuttifierad arbetssituation. […]