I dagarna har man i radioprogrammet ”Kaliber” uppmärksammat undervisningen i Livskunskap på grundskolan. Jag måste erkänna att jag har lite svårt för skjutjärns- eller sensationsjournalistik. Den branschen är lite överetablerad. Men programmet visade på ett av problemen med hela ämnet, även om det säkert finns exempel på när man försöker på ett lite mer seriöst sätt. I programmet intervjuades elever som blivit tillfrågade om de ”utsatts för våldtäkt” eller om de har ”alkoholister i famljen” inför hela klassen. Jag blev, milt sagt, förvånad. Ämnet som sådant är viktigt, men frågan är hur man angriper det, när det får såna här konsekvenser.
Det är viktigt för barn att få inblick även i de inte fullt så bekväma frågorna i livet, så långt tycker jag kanske att ämnet Livskunskap har sin relevans. Många barn har inte möjlighet att diskutera svåra frågor med någon vuxen. Antingen för att man skäms för sina frågor, eller för att de viuxna inte klarar av att hantera dem. Så visst kan det behövas ett forum för att prata om livet, och visst kan skolan ha hand om det. Men när ämnet hanteras av okunniga personer och på fel sätt, så blir det hela väldigt fel.
Vad är livskunskap egentligen? I radiodebatten som följde, avfärdade en moderat politiker hela ämnet som flummigt och ovetenskapligt. Det är det, i den meningen att det inte finns så mycket teorier i ämnet. Men för den sakens skull är det inte mindre viktigt. I den sekulariserade värld vi lever i saknar många (barn) en förklarings- och rationaliseringsmöjlighet när det gäller fenomen som ondska, liv, död, sexualitet, öde och liknande saker som finns med oss i livet, men som är mer eller mindre tabubelagt på många ställen. Att ha ett forum för att diskutera såna frågor är nog viktigt för barnen/ungdomarna. Men jag tror att ämnet livskunskap rymmer helt andra dimensioner än det som programmet belyste, och jag är livrädd att man med den misslyckade version som fanns med i Kaliber som argument försöker att ta bort ett viktigt ämne, istället för att fundera på hur man kan uppnå ett bra resultat med ämnet i stället.
Hur ska man undervisa i livskunskap? Det är ett ämne där man knappast hittar några sanningar. Det är ett ämne som inte ens har några gemensamma lösningar på problem. Att diskutera utifrån elevernas egna erfarenheter är svårt, eftersom man inte har så mycket erfarenhet att utgå ifrån. Jag tror det handlar mer om att väcka frågorna hos eleverna, så att man kan ta upp dem till diskussion. Eleverna vill inte lämna ut sig, om det inte är något som kan komma fram frivilligt. Yppar sig bara rätt tillfälle så kan mycket komma fram. Men att ”tvinga” fram det med styrda frågor, där det sen inte kan tas omhand, leder förmodligen bara till traumatiska upplevelser.
Så vad ska man säga om ”livskunskap”? Jag tycker det är knepigt. Kunskap om livet får man främst genom att leva det, inte genom att läsa teori. Jag tror att man kan få det också genom att prata med andra om deras erfarenheter. Men det måste ske utifrån en naturlig utgångspunkt, inte från en konstruerad situation. Till viss del kan jag se att det skulle kunna finnas ett utrymme för alternativa former när det gäller vissa ämnen. Varför t.ex. inte försöka få någon pensionär att vara med på seminarium om livserfarenheter och rädslan för döden? En lärare kan inte förutsättas ha den livskunskap som behövs för att kunna undervisa om den, men lärarens roll i en sån här kurs är snarast att vara moderator, inte korvstoppare… Livskunskap kan nog inte korvstoppas, men behöver nog uppmuntras för att man ska våga leva och lära av livet… Det är väl det vi borde kalla Livskunskap.
Livskunskap borde vara ett av de viktigaste ämnena i skolan. Problemet är ämnets innehåll.
Det handlar mycket om vilket innehåll ska det vara för respektive årskurs, vilken kompetens krävs för de som ska leda undervisningen och framförallt: Vad och hur ska saker som kommer fram omhändertagas?
Som jag inledde med, det är ett viktigt ämne och det kan bli väldigt bra om man gör rätt, men samtidigt kan det bli fruktansvärt dåligt om man gör fel.
Att ropa på förbud bara för att man gjort fel och lagt undervisningen på helt fel nivå och felaktigt genomförande, vore som att förbjuda idrottsämnet om någon idrottslärare skulle införa att endast kampsporter skulle genomföras på idrottslektionerna. Filosofin skulle kunna motiveras med att det är en väldigt allsidig träning, den ger både fysisk och mental träning, det är ett rumsrent val då väldigt många av kampsporterna finns representerade inom Riksidrottsförbundet.
Livskunskap är viktigt. Jag tror också att kunskap om livet får man genom att leva. Men visst kan vi hjälpa våra barn och unga så de tänker till om svåra och viktiga saker, om hur vi är och uppför oss.
Men, jag tror att det stora problemet är tvärsom mot vad du skriver (att barnen inte har så mycket erfarenhet), att vi har många barn med starke erfarenheter, bra och dåliga: mobbing, skilsmässor, oförstådda funktionsnedsättningar, särskilda behov som inte tillgodoses, missbruk, nära som dött, egna sjukdomstillstånd och kanske livshotande situationer. Livskunskapen kan röra upp alla möjliga känslor och problem som måste tas om hand och följas upp.
Så ja, man behöver inte kasta ut ämnet för att det blivit lite för fel på många skolor. Men som du skriver, den som leder ämnet och övningarna behöver mycket bättre utbildning, kunskap och redskap.
Vi skulle inte låta en som aldrig studerat franska få ansvar för franskan. Varför tror vi att bara för att någon är vuxen, och kanske pedagog, så kan han eller hon leda detta svåra ämne?
Du har säkert helt rätt. Det blev nog lite fel i min tankesyftning. Visst har alltför många barn erfarenhet av livets baksidor. Jag tänkte mer på att de inte har erfarenheten av att diskutera den typen av frågor på ett bra sätt. Och att då försöka göra det inför sin klass med alla de sociala strukturer som finns där, det fungerar inte.
I övrigt håller jag helt med dig om det du skriver.
Tack för en fin artikel. Visst är det så att livskunskap erhålles bäst genom att leva livet. Men det krävs öppna ögon och öron. Själv lärde jag mycket om livets bräcklighet redan som barn och visste redan då mer än flera idag vuxna eftersom jag kände funktionsnedsatta redan vid två års ålder och vid 8 års ålder dog helt plötsligt min yngsta moster vid dryga tjugo års ålder för att tre år senare lika plötligt min egen mor med precis fyllda 40 lämnade jordelivet.
Livskunskap är viktigt men , precis som du skriver, inte på det sätt som programmet visat.