Det blev visst nästan tvärstopp där, när jag bytte domännamn. Tyvärr så hade det också en viss orsak, nämligen att jag återigen hamnade lite på gränsen. Det är så lätt hänt att man kliver över den där hårfina linjen som man inte ser. Efter detta påsklov som gått (alltför snabbt) har jag äntligen fått det andrum som behövdes för att få pendeln att svänga tillbaks. Det är ju tyvärr alltid lättare att svänga åt fel håll.
För min egen del var det en blandning av för många konkurrerande arbetsuppgifter och en något rörig termin. Jag tror inte att det egentligen är stressen som får mig på knä utan det att jag ständigt måste växla mellan olika arbetsuppgifter. När arbetsuppgifterna dessutom inte är färdiga på en gång så blir det väldigt tungt. Och det blev det den här gången med.
Det fick mig samtidigt att inse att det finns mycket mer att skriva om på bloggen. Det är nästan skrämmande att se att det gått nästan ett år sen jag skrev sist. Och i dagarna hittade många hit igen, så jag känner att jag måste ge ett livstecken ifrån mig. Mumriken lever i Mumindalen och det är nog dags att börja ta fram datorharmonikan igen och börja spela lite sånger i textform. Misströsta inte. Jag har hittat tillbaks.
På snart återseende!!!
Härligt att höra att påsklovet gav dig andrum. Du har varit saknad! Kämpa på!
Tack för tillropet. Jag tror jag har fått den energi jag behöver för att fortsätta nu. Med sommaren på väg, så blir det mycket lättare…
Skönt du fick lite paus på lovet. Ja det är en hårfin balansgång hela tiden att inte braka in i den där väggen igen. Jag blev sjuk 2005 och slåss än för att få det som arbetsskada o livränta. Vägen är lång o nya kriser som kommer. Sambo cancer o dör -06, vänner dör. Sjukdomar hos vänner, träffar ny man, blir sambo o är nu gifta. 2013 får han stroke när vi är på Teneriffa men klarar det trots allt rel bra men livet blir aldrig detsamma mer. Är det konstigt att man ofta undrar var får man kraften ifrån att klara att ens hålla näsan över vattenytan!
Ser fram emot att följa din blogg igen!
All styrka till dig Kram:)
Jag tror vägen är lång tillbaks, och definitivt smalare än den vägen man sprungit utmed tidigare. Men det kanske är så man måste se det. Stora motorvägen är inte alltid den bästa vägen framåt, och den lilla vägen kanske kan ge möjligheter till andra upplevelser och i slutändan kanske en vackrare resa. Du har ju haft många krokiga svängar efter utbrändheten och det gör det ju inte lättare, men kanske än mer poängterar behovet av att minska farten lite. Jag har många gånger tänkt tillbaks på ett inlägg som jag försöker hålla som ledstjärna, det om Bror Duktig och lyckan…. Jag har faktiskt funderat på att skriva ett inlägg om Bror Duktig del två, för det är svårt att inte tänka i termer av att vara lyckad snarare än att vara lycklig. Håll utkik, och jag är glad att du tycker om min blogg.